Under sin långa diplomatiska karriär som bland annat FN-ambassadör, kabinettssekreterare och ambassadör i Paris blev Sverker Åström den svenska utrikespolitikens nestor. Särskilt i arbetet med att utmejsla och uttolka den svenska neutralitetspolitiken under kalla kriget spelade han en avgörande roll. Själv var Sverker mest nöjd med sin insats med att initiera FN:s engagemang i miljöfrågorna, vilket tog manifest form i att den första stora FN-konferensen om miljöfrågor som ägde rum i Stockholm 1972. Arbetet med miljökonferensen skildras bland annat i Sverkers egen självbiografiska bok Ögonblick: från ett halvsekel i UD-tjänst.
Sverker Åström var fåfäng. I det stora forskningsprogrammet "Sverige under kalla kriget" var han en given samtalspartner för de enskilda forskare som intresserade sig för olika delar av den svenska utrikespolitikens historia. Om någon dristade sig till att publicera ett större arbete utan att först ha talat med honom hörde han av sig i bister, kanske till och med harmsen, ton. Gammal och grå blev han, men om han fick en estrad och en talarstol bleknade åren bort och ersattes av strålglans. Sverker Åström älskade uppmärksamhet och rampljuset var en av hans käraste vänner. Han gjorde sig efter aktiv tjänst känd som en energisk kritiker av USA:s utrikespolitik och av Israels agerande i konflikterna i Mellanöstern.
Han var mån om sitt rykte och om sitt eftermäle. Sverker Åström avskydde den populistiska diskurs som gick ut på att Sverige "egentligen" aldrig varit neutralt och att neutralitetspolitiken bara varit lögn och bedrägeri. Han var också orolig för att han inte skulle ha förstånd att sluta skriva i tid och publicera texter som skulle ställa honom i dålig dager. Jag hade förtroendet att under några år ingå i en informell läsgrupp som fick ta del av hans texter innan han sände dem till SVD Brännpunkt eller till DN Debatt. Vår uppgift var att tala om för honom om sinnena eller förnuftet svek honom och att texten inte borde publiceras. Vi behövde aldrig ingripa - Sverker behöll sitt goda omdöme hela vägen.
Sommaren 2006 delade jag och Marie under Almedalsveckan vandrarhem med Sverker och hans katt Dusjka. Sverker var över 90 år gammal och aktiv deltagare i flera seminarier. Dusjka gömde sig ofta under sängen och den dråpliga bilden av Sverker på alla fyra när han utan större framgång försökte dra ut det stackars djuret kommer jag alltid att bära med mig.
Ingen dör silkesvit. Under sina tidiga ungdomsår var Sverker Åström medlem av Nationella Studentklubben i Uppsala, en förening med band till organisationer inte långt från den nazistiska rörelsen.
"Jag har drabbats av en allvarlig sjukdom", brukade Sverker säga. "Sjukdomen heter livet, och den slutar alltid med döden". Sverker var inte troende. (I alla fall inte offentligt - vad en människa gör på natten vet ingen.) Han fruktade inte döden, men kanske mera det som skulle komma dessförinnan. Han fann tröst och glädje i Michelangelos kärleksdikter till sin unge älskare, vilka han stolt översatt och som gavs ut på Lind & Co.
Det var just här, min älskade du stal
mitt hjärta och förintade mitt liv.
Ja, det var här som dina vackra ögon
först gav mig tröst och sedan tog den från mig.
Du band mig här och här du släppte mig:
jag grät över mig själv och såg dig lämna
den klippa där du tog mig från mig själv,
och aldrig mera får jag mig tillbaka.
Jag saknar honom så väldigt mycket.
10 kommentarer:
Jag visste inte att han gått bort. Förra veckan vid läsning av någon pladdrig kulturdebattext kom jag att tänka på att det var länge sen jag läste något av Åström i tidningen.
Någonstans, kanske i en DN Söndag, för länge sedan berättades i ett reportage om Åströms tebjudningar dit prominenta politiska tänkare och aktörer bjöds in. Visserligen visste jag att Sverker var något njugg mot Bildt, men jag fick för mig att Bildt var bjuden på dessa tebjudningar.
Niclas Kuoppa
Har fått några vykort från Sverker under åren.På samtliga finns alltid en KATT med på bilden.
En stor personlighet har gått ur tiden!
E
Åström framförde ofta sina konsekventa antiamerikanska och antiisraeliska åsikter öppet vilket var märkligt för en diplomat eftersom han aldrig kritiserade kommunist och arabdiktaturer på samma sätt.
Det fanns ju många (inte bara Per Ahlmark) som tyckte genuint illa om Åström, bl a för att de ansåg honom vara för enögd i internationella frågor, men Carl Bilt uttryckte sig i alla fall uppskattande enligt SVD:
”Sverker Åström var utan tvekan en av Sveriges främsta diplomater. Det är svårt att överskatta den betydelse han hade. Hans tankar var centrala för den tidens neutralitetspolitiska doktrin, som tjänade vårt land väl under en viktig period av vår moderna historia.”
Det som är klart är att UD när Sverker Åström var kabinettssekretera var en föregångare när det gälller att rekrytera personer ur HBTQ- minoriteten.
All heder åt Sverker Åström för den insatsen.
"All heder åt Sverker Åström för den insatsen".
Varför tillämpades den anställningspolitiken då, tror ni?
"Jag hade förtroendet att under några år ingå i en informell läsgrupp som fick ta del av hans texter innan han sände dem till SVD Brännpunkt eller till DN Debatt."
Bjereld, du är som klippt och skuren för rollen som PK-polis ;-)
Också jag hör till den stora kretsar som tillfrågat Sverker Å om viktiga ting i det förflutna. Det man spontant undrar
om hans SÄPO-akt nu kommer att öppnas, den SÄPO-akt han själv aldrig fick möjlighet att ta del av.
Året var 1991 och det gällde ett radioprogram om Kuwait-kriget, som bl a Sverker Åström och jag skulle medverka i.
Han hade vid tidigare möten alltid behandlat mig som luft. Nu hälsade han mig med hånfylld röst, fastän att han väl visste att jag var överstelöjtnant:
- godmorgon, generalen
- vad svarar man på det, Ers Majestät?
Jag såg en glimt i hans ögon. Från den sekunden uppträdde han som min vän.
En tid senare satt jag på uteserveringen, restaurang Wasahof. Sverker cyklar förbi. Han stannar, gör tjänst till fots och kommer fram till mitt bord. Han ville informera mig om en säkerhetspolitisk fråga och samtidigt efterhöra min uppfattning.
Visst var han ofta arrogant och hade föga tålamod med dem, som inte kunde leva upp till hans tankevärld. Men för dem, som han släppte närmare, var han vänlig och omtänksam.
Jag känner saknad.
Stellan Bojerud
Han var visst gay, men kom ut ur skåpet på äldre dar.
Han kanske inte alltid hade det så lätt när sådant inte var så accepterad, men å andra sidan diplomater behöver kanske inte vara lika beroende av tidsandan som vanliga döda.
Diplomatisk immunitet även mot tidsandan?
Skicka en kommentar