Sverker Åström - några personliga minnesbilder

Sverker Åström började, enligt egen utsago, varje morgon på sin ålders höst med att läsa Carl Bildts blogg. Läsningen gjorde Sverker Åström så upprörd att han fick kraft att på pin kiv leva vidare åtminstone en dag till. Vi var många som därför önskade Carl Bildt ett synnerligen långt och hälsosamt liv.

Under sin långa diplomatiska karriär som bland annat FN-ambassadör, kabinettssekreterare och ambassadör i Paris blev Sverker Åström den svenska utrikespolitikens nestor. Särskilt i arbetet med att utmejsla och uttolka den svenska neutralitetspolitiken under kalla kriget spelade han en avgörande roll. Själv var Sverker mest nöjd med sin insats med att initiera FN:s engagemang i miljöfrågorna, vilket tog manifest form i att den första stora FN-konferensen om miljöfrågor som ägde rum i Stockholm 1972. Arbetet med miljökonferensen skildras bland annat i Sverkers egen självbiografiska bok Ögonblick: från ett halvsekel i UD-tjänst.

Sverker Åström var fåfäng. I det stora forskningsprogrammet "Sverige under kalla kriget" var han en given samtalspartner för de enskilda forskare som intresserade sig för olika delar av den svenska utrikespolitikens historia. Om någon dristade sig till att publicera ett större arbete utan att först ha talat med honom hörde han av sig i bister, kanske till och med harmsen, ton. Gammal och grå blev han, men om han fick en estrad och en talarstol bleknade åren bort och ersattes av strålglans. Sverker Åström älskade uppmärksamhet och rampljuset var en av hans käraste vänner. Han gjorde sig efter aktiv tjänst känd som en energisk kritiker av USA:s utrikespolitik och av Israels agerande i konflikterna i Mellanöstern.

Han var mån om sitt rykte och om sitt eftermäle. Sverker Åström avskydde den populistiska diskurs som gick ut på att Sverige "egentligen" aldrig varit neutralt och att neutralitetspolitiken bara varit lögn och bedrägeri. Han var också orolig för att han inte skulle ha förstånd att sluta skriva i tid och publicera texter som skulle ställa honom i dålig dager. Jag hade förtroendet att under några år ingå i en informell läsgrupp som fick ta del av hans texter innan han sände dem till SVD Brännpunkt eller till DN Debatt. Vår uppgift var att tala om för honom om sinnena eller förnuftet svek honom och att texten inte borde publiceras. Vi behövde aldrig ingripa - Sverker behöll sitt goda omdöme hela vägen.

Sommaren 2006 delade jag och Marie under Almedalsveckan vandrarhem med Sverker och hans katt Dusjka. Sverker var över 90 år gammal och aktiv deltagare i flera seminarier. Dusjka gömde sig ofta under sängen och den dråpliga bilden av Sverker på alla fyra när han utan större framgång försökte dra ut det stackars djuret kommer jag alltid att bära med mig.

Ingen dör silkesvit. Under sina tidiga ungdomsår var Sverker Åström medlem av Nationella Studentklubben i Uppsala, en förening med band till organisationer inte långt från den nazistiska rörelsen.

"Jag har drabbats av en allvarlig sjukdom", brukade Sverker säga. "Sjukdomen heter livet, och den slutar alltid med döden". Sverker var inte troende. (I alla fall inte offentligt - vad en människa gör på natten vet ingen.) Han fruktade inte döden, men kanske mera det som skulle komma dessförinnan. Han fann tröst och glädje i Michelangelos kärleksdikter till sin unge älskare, vilka han stolt översatt och som gavs ut på Lind & Co.

Det var just här, min älskade du stal

mitt hjärta och förintade mitt liv.

Ja, det var här som dina vackra ögon

först gav mig tröst och sedan tog den från mig.

Du band mig här och här du släppte mig:

jag grät över mig själv och såg dig lämna

den klippa där du tog mig från mig själv,

och aldrig mera får jag mig tillbaka.

Jag saknar honom så väldigt mycket.

La Bella Principessa goes Göteborg

Igår var jag på vernissage för den uppmärksammade utställningen And There Was Light på Eriksbergshallen i Göteborg, där italienska renässanskonstnärer med Michelangelo, Leonardo da Vinci och Rafael visas upp för allmänheten. Juvelen i utställningskronan utgörs av den lilla tavlan La Bella Principessa som anses vara skapad av Leonardo da Vinci och som värderas till en miljard kronor.

Äktheten styrks bl a genom ett fingeravtryck av da Vinci som återfunnits på tavlan. Men säker kan man aldrig vara. Den italienska fingeravtrycksexpertisen använder uttrycket att fingeravtrycket är "fullt jämförbart" ("higly comparable") med andra fingeravtryck av den store Leonardo. Men innebär ett "fullt jämförbart" avtryck också med säkerhet att Leonardo är upphovsmannen? Vad nu "upphovsman" innebär i renässansens gigantiska målerifabriker.

Vernissaget inleddes med klang och jubel, och med öppningstal av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, av kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén och av Göteborgs "goa gubbe" nummer ett Leif Nilsson från Göteborg & Co som i sitt inledningsanförande också hade det i och för sig goda omdömet att hoppas på ett ytterligare SM-guld till Mesta mästarna IFK Göteborg senare i höst.

Men utställningen och under vilka former den kommit till har också utlöst en debatt om det sätt på vilket kulturpolitiken i Göteborg bedrivs. I dag analyserar Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström i en krönika orsakerna till varför utställningen har världspremiär just i Göteborg (krönikan ännu ej på nätet - någon som är förvånad?). Byström skriver:

Vad är det som gjort att just Göteborg nappat på en driftig entreprenörs propåer och inte Stockholm eller Malmö som tackade nej? Fördes en bredare diskussion om hur alternativen såg ut? Engagerades konstvetare, konstpedagoger, museichefer - som kan hämta stöd för sina åsikter på andra håll än i magtrakten - för ett större samtal? Leif Nilsson gick på sin magkänsla. VD:n för Göteborg & Co tyckte över en hygglig middag på Sjömagasinet att det vore skôj med lite renässanskonst. Då blir det så.

Gabriel Byström har sannolikt alldeles rätt i att några konstvetare, konstpedagoger eller museichefer aldrig tillfrågades. Om de hade tillfrågats säger mig min magkänsla att projektet aldrig genomförts, och att kanske heller inget annat kommit i dess ställe. Visst är utställningen i mångt och mycket ett jippo - men i det här fallet säger jag hellre ett jippo än ingenting alls. Men följande lakonsika kommentar av Byström är viktig att bära med sig, oavsett hur sann den är: I Göteborg fattas fler beslut än vi kan ana med hjälp av mäktiga mäns magkänsla.

Göteborg har ett rikt kulturliv. Men det känns mer som att det är slumpens skördar än en medveten kulturpolitisk riktning som avgör vilka kulturyttringar som skall prioriteras och satsas på. Med viss oro ser jag på den såväl kulturella som stadsbildsmässiga förslumning som kan följa på Stora Teaterns stängning mitt i staden - men det är en fråga för sig.

Gå och se And There Was Light. Utställningen förtjänar det, men också som en stimulans till fortsatt debatt om hur kulturlivet i Göteborg bör stöttas i framtiden. Och låt oss - för att anspela på Byströms artikel - ständigt kämpa för att kulturen inte reduceras till en vara - vilken vara som helst.