Lars Adaktusson lämnar - är krisen över nu för KD?

Uppdaterat 20/6 kl 16.10. Förtroendet för Lars Adaktusson är skadat, säger Ebba Busch Thor på en extrainkallad pressträff i dag. Ebba Busch Thor menar att Lars Adaktusson farit med osanning om att han informerat partiledningen om sina röstningar i EU-parlamentet och om den tidigare KD-ledaren Alf Svenssons röstningar i samma fråga.

Det är förstås en extraordinär händelse att en partiledare kallar till pressträff för att berätta att förtroendet är skadat för en ledande partiföreträdare. Frågan om Lars Adaktussons framtid som utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna torde därmed vara avgjord. Ett parti kan inte ha en talesperson i utrikespolitiska frågor om vilken partiledaren säger att förtroendet är skadat.

Nu är det ju inte Ebba Busch Thor som tillsätter partiets talespersoner. Det gör partiets riksdagsgrupp. Och riksdagen har just nu sommaruppehåll, så saken kommer kanske inte att aktualiseras förrän i höst. Men det måste hinna rinna mycket vatten under broarna om Lars Adaktusson då ska ha hunnit återvinna tillräckligt internt och externt förtroende för att på allvar kunna representera partiet i de utrikespolitiska frågorna.

*

Lars Adaktusson lämnar partistyrelsen och sitt uppdrag som Kristdemokraternas andre vice ordförande. Bakgrunden är Dagens Nyheters avslöjande om hur Adaktusson röstat i Europaparlamentet i frågor som rört aborträtten, samt att Adaktusson tycker att han inte fått tillräckligt stöd från sin partiledning när det blåste som värst.

Beslutet är klokt och nödvändigt. Lars Adakutsson blev ett sänke för sitt eget parti, och abortfrågan riskerade att klistras fast vid Kristdemokraterna på ett sätt som försvårar partiets möjligheter att växa i opinionen.

Däremot vill Lars Adaktusson behålla sitt uppdrag som Kristdemokraternas utrikespolitiske talesperson. Det förvånar mig. Kampen för kvinnors rätt till säkra och legala aborter är ju i högsta grad en internationell fråga och förknippad med kampen för kvinnors fri- och rättigheter över huvud taget. Om det finns tvivel på var Lars Adaktusson står i abortfrågan kommer det tvivlet också att underminera hans möjligheter att representera partiet i utrikespolitiska frågor.

Lars Adaktussons och Kristdemokraternas brist på krishantering har varit remarkabel. Kort efter att Dagens Nyheters avslöjande publicerats valde Lars Adaktusson - i EU-valrörelsens absoluta slutskede - att "gå under jorden" och göra sig otillgänglig för journalisternas frågor. Agerandet är desto märkligare eftersom Adaktusson har en bakgrund som journalist och borde vara väl medveten om hur medielogiken fungerar. Om beslutet var hans eget eller om hans exil var initierad av kristdemokraternas kommunikationsstrateger eller någon annan vet vi inte.  

Krishanteringen var så dålig att man inte ens kan kalla den för en krishantering, sa Ekots politiske kommentator Fredrik Furtenbach tidigare i dag. Lars Adaktusson själv försvarar sitt röstningsagerande med att han i denna fråga följde samma princip som Kristdemokraternas tidigare partiledare Alf Svensson. Det är möjligt att den uppgiften stämmer. Jag vet inte. Men tiderna förändras, och den internationella kampen för kvinnors rätt och möjlighet till abort har utvecklats sedan dess. Att då mekaniskt hävda att "jag gjorde bara som en av mina företrädare i EU-parlamentet gjort" är inget starkt argument.

Kristdemokraternas opinionsframgång har stannat av. Nu får vi se om partiet lyckas återvinna det momentum man förlorade när Adaktusson-affären rullades igång.

Om abort, läkares samvetsfrihet och aktiv dödshjälp

Ny uppdatering. Christer Sturmark bemöter kritiken på sin egen blogg. Jag svarar honom på några ställen i kommentarsfältet nedan. Även Patrick Vigren - som medverkade i SVT Debatt - och flera andra relevanta röster hörs i kommentarerna.

I torsdagens SVT Debatt diskuterades läkares samvetsfrihet, med särskilt fokus på om läkare skall ha rätt att vägra utföra aborter om ingreppet strider mot deras samvetsövertygelse. Frågan är inte enkel. Det är svårt att tänka sig ett sjukvårdssystem där läkare väljer arbetsuppgifter efter behag, allt beroende på deras moraliska övertygelser för dagen. Men lika orimligt är det att tänka sig läkaren som en klinisk robot, som utan moraliska överväganden utför alla ingrepp som staten eller patienten säger sig vilja ha utförda.

I debatten deltog Christer Sturmark, ordförande för det ateistiska Förbundet Humanisterna. Sturmark är en god retoriker, som ofta behandlar centrala problemställningar. Men hans trovärdighet i debatten skadas av att han alltid är tvärsäker och att han ofta använder exempel som är så extrema att det är svårt att ta dem på allvar.

I programmet argumenterade Sturmark emot att läkare skulle ha rätt att vägra utföra abort. Sturmarks argument var, såsom jag uppfattade dem, att patientens vilja alltid måste stå i centrum och att om läkaren var offentligt anställd och ingreppet lagligt så gick det inte att vägra. På frågan om en läkare då också skulle vara skyldig att utföra omskärelse av t ex sexåriga pojkar svarade Sturmark (om jag förstod honom rätt) att då kunde läkaren vägra, eftersom pojken själv inte hade bett om att få bli omskuren.

På Twitter för jag en diskussion med Christer Sturmark om dessa frågor. Den diskussionen flyttar jag nu över till bloggen för att möjliggöra lite mer fördjupande resonemang än vad som ryms inom Twitters gräns på 140 tecken per inlägg. (Men det är ett undantag - jag brukar envist hävda att om man inte kan uttrycka det man vill säga på 140 tecken har man inte tänkt efter ordentligt och då förtjänar det oftast inte att sägas alls...)

Sturmarks argument att pojken "inte bett om att få bli omskuren" är djupt problematiskt. Läkare utför mängder av ingrepp på barn som "inte bett om det", allt från livsräddande hjärtoperationer till enklare saker som t ex sammanvuxna tår. Här är det således inte barnets vilja som kan stå i centrum, utan snarare vad läkaren eller föräldrarna tror att barnet skulle vilja eller vad de menar är moraliskt rätt i någon absolut mening. I frågan om livsräddande operationer är enigheten stor och utrymme för tvekan liten. Men i många andra fall rör man sig i en gränszon - omskärelse av pojkar är en sådan - och då är saken inte lika enkel som Sturmark vill göra den till.

Samma problematik återfinns i debatten om dödshjälp. Skall en läkare tvingas medverka till aktiv dödshjälp om patienten ber om det? Är saken så enkel att patientens vilja mekaniskt skall följas av varje enskild läkare? Nej, säger jag.

I vår Twitter-växling frågar Christer Sturmark mig om huruvida en religiös sekt i Värmland vill låta skära öronsnibbarna av sina barn, ska de få göra det då? (angående Sturmarks förkärlek för extrema exempel). Här är svaret enkelt - svensk lag gäller och en sådan operation vore olaglig. Problemet för Sturmark borde väl snarast vara det omvända. Om sektens alla vuxna medlemmar går till läkaren och vill få sina öronsnibbar avskurna - skall läkaren då vara skyldig att uppfylla deras önskan?

Frågan om samvetsfrihet för enskilda yrkesgrupper är komplicerad. I Svenska kyrkan har enskilda präster fortfarande rätten att vägra viga samkönade par. Är det verkligen en rimlig princip över tid? Jag tycker inte det. Skall läkare ha rätt att vägra utföra abort? Jag tycker nog inte det heller. Skall läkare ha rätt att vägra skära öronsnibbarna av vuxna människor som framför en sådan begäran? Ja, absolut. Skall läkare ha rätt att vägra utföra aktiv dödshjälp även om patienten vill och staten tillåter? Ja, där tycker jag att läkaren skall ha rätt att vägra. Skall en läkare ha rätt att vägra delta med att sammanställa gift som skall användas vid avrättningar i länder som fortfarande har kvar dödsstraffet? Ja, utan tvekan.

Som ni anar är det svårt att formulera en enskild etisk princip som ligger till grund för mina åsikter i de fem frågor jag formulerade ovan. Frågorna rör djupt liggande uppfattningar om vad som är rätt och fel, om människans värde och om livets början och slut. Jag har svårt att ta på allvar dem som hävdar att det finns enkla och förnuftiga svar på dessa frågor. Till dem säger jag i stället med René Descartes: Dubium sapientiae initium - Tvivel är början på visdom.

Är sexuell njutning politik?

Som gästskribent på Ulf Bjerelds blogg tar jag chansen att skriva om ett ämne som såvitt jag vet inte har diskuterats här. RFSU är i Almedalen och delar ut sexleksaker för kvinnor tillsammans med Apoteket och jag funderar på om sexuell njutning kan vara politisk.

Traditionella sexualfrågor såsom preventivmedel, reproduktion och aborträtt är ju utan tvekan politiska, och har engagerat både RFSU och feminister från vänster till höger. Liberalfeministen Birgitta Ohlsson (fp) väcker ständigt min beundran i sitt arbete i EU för kvinnors rättigheter såsom rätten till abort. Samtidigt vet man inte alls var man har henne när hon önsketänker om samband mellan feminism och kapitalism.

Men sexuell njutning? När jag spontant försöker tänka på sexleksaker som politiska så känns de nog mest högerliberala. Det handlar om självförverkligande och känns lite exklusivt.

Över huvud taget kan ju strävan efter sexuell njutning ses som ett typiskt i-landsfenomen; något som kvinnor i väst kan lyxa till det med när alla grundläggande behov och drömmar redan är uppfyllda. Orgasmer står väl knappast högst på agendan när det gäller att rädda världen från krig, svält och miljökatastrofer. På sin höjd kanske de kan vara ett alternativ till shoppingberoende. Eller?

Sexuell njutning är något som kvinnor i patriarkala samhällen förvägras eller i varje fall inte uppmuntras till. Genom normer, värderingar och ritualer förnekas kvinnor sexuell tillfredsställelse. Det är väl knappast konspirationsteoretiskt att hävda ett samband mellan sexuellt förtryck och andra strategier för att hålla kvinnor nere. Det värsta exemplet på det som jag känner till är faraonisk omskärelse av flickor. Där skärs hela vulvan bort och såret sys ihop så att underlivet med tiden i bästa fall läker till ärrad hud och ett litet hål för urin, mensblod, samlag och förlossning. Men även de västerländska, sekulariserade, heterosexuella samlagsritualerna är patriarkalt doktrinerade. Enligt The Hite Report: A Nationwide Study of Female Sexuality kan bara var tredje kvinna få orgasm vid vaginalsamlag, samtidigt som det ofta sätts likhetstecken mellan sex och omslutande sex.

Så anser jag att rätten till orgasm är en jämställdhetsfråga och därmed en rättvisefråga och därmed en vänsterfråga. Man ska förstås välja sina strider och jag klandrar inte den som väljer att kämpa för jämlikhet på andra sätt. Men det ena utesluter ju inte det andra! Så RFSU - fortsätt dela ut sexleksaker! Och keep up the good work med preventivmedel, reproduktion och aborträtt också.