Från islam till islamism. Har Jimmie Åkesson bytt fiendebild?

Den 19 oktober 2009 publicerade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson en artikel på Aftonbladets debattsida som fick stor uppmärksamhet. I artikeln utpekas islams tillväxt i Sverige och muslimernas ökade andel av den svenska befolkningen som "vårt största utländska hot sedan andra världskriget".

I artikeln vecklade Jimmie Åkesson in sig i formuleringar om förutsättningarna för att "tämja islam", att "Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap" och att islam aktivt "avvisat upplysningen och humanismen". Sammantaget var Jimmie Åkessons artikel en hård attack på islam och på islams påverkan på det svenska samhället.

I sitt sommartal i Sölvesborg i lördags var tongångarna annorlunda. Nu var det inte längre "islam" utan "islamismen" som var huvudfienden och som utgjorde ett hot mot Sverige och mot världen. Visserligen citerade Jimmie Åkesson vid ett par tillfällen snarast lite pliktskyldigt Samuel Huntingtons tes om "Islams blodiga gränser", men det var i princip enda gångerna som ordet "islam" förekom i talet. I stället var det "islamismen" som utgjorde "det största globala hot vi känner till mot fred, säkerhet, demokrati, mot fred och mänskliga rättigheter". Åkesson talade om "islamismens illdåd" och om islamismen som "vår tids nazism och kommunism".

Varför har då Jimmie Åkesson valt att byta retorik? Tycker han inte längre att islam och dess tillväxt är det största utrikespolitiska hotet sedan andra världskriget? I så fall borde han säga det eller åtminstone borde någon uppmärksam journalist fråga honom om hans förändrade ordval.

Jag tror att det ligger till så här. Framgångarna för Islamiska staten (Is) i Syrien och i Irak och även fokuseringen på Hamas i samband med Gaza-kriget har riktat fokus mot en form av militant fundamentalistisk islamism som i princip alla svenskar tycker hjärtligt illa om. Samtidigt är Sverige ett öppet och liberalt land där religionsfriheten och tron på alla människors lika värde har en oerhört stark ställning i debatt och opinion. I stället för att då attackera islam som religion är det mer strategiskt lönsamt att rikta in sig på extrema politiska uttryck som den islamism som Islamiska Staten företräder.

I botten av Jimmie Åkessons argumentation finns fortfarande en insinuation om att islam som religion är "farlig" och "främmande". På så sätt kan han samtidigt vända sig till islamhatarna i sitt eget parti och till vanligt, hyggligt folk som inte funderar särskilt mycket över islam eller muslimer men som med avsky tar del av det som nu pågår i Syrien och i Irak.
 
När det gäller muslimer delade Jimmie Åkesson i sitt sommartal in dem i två grupper: "fredliga muslimer" respektive "bokstavstroende muslimer", varav de förra var goda och de senare farliga. Sättet att tänka och kategorisera är ett uttryck för den främlingsfientlighet som impregnerar Sverigedemokraterna som parti. Undrar vilka tankeluckor som öppnas om vi börjar applicera samma logik på Sverigedemokraterna? Kanske "fredliga Sverigedemokrater" vs "järnrörsviftande Sverigedemokrater"? Eller "fredliga Sverigedemokrater" vs "rasistiska Sverigedemokrater"?