Borgerlig splittring bakom Sveriges nej-röst i Unesco?

Uppdaterat onsdag kl 18.10 - se nederst i texten!

FN:s organ för utbildning, forskning och kulturfrågor - Unesco - beslöt igår att uppta Palestina som fullvärdig medlem. Majoriteten bakom beslutet var stor. Av de 173 FN-stater som deltog i omröstningen röstade 107 ja, 52 avstod och endast 14 röstade nej. En av dessa endast 14 stater som röstade nej var Sverige.

Hur kunde det bli så? Utrikesminister Carl Bildt har ju uppfattats som en av de skarpaste Israelkritikerna och förespråkare för den palestinska saken inom EU. Nu röstade Sverige i stället på samma sätt som Tyskland och Holland, medan flertalet EU-stater i stället röstade för (t ex Frankrike och Spanien) eller avstod (t ex Danmark, Italien och Polen). Norge röstade för Palestinas medlemskap.

En viktig förklaring är att den borgerliga alliansregeringen är djupt splittrad i frågan om Palestinas framtida status i FN. Centerpartiet har uttalat sig positivt till att Sverige i FN skall erkänna Palestina som en självständig stat, Kristdemokraterna är tveksamma, Moderaterna duckar och Folkpartiet har sagt entydigt nej. Så argumenterade t ex Jan Björklund och Birgitta Ohlsson i en debattartikel nyligen med emfas för att Sverige inte skulle erkänna Palestina.

Det är just Birgitta Ohlsson som leder den svenska Unesco-delegationen och den svenska röstförklaringen har publicerats av utbildningsminister Jan Björklunds kansli. I förklaringen sägs: Vår röstning om dagens resolutionsutkast har att göra med dess tidpunkt, inte dess innehåll. Det bör ses i perspektivet av hur angeläget vi anser det vara att nå en tvåstatslösning inom den tidsram som fastslagits av Kvartetten (EU, FN, Ryssland och USA). Den föregriper inte på något sätt Sveriges ställningstagande om frågan om Palestinas status tas upp i FN:s generalförsamling.

Utrikesminister Carl Bildt har således valt att abdikera i frågan. Man kan undra varför. Kanske är det så här: Inom ett par veckor förväntas frågan om Palestinas medlemskap i FN komma upp till omröstning i säkerhetsrådet. Där förväntas USA lägga in sitt veto. Då kommer frågan i stället till generalförsamlingen, som får rösta om huruvida Palestina skall erkännas som en stat men utan att formellt upptas som medlem i organisationen (en stat kan upptas som medlem i FN endast efter rekommendation från säkerhetsrådet). En sådant utfall brukar kallas för Vatikanstatslösningen, eftersom Vatikanstaten är en av FN erkänd stat med representation i FN-organ, men utan att vara formell medlem av organisationen.

För en sådan tolkning talar formuleringen i röstförklaringen om att den svenska röstningen inte "på något sätt" föregriper Sveriges ställningstagande om frågan om Palestinas status tas upp i FN:s generalförsamling. Omröstningen i generalförsamlingen är mycket viktigare än omröstningen i Unesco, eftersom ett erkännande av generalförsamlingen ger Palestina en plats i alla relevanta FN-organ. Kanske vill Carl Bildt koncentrera sina krafter på den omröstningen, och som eftergift låta folkpartisterna driva symbolpolitik i den mindre viktiga Unesco-omröstningen. Kanske hade Bildt trott att fler än endast 14 stater skulle rösta nej, och att utpekandet av Sverige därför inte skulle bli lika starkt.

Symbolpolitik är också politik. Nu står Sverige som en av endast 14 medlemsstater i FN som röstade emot Palestinas medlemskap i Unesco. Shame, really shame. Jag förutsätter att Socialdemokraterna inte varit informerade om regeringens beslut och att dess utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin nu går ut med ett starkt fördömande av regeringens agerande. Nu krävs en bred och kraftfull opinionsbildning för att få Carl Bildt att i den kommande omröstningen i generalförsamlingen rösta ja till ett erkännande av Palestina.

*

Uppdatering tisdag kl 16.55: UD-källor uppger för TT att utrikesdepartementet blev överkört i frågan om att rösta nej till palestinskt medlemskap i FN-organet Unesco. UD hade förespråkat att Sverige skulle lägga ned sin röst i omröstningen och inte rösta nej.

Regeringen är djupt splittrad i frågan. Centerns utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren säger till TT att hon hade välkomnat ett annat beslut.

Socialdemokraternas Urban Ahlin skräder inte orden. Han säger till TT att regeringen "fullständigt nedmonterar det goda anseende som Sverige haft i Mellanöstern".

Den samlade bilden blir ytterst trist. En splittrad alliansregering låter inrikespolitiska styrkeförhållanden styra Sveriges agerande i en viktig omröstning i FN. Sverige hamnar tillsammans med en handfull stater på den förlorande sidan och omvärlden undrar vem och vad som egentligen styr svensk Mellanösternpolitik.

Uppdatering onsdag kl 18.10: Lyssna gärna på debatten i Studio Ett i dag onsdag mellan utrikesminister Carl Bildt och Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin. Carl Bildt har inte sin bästa dag - uppenbart frustrerad och grinig över den debatt han nu fått på halsen. Han går till angrepp mot palestinierna för att de driver frågan i FN, i stället för att sitta och vänta på att EU lyckas ordna så att nya fredsförhandlingar kan komma igång. Carl Bildt är naturligtvis lojal med regeringens beslut att rösta nej, men ljudet av hans tandagnisslan tränger obönhörligt fram genom etern.

Så vill Israel förhindra att omvärlden erkänner en palestinsk stat

Redan om några veckor förväntas palestinierna i FN sätta igång den process som syftar till att i september utropa och vinna erkännande för en palestinsk stat. Israel ser med stor oro på palestiniernas initiativ.

Det finns goda skäl för den israeliska oron. Landet är diplomatiskt isolerat och relationerna med USA och president Obama är allt annat än hjärtliga. USA upplever att Israels högerdominerade regering genom sin bosättningspolitik medvetet blockerar ett återupptagande av fredssamtalen med palestinierna. En ny, betydligt större, Ship ta Gaza-operation avseglar om några veckor. De tidigare ärkerivalerna Fatah och Hamas har försonats och en palestinsk samlingsregering är under uppbyggnad. En stor majoritet av världens stater förväntas i FN:s generalförsamling rösta för erkännandet av en palestinsk stat.

Den israeliska tidningen Haaretz avslöjar i dag den israeliska strategin för att förhindra ett internationellt erkännande av Palestina. De palestinska strävandena att utropa en egen stat skall beskrivas som ett led i en process att urholka legitimiteten i Israels rätt att existera överhuvudtaget. Målet för israeliska diplomater skall vara att se till att det land i vilket de tjänstgör röstar emot erkännandet av en palestinsk stat. För att nå detta mål skall diplomaterna aktivt arbeta med opinionsbildning och uppvakta en rad nyckelpersoner eller nyckelgrupper i respektive land: Your plan must include approaching the most senior politicians, mobilizing the relevant force multipliers (such as local Jewish communities, nongovernmental organizations), using the media, including local public opinion, and public diplomacy aimed at all the relevant communities.

Hur tror då Israel att EU kommer att förhålla sig till en palestinsk stat? Israel delar upp EU-staterna i tre grupper. Den första gruppen förväntas agera emot ett erkännande av den palestinska staten. I denna grupp placeras Tyskland och Italien. Den andra gruppen består av tveksamma stater, och här placeras främst stater från det forna östblocket. Premiärminister Netanyahu och utrikesminister Lieberman förväntas besöka flera av dessa länder under den närmaste tiden i syfte att övertala dem att rösta nej. Den tredje gruppen består av länder som förväntas rösta ja till erkännandet av den palestinska staten. I denna grupp placeras bl a Irland, Belgien, Portugal och Sverige.

Vi får väl se hur Sverige agerar när den dagen kommer. Men efter att Sverige valde att erkänna Kosovo trots att Kosovos regering inte kontrollerade sitt eget territorium så finns det inte några principiella skäl för att Sverige inte skulle erkänna den palestinska staten. Socialdemokraterna kräver dessutom att Sverige skall erkänna Västsahara, och då vore det knappast rimligt att inte kräva ett erkännande också av Palestina. Men frågan kan splittra den borgerliga regeringen. Carl Bildt och Urban Ahlin kan säkert enas om ett erkännande. Men vad säger Folkpartiet? Och Göran Hägglund?