I dag publicerades Statistiska Centralbyråns (SCB) stora partisympatiundersökning. SCB:s undersökning väcker alltid stor uppmärksamhet. Intresset beror på att SCB intervjuar över 5 000 personer, vilket ger undersökningen stor trovärdighet och även gör det möjligt att bryta ner resultaten i mindre grupper baserade på t ex ålder, yrke eller bostadsort.
Den stora vinnaren i dagens undersökning är Socialdemokraterna. Partiet får 37.7 procent, vilket dels är något högre än i de olika opinionsinstitutens mätningar och dels innebär en ökning med nära tio procentenheter från SCB:s föregående mätning i november 2011. En så stor ökning för ett enskilt parti är unik i Sveriges politiska historia.
Den stora förloraren i dagens undersökning är Moderaterna. Partiet får 28.6 procent, vilket är en minskning med nära fem procentenheter från SCB:s föregående mätning i november 2011. Även Miljöpartiet tillhör förlorarna. Miljöpartiets 8.1 procent innebär en minskning med 3.6 procentenheter. Övriga partier uppvisar endast små förändringar. Vänsterpartiet är störst av småpartierna med 5.9 procent, följt av Folkpartiet 5.5 procent, Sverigedemokraterna 5.4 procent, Centerpartiet 4.7 procent och Kristdemokraterna 3.7 procent.
Sammantaget får de rödgröna partierna 51.2 procent mot allianspartiernas 42.5 procent. Skillnaden är 8.7 procentenheter vilket skulle ge de rödgröna partierna en egen majoritet om undersökningen hade varit valresultat.
Men en undersökning är en undersökning medan ett valresultat är ett valresultat. Utan att strö smolk i socialdemokratiska glädjebägare vill jag påminna om att vid motsvarande tid under förra mandatperioden - det vill säga i maj 2008 - hade Socialdemokraterna 44.7 procent och Moderaterna 22.4 procent i SCB:s undersökning. Och vi vet hur det gick i valet 2010.
Det kan mycket väl vara så att Socialdemokraternas återhämtning under Stefan Löfven från 25 till 37 procent var en piece of cake. Nu gäller det att vinna den kreativa klassen. Det är däri den egentliga utmaningen består, om partiet har ambitionen att sätta lika skarpa avtryck i 2000-talets som i 1900-talets svenska samhälle.
Noterar för övrigt att mitt stavningsprogram vill ersätta "partisympatiundersökning" med "brottsplatsundersökning". Kanske ligger något i det...
Jag kommenterar SCB:s undersökning bland annat för Aftonbladet, Expressen och Radio Ett.
7 kommentarer:
Är det verkligen så att det FINNS en rödgrön ohelig allians idag? Eller är det bara så att vi traditionellt klumpar ihop dessa? V vill ju inte köra med S. MP vill köra själv. Och S ve tingen vad dom vill så länge Löfven håller käft.
Om man vill vara mer korrekt i redovisning av förändringarna i SCB skulle man kunna säga:
S ökat med 35 %
M minskat med 14%
MP minskat med 31%
V ökat med 13%
FP minskat med 2%
SD minskat med 5%
C minskat med 15%
KD minskat med 3%
Således sticker S ut men även att C och MP förlorat tämligen mycket. V har ju också gjort en större procentuell återhämtning.
Därmed slut med denna "mathematical masturbation".
"Det kan mycket väl vara så att Socialdemokraternas återhämtning under Stefan Löfven från 25 till 37procent var en piece of cake."
Detta synes mig vara ett lite konstigt påstående, särskilt som många under det värsta raset trodde att valet 2014 redan var förlorat och att S-krisen var otroligt djup, och att ökningen ju nu är unikt stor.
Men visst har en stor del av uppgången bestått i att helt enkelt inte vara Ljuholt, och att kunna svara sammanhängande och trovärdigt på grundläggande frågor. Fast man gör det nog för lätt för sig genom att enbart peka på frånvaron av en negativ Ljuholteffekt.
Löfven har också vunnit många sympatier på att han har en hög trovärdighet i näringslivsfrågor och, inte minst viktigt, S har åter fått en ekonomiskpolitisk talesperson med hög kompetens.
Det finns dock mycket som tyder på att det blå laget inte skall räknas ut.
För det första får småpartier som KD och Centern (som ju numera måste ses som just ett småparti) oftast högre sympatier i ett val än under mellanvalsperioder, till stor del som följd av medialogiken.
För det andra har ju borgerligheten numera en lagfördel, efterso man trovärdigt kan säga att man har ett regeringsalternativ, medan S har främst två alternativ, där inget är särskilt bra:
1. Att fortsätta utan att bilda en koalition före valet, och skjuta regeringsfrågan till efter valet. Fördelen är ju att medelklassen inte skall avskräckas av ett utecklat samarbete med vänsterpartiet (som inte verkar ha gått så mycket högerut med Sjöstedt som många trodde; kanske kommer man dock att glida mer i den riktningen när valet närmar sig för att vinna över vänstersossar). Nackdelen är ju just osäkerheten och bristen på besked om vad som händer efter valet.
2. Att bilda en valallians med V och MP. Fördelar och nackdelar är ju desamma som ovan fast tvärtom.
Alternativet med S och MP verkar osannolikt i dagsläget.
Den tystlåtne mumien kommer att vinna nästa val ...
Intressant att notera är att kvinnor med utländsk bakgrund röstar på SD dubbelt så ofta som kvinnor av svensk bakgrund.
Jag ska vid tillfälle läsa Metin Özdemirs kapitel i antologin för att se om studien tar hänsyn till varför de som slutade med idrott slutade. Till exempel, om de blev utgallrade pga elitsatsning, blev skadade, mobbade av andra barn, behandlades illa av ledare, eller för att de inte fick fortsätta av sina föräldrar eller inte hade råd. Dessa orsaker kan möjligen ha något samband med effekterna av upphörandet med idrott, t ex hur det står till med deras självkänsla och psykiska hälsa.
Oj, jag råkade sätta in denna kommentar under fel artikel. Den skulle till texten om idrottsantologin, förståss.
Skicka en kommentar