Om manlig omskärelse igen. Svar till Adam Cwejman

Min tidigare text om religionsfrihet och manlig omskärelse har väckt många och ibland starka reaktioner. I denna post väljer jag att svara på några av de invändningar som Adam Cwejman, ordförande för Liberala ungdomsförbundet (LUF), framför på sin blogg.

Adam Cwejman menar att seden att omskära unga pojkar utgör en "allvarlig rättighetskollision" mellan "föräldrarnas behov av att fostra barnet på ett specifikt religiöst sätt och barnets möjligheter att välja i frågor som rör irreversibla kroppsmodifikationer". Jag håller inte alls med.

För det första är seden att omskära pojkar inte bara religiös utan också kulturell. För det andra är ingreppet så litet att det inte blir trovärdigt att tala om en "allvarlig rättighetskollision". För det tredje - och viktigast - är det ingen "rättighetskollision" om man inte med det uttrycket inbegriper alla val som en förälder gör för sina barn och som har betydelse för barnets vuxna liv.

Som förälder uppfostrar du dina barn - avsiktligt eller oavsiktligt, men definitivt oundvikligen - med normer och värderingar, livsstil och kulturella uttryck som är lika omöjliga för barnet att i efterhand frigöra sig ifrån som en omskärelse. Det kan röra sig om allt från ett inpräntande av en moral om vad som är rätt och vad som är fel till att flickor kläs i rosa och pojkar i blått. Flickor bär klänning, det gör sällan pojkar. Vi reglerar barnens tänder med tandställningar så att de bättre skall motsvara de estetiska krav som präglar vår del av världen och vår tid. Är det någon som tror att föräldrars uppfostran och bejakande av kulturella sedvänjor inte har betydelse för hur våra barn som vuxna lever sina liv?

Det enda argument för att förbjuda omskärelse av unga pojkar som jag tycker har bäring är om det kunde visas att omskärelsen innebar men för de berörda. Men ingen har för mig lyckats göra trovärdigt att så är fallet.

Adam Cwejman påstår i sin text att jag hävdar att Bengt Westerberg "inte lämpar sig att jobba med intolerans och mot främlingsfientlighet". Det är ett felaktigt återgivande av min ståndpunkt. Jag skrev: Det är ett bekymmer att Bengt Westerberg, som fått regeringens uppdrag att utreda åtgärder för att motverka intolerans och främlingsfientlighet i Sverige, vill införa en lagstiftning där Sverige blir det enda landet i världen som på detta sätt gör det omöjligt för judar att utöva sin kultur och/eller religion. Den formuleringen står jag för.

Om religionsfrihet och manlig omskärelse

Det pågår en debatt om huruvida omskärelse av små pojkar bör förbjudas i svensk lag. Bland dem som vill förbjuda omskärelsen märks inte oväntat Humanisternas ordförande Christer Sturmark men även tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg. I en artikel i DN den 18/11 skrädde de inte orden: Om regeringen på allvar ämnar stärka arbetet för mänskliga rättigheter i Sverige så måste omskärelse av pojkar förbjudas. (...) När uppskattningsvis 3 000 pojkkroppar årligen blir religiöst stympade i Sverige saknar vi fog att kalla vårt engagemang för mänskliga rättigheter något annat än halvhjärtat.

Jag får inte så lite ont i magen när jag läser Christer Sturmarks och Bengt Westerbergs formuleringar. Omskärelse "måste" förbjudas om regeringen vill stärka arbetet för mänskliga rättigheter, skriver de. Måste? Ord som "måste" skall man inte slänga omkring sig hur som helst. Inget land i världen har så vitt jag vet förbjudit omskärelse av små pojkar. Påståendet att den svenska regeringen "måste" göra just detta för att stärka arbetet för mänskliga rättigheter överhuvudtaget är så orimligt att argumentationen inte går att ta på allvar - oavsett vad man tycker i själva sakfrågan.

Genom att kalla omskärelse av pojkar för en "religiös stympning" bidrar Christer Sturmark och Bengt Westerberg också till att relativisera den könsstympning som unga kvinnor ibland utsätts för.

I en debatt i ämnet i Studio Ett idag möttes Lars Dencik och Bengt Westerberg. Jag tycker att det var ett tillfälle i debatten där Westerberg synliggjorde sin totala oförmåga att förstå religion som fenomen. Westerberg påstod att judiska föräldrar lät omskära sina pojkar av "egoistiska skäl". Men så är det ju inte. Omskärelsen genomförs inte för föräldrarnas skull, utan för barnets skull. Om man inte förstår det så förstår man inte frågans djup. Sedan kan man hävda att omskärelsen är ett uttryck för en missriktad omsorg om barnet, men det är en helt annan sak.

Westerberg står för en atomistisk människosyn, där varje människa är en ö. Därför kan han heller inte förstå att omskärelsen för de flesta judar är ett uttryck för en gemensamhetskultur, ett upptagande i en gemenskap från vilken det vore orättfärdigt att utestänga barnet. Motsvarande resonemang gäller förstås omskärelse inom Islam.

Om det visat sig att omskärelse skapat men eller obehag för den enskilde, som barn eller i vuxen ålder, vore det förstås en helt annan sak. Men det finns inga starka tecken på att så är fallet. Därför blir jämförelserna med t ex könsstympning av kvinnor så groteska.

Det är ett bekymmer att Bengt Westerberg, som fått regeringens uppdrag att utreda åtgärder för att motverka intolerans och främlingsfientlighet i Sverige, vill införa en lagstiftning där Sverige blir det enda landet i världen som på detta sätt gör det omöjligt för judar att utöva sin kultur och/eller religion.

Jag har tidigare formulerat mig i frågan här. Läs gärna också Andreas Johansson Heinös kloka ord i frågan här.

Om abort, läkares samvetsfrihet och aktiv dödshjälp

Ny uppdatering. Christer Sturmark bemöter kritiken på sin egen blogg. Jag svarar honom på några ställen i kommentarsfältet nedan. Även Patrick Vigren - som medverkade i SVT Debatt - och flera andra relevanta röster hörs i kommentarerna.

I torsdagens SVT Debatt diskuterades läkares samvetsfrihet, med särskilt fokus på om läkare skall ha rätt att vägra utföra aborter om ingreppet strider mot deras samvetsövertygelse. Frågan är inte enkel. Det är svårt att tänka sig ett sjukvårdssystem där läkare väljer arbetsuppgifter efter behag, allt beroende på deras moraliska övertygelser för dagen. Men lika orimligt är det att tänka sig läkaren som en klinisk robot, som utan moraliska överväganden utför alla ingrepp som staten eller patienten säger sig vilja ha utförda.

I debatten deltog Christer Sturmark, ordförande för det ateistiska Förbundet Humanisterna. Sturmark är en god retoriker, som ofta behandlar centrala problemställningar. Men hans trovärdighet i debatten skadas av att han alltid är tvärsäker och att han ofta använder exempel som är så extrema att det är svårt att ta dem på allvar.

I programmet argumenterade Sturmark emot att läkare skulle ha rätt att vägra utföra abort. Sturmarks argument var, såsom jag uppfattade dem, att patientens vilja alltid måste stå i centrum och att om läkaren var offentligt anställd och ingreppet lagligt så gick det inte att vägra. På frågan om en läkare då också skulle vara skyldig att utföra omskärelse av t ex sexåriga pojkar svarade Sturmark (om jag förstod honom rätt) att då kunde läkaren vägra, eftersom pojken själv inte hade bett om att få bli omskuren.

På Twitter för jag en diskussion med Christer Sturmark om dessa frågor. Den diskussionen flyttar jag nu över till bloggen för att möjliggöra lite mer fördjupande resonemang än vad som ryms inom Twitters gräns på 140 tecken per inlägg. (Men det är ett undantag - jag brukar envist hävda att om man inte kan uttrycka det man vill säga på 140 tecken har man inte tänkt efter ordentligt och då förtjänar det oftast inte att sägas alls...)

Sturmarks argument att pojken "inte bett om att få bli omskuren" är djupt problematiskt. Läkare utför mängder av ingrepp på barn som "inte bett om det", allt från livsräddande hjärtoperationer till enklare saker som t ex sammanvuxna tår. Här är det således inte barnets vilja som kan stå i centrum, utan snarare vad läkaren eller föräldrarna tror att barnet skulle vilja eller vad de menar är moraliskt rätt i någon absolut mening. I frågan om livsräddande operationer är enigheten stor och utrymme för tvekan liten. Men i många andra fall rör man sig i en gränszon - omskärelse av pojkar är en sådan - och då är saken inte lika enkel som Sturmark vill göra den till.

Samma problematik återfinns i debatten om dödshjälp. Skall en läkare tvingas medverka till aktiv dödshjälp om patienten ber om det? Är saken så enkel att patientens vilja mekaniskt skall följas av varje enskild läkare? Nej, säger jag.

I vår Twitter-växling frågar Christer Sturmark mig om huruvida en religiös sekt i Värmland vill låta skära öronsnibbarna av sina barn, ska de få göra det då? (angående Sturmarks förkärlek för extrema exempel). Här är svaret enkelt - svensk lag gäller och en sådan operation vore olaglig. Problemet för Sturmark borde väl snarast vara det omvända. Om sektens alla vuxna medlemmar går till läkaren och vill få sina öronsnibbar avskurna - skall läkaren då vara skyldig att uppfylla deras önskan?

Frågan om samvetsfrihet för enskilda yrkesgrupper är komplicerad. I Svenska kyrkan har enskilda präster fortfarande rätten att vägra viga samkönade par. Är det verkligen en rimlig princip över tid? Jag tycker inte det. Skall läkare ha rätt att vägra utföra abort? Jag tycker nog inte det heller. Skall läkare ha rätt att vägra skära öronsnibbarna av vuxna människor som framför en sådan begäran? Ja, absolut. Skall läkare ha rätt att vägra utföra aktiv dödshjälp även om patienten vill och staten tillåter? Ja, där tycker jag att läkaren skall ha rätt att vägra. Skall en läkare ha rätt att vägra delta med att sammanställa gift som skall användas vid avrättningar i länder som fortfarande har kvar dödsstraffet? Ja, utan tvekan.

Som ni anar är det svårt att formulera en enskild etisk princip som ligger till grund för mina åsikter i de fem frågor jag formulerade ovan. Frågorna rör djupt liggande uppfattningar om vad som är rätt och fel, om människans värde och om livets början och slut. Jag har svårt att ta på allvar dem som hävdar att det finns enkla och förnuftiga svar på dessa frågor. Till dem säger jag i stället med René Descartes: Dubium sapientiae initium - Tvivel är början på visdom.