Ebba Busch Thors tal på Kristdemokraternas riksting i Umeå i dag kan delas upp i två delar. Den första delen vill jag helst lämna därhän. Det var en gestaltning av den ytliga och hånfulla retorik och gapiga politiska stil som jag tycker så väldigt illa om och som präglar alltför stor del av svensk politisk debatt i dag. Och då tänker jag tyvärr inte bara på Kristdemokraterna. Ebba Busch Thor talade om konkurrenternas "nedärvda makthunger" och "självuppjagade rädsla". Skolverket liknades vid förtryckarregimen i DDR. Det var "verklighetens folk" hit och "myndighetsvänstern" dit. De andra partierna tänker bara på sig själva, men Kristdemokraterna tänker minsann på Sverige. Jag kom på mig själv med att undra: hur hamnade vi här egentligen? En sådan retorik är inte värdig Ebba Busch Thor och den är inte värdig Sverige.
De andra inslagen i talet var betydligt mer intressanta. I den blandning av liberalism och konservatism som präglar svensk borgerlighet presenterade Ebba Busch Thor idag Kristdemokraterna som ett synnerligen socialkonservativt alternativ.
Jag ska inte skriva att talet var anti-liberalt - men det var faktiskt bra nära att jag skrev så. I talet fanns nästan ingenting av liberalismens fokus på individens fri- och rättigheter eller något bejakande av den pluralism och mångkultur som kännetecknar dagens Sverige. I stället betonades samhällsgemenskap och kollektiva tillhörigheter: "Vi hör ihop", "Vi är inte fritt svävande atomer", "Vi äger en plats tillsammans" och det "binder oss till varandra", "Vi är just ett vi", "Vi har ett samfällt projekt - en gemenskap", "Familjen är samhällets minsta byggsten". Listan på denna typ av gemenskapsformuleringar kunde lätt göras betydligt längre.
Och den som vill bygga sitt liv i Sverige måste, enligt Ebba Busch Thor, "bli svensk". Vad nu det innebär. Att "bli svensk".
Jag tycker det är bra att Kristdemokraterna renodlar en socialkonservativ idéströmning. Renodlingen skapar tydlighet i politiken, klargör konfliktlinjerna inom borgerligheten och skapar reella politiska alternativ för väljarna att förhålla sig till. Jag finner för egen del också sympati i den sociala omsorg och gemenskapsidé som ryms i socialkonservatismen (och kanske framförallt i den katolska socialläran).
Men snälla, lägg bort den populistiska retoriken. Den känns faktiskt varken socialkonservativ eller riktigt svensk.
Visar inlägg med etikett Populism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Populism. Visa alla inlägg
2019-07-07
Ebba Busch Thor och KD:s populistiska retorik
I sitt tal i Almedalen igår rasade kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor mot det mesta: Socialister, radikaler, liberaler, statsministern, Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet, Jan Björklund, "ledande politiker", "höga tjänstemän", Januaripartierna, "elitfeminister", Skolverket, Jämställdhetsmyndigheten och bankerna.
Däremot hade hon inte ett ont ord att säga om Sverigedemokraterna. Och inte ett ord om klimat och miljö.
Ebba Busch Thors tal blev en skarp kontrast mot den mer återhållsamma och hoppfulla ton som präglat övriga partiledaranföranden i Almedalen (med reservation för att jag missade Jonas Sjöstedt). Grundanslaget var populistiskt, och tonen dessvärre ofta raljant.
I sitt tal liknade Ebba Busch Thor Annie Lööf och Jan Björklund vid de lärjungar som svek Jesus i Getsemane, när Jesus hade bett dem att vaka med honom. Lärjungarna orkade inte hålla sig vakna, utan somnade. "Anden är villig, men köttet är svagt", säger Jesus besviket till dem (Mark 14.38). "Tyvärr var två av mina forna alliansvänner svagare i köttet", sa Ebba Busch Thor och anspelade på att Centerpartiet och Liberalerna vägrat släppa fram en M/KD-regering som skulle varit beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning.
Men metaforen haltar betänkligt. Inte bara för att varken Ulf Kristersson eller Ebba Busch Thor kan göra anspråk på att vara Jesus. Utan framför allt (och denna tolkning snappade jag upp på Facebook) därför att Lööf och Björklund var övertygade om det orättfärdiga i att släppa fram en sådan M/KD-regering. Annie Lööf och Jan Björklund var ur det perspektivet inte svaga i köttet, i stället var de svaga i anden. Lärjungarna tvivlade inte på Jesus, men de förmådde inte ge honom det stöd han behövde. Annie Lööf och Jan Björklund tvivlade på Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor - därför gav de heller inte dem sitt stöd.
Noterar också att kristdemokrater kritiserar våra fria medier, till exempel för bevakningen av Lars Adaktussons ställningstaganden vid omröstningar i EU-parlamentet om abortfrågan. Och Ebba Busch Thors hånade public service-journalister i en utfrågning i SVT för ett par dagar sedan: "Låt mig då ta det igen, om det är svårt för SVT:s researchers att förstå det." Det är sällan ett gott tecken när en politisk ledare smädar public service-journalister.
I dag är det dags för Jimmie Åkesson i Almedalen. Jimmie Åkesson kommer politiskt stärkt, efter att Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor offentligt deklarerat sin vilja att politiskt samverka med Sverigedemokraterna. Men Jimmie Åkesson får faktiskt ta i om han i sitt tonläge ska lyckas överträffa Ebba Busch Thors högstämda, populistiska retorik.
Däremot hade hon inte ett ont ord att säga om Sverigedemokraterna. Och inte ett ord om klimat och miljö.
Ebba Busch Thors tal blev en skarp kontrast mot den mer återhållsamma och hoppfulla ton som präglat övriga partiledaranföranden i Almedalen (med reservation för att jag missade Jonas Sjöstedt). Grundanslaget var populistiskt, och tonen dessvärre ofta raljant.
I sitt tal liknade Ebba Busch Thor Annie Lööf och Jan Björklund vid de lärjungar som svek Jesus i Getsemane, när Jesus hade bett dem att vaka med honom. Lärjungarna orkade inte hålla sig vakna, utan somnade. "Anden är villig, men köttet är svagt", säger Jesus besviket till dem (Mark 14.38). "Tyvärr var två av mina forna alliansvänner svagare i köttet", sa Ebba Busch Thor och anspelade på att Centerpartiet och Liberalerna vägrat släppa fram en M/KD-regering som skulle varit beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning.
Men metaforen haltar betänkligt. Inte bara för att varken Ulf Kristersson eller Ebba Busch Thor kan göra anspråk på att vara Jesus. Utan framför allt (och denna tolkning snappade jag upp på Facebook) därför att Lööf och Björklund var övertygade om det orättfärdiga i att släppa fram en sådan M/KD-regering. Annie Lööf och Jan Björklund var ur det perspektivet inte svaga i köttet, i stället var de svaga i anden. Lärjungarna tvivlade inte på Jesus, men de förmådde inte ge honom det stöd han behövde. Annie Lööf och Jan Björklund tvivlade på Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor - därför gav de heller inte dem sitt stöd.
Noterar också att kristdemokrater kritiserar våra fria medier, till exempel för bevakningen av Lars Adaktussons ställningstaganden vid omröstningar i EU-parlamentet om abortfrågan. Och Ebba Busch Thors hånade public service-journalister i en utfrågning i SVT för ett par dagar sedan: "Låt mig då ta det igen, om det är svårt för SVT:s researchers att förstå det." Det är sällan ett gott tecken när en politisk ledare smädar public service-journalister.
I dag är det dags för Jimmie Åkesson i Almedalen. Jimmie Åkesson kommer politiskt stärkt, efter att Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor offentligt deklarerat sin vilja att politiskt samverka med Sverigedemokraterna. Men Jimmie Åkesson får faktiskt ta i om han i sitt tonläge ska lyckas överträffa Ebba Busch Thors högstämda, populistiska retorik.
2019-03-17
Sara Skyttedal kan inte välja mellan Macron och Orbán
Jag minns när Kristdemokraternas dåvarande partiledare Göran Hägglund sommaren 2009 i sitt tal i Almedalen gjorde anspråk på att representera "verklighetens folk". I talet skapade Göran Hägglund en motsättning mellan en så kallad kulturelit och "vanligt folk". Hägglund ondgjorde sig över tidningarnas kultursidor, över teaterregissörer och över så kallade "könsneutrala lekar" i förskolan. Jag följde talet på plats, och såg hur en dåvarande ledarskribent på Svenska Dagbladet bokstavligen hoppade jämfota av förtjusning.
Själv blev jag djupt besviken på Göran Hägglund, som jag annars hållit (och håller) högt. Genom att etablera en populistisk retorik på bästa Donald Trump-nivå (även om vi hade några år kvar till Trump-eran då) bidrog han till att sänka debattnivån och ge legitimitet åt högerpopulisternas verklighetsbild. Han blev vinden som förebådade stormen. Jag var besviken, för jag tyckte han borde ha stått emot.
Idag, snart tio år efter Göran Hägglunds populistiska utspel, går Kristdemokraterna till Europaval med en lista som toppas av en kandidat (Sara Skyttedal) som säger sig inte kunna välja mellan Frankrikes president Emanuel Macron eller Ungerns premiärminister Viktor Orbán. "Båda är lika destruktiva", säger hon till Dagens Nyheter.
Orbáns högerauktoritära regeringsparti Fidesz har genomfört långtgående inskränkningar av rättsstaten och EU överväger skarpa sanktioner mot Ungern. Men Kristdemokraternas toppnamn inför EU-valet Sara Skyttedal kan inte välja mellan Emanuel Macron och Viktor Orbán. Och så finns det de som undrar varför Centerpartiet och Liberalerna inte litade på att en M/KD-regering skulle orka hålla Sverigedemokraterna utanför det politiska inflytandet.
Själv blev jag djupt besviken på Göran Hägglund, som jag annars hållit (och håller) högt. Genom att etablera en populistisk retorik på bästa Donald Trump-nivå (även om vi hade några år kvar till Trump-eran då) bidrog han till att sänka debattnivån och ge legitimitet åt högerpopulisternas verklighetsbild. Han blev vinden som förebådade stormen. Jag var besviken, för jag tyckte han borde ha stått emot.
Idag, snart tio år efter Göran Hägglunds populistiska utspel, går Kristdemokraterna till Europaval med en lista som toppas av en kandidat (Sara Skyttedal) som säger sig inte kunna välja mellan Frankrikes president Emanuel Macron eller Ungerns premiärminister Viktor Orbán. "Båda är lika destruktiva", säger hon till Dagens Nyheter.
Orbáns högerauktoritära regeringsparti Fidesz har genomfört långtgående inskränkningar av rättsstaten och EU överväger skarpa sanktioner mot Ungern. Men Kristdemokraternas toppnamn inför EU-valet Sara Skyttedal kan inte välja mellan Emanuel Macron och Viktor Orbán. Och så finns det de som undrar varför Centerpartiet och Liberalerna inte litade på att en M/KD-regering skulle orka hålla Sverigedemokraterna utanför det politiska inflytandet.
2019-01-06
Har högerpopulismen nu nått sitt tak?
Börjar den högerradikala populistvågen i Europa ebba ut? Frågan är förstås för tidigt ställd. Men i en intressant artikel i New York Times lyfter Max Fisher fram de motgångar högerpopulismen mött i de senaste delstatsvalen i Tyskland, i mellanårsvalen i USA och i borgmästarvalen i Polen. Fisher hänvisar även till statsvetaren och populistforskaren Cas Mudde som bedömer att de populistiska partierna i Europa 2019 "will overall make some modest gains, these gains will be very uneven". Ingen entydig framgångsvåg för högerpopulismen under det kommande året således, om Mudde får rätt.
Under rubriken "The Curious Case of Sweden" skriver Max Fisher att Sverigedemokraterna i valet 2018 visserligen fick ett rekordstort väljarstöd på 17.5 procent. Men han betonar att denna ökning ägde rum fram till 2015. De senaste tre åren har Sverigedemokraterna slutat växa och i stället legat still i opinionen.
Fishers tes, som kan diskuteras, är att när terrorhotet i Europa visar tecken på att klinga av och flyktingströmmarna till Europa bara är en bråkdel av vad de var 2015 förändras grogrunden för högerradikala populistpartier. Nu måste de i stället hävda sig genom att ta strid mot liberala ideal om pluralism, mångkultur och internationellt samarbete. Och i en sådan strid är det inte säkert att de kan mobilisera medborgarna på samma sätt som när migration och terrorism dominerade den politiska agendan: Sweden's experience may suggest that Western populists rose only with the refugee and terrorism crises and that, as those srises have faded, populism has stalled out well below the numbers needed for it to sustainably hold power.
För att bekämpa den högerradikala populismen måste vi således förvara den liberala demokratin. Svårare än så är det inte. Och världen kikar på Sverige.
Under rubriken "The Curious Case of Sweden" skriver Max Fisher att Sverigedemokraterna i valet 2018 visserligen fick ett rekordstort väljarstöd på 17.5 procent. Men han betonar att denna ökning ägde rum fram till 2015. De senaste tre åren har Sverigedemokraterna slutat växa och i stället legat still i opinionen.
Fishers tes, som kan diskuteras, är att när terrorhotet i Europa visar tecken på att klinga av och flyktingströmmarna till Europa bara är en bråkdel av vad de var 2015 förändras grogrunden för högerradikala populistpartier. Nu måste de i stället hävda sig genom att ta strid mot liberala ideal om pluralism, mångkultur och internationellt samarbete. Och i en sådan strid är det inte säkert att de kan mobilisera medborgarna på samma sätt som när migration och terrorism dominerade den politiska agendan: Sweden's experience may suggest that Western populists rose only with the refugee and terrorism crises and that, as those srises have faded, populism has stalled out well below the numbers needed for it to sustainably hold power.
För att bekämpa den högerradikala populismen måste vi således förvara den liberala demokratin. Svårare än så är det inte. Och världen kikar på Sverige.
2018-02-15
Kristdemokraterna, Bert Karlsson och den grova populismen
Kristdemokraterna har rekryterat Bert Karlsson för att framträda tillsammans med Ebba Busch Thor under partiets förvalsturné i vår. Tyvärr blir jag inte förvånad.
I ett förtvivlat sökande efter sin plats och sitt jag flirtar Kristdemokraterna med en osund populism. Det var faktiskt Kristdemokraternas förre partiledare Göran Hägglund som öppnade dörren för denna process, när han i Almedalen sommaren 2009 myntade uttrycket "verklighetens folk". I talet spelade Göran Hägglund upp en slags motsättning mellan vanligt folk och en diffus kulturelit och raljerade bland annat över en del förskolor arbetade med en könsrollsneutral pedagogik.
Det sägs att man får skörda det man sår. Hade Göran Hägglund anat vad han nu får skörda tror jag hans tal fått en helt annan utformning.
Nu ska förre partiledaren för populistiska och främlingsfientliga partiet Ny demokrati locka folk till kristdemokraternas valmöten.
Jag är inte den som brukar gräva i personers förflutna. Men Bert Karlssons uttalanden under sin partiledartid var så grova och så rasistiska, och jag har inte sett att han någonstans tagit avstånd från dem.
- Vi vet att de flesta som sprider smittan (HIV) kommer från andra länder och ohämmat går ut bland svenskarna. Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna... (Expressen 16 augusti 1992)
- Ta kosovoalbanerna till exempel. Jag tycker vi ska kasta ut varenda en. De är inga flyktingar. (Expressen 26 december 1992)
- Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går. (Expressen 16 augusti 1992)
Kristdemokratenas läge är bekymmersamt. Partiet har i opinionsmätningar under lång tid legat under fyraprocentspärren. Kristdemokraternas profil är vag och otydlig. I två av de viktigaste valfrågorna - migrationspolitiken och kriminalpolitiken - spricker Alliansen upp. Liberalerna och Centerpartiet drar åt ett håll - Moderaterna drar åt ett annat (Sverigedemokraternas) håll. Kristdemokraternas svårighet att positionera sig när allianskamraterna glider i sär avspeglar partiets interna splittring i flyktingpolitiken och till den repressiva retorik som präglar dagens kriminalpolitiska debatt.
Det obehagliga i populismen är för mig dess auktoritära, hierarkiska tankestrukturer. Det finns ett folk och detta folk är monolitiskt homogent och tycker samma sak i viktiga frågor, mot den lika monolitiskt homogena, eliten.
Kristdemokraterna har förlagt sin värdegrund, och utan värdegrund seglar ett politisk parti planlöst i partirymden. Det är därför Kristdemokraterna söker tillfällig trygghet i en populistisk retorik. Det är därför Kristdemokraterna bjuder in Bert Karlsson.
(Ja, jag vet att det finns en annan kristdemokrati som är djupt bedrövad över centrala inslag i partiets politik i dag. Jag hoppas den delen av kristdemokratin når framgång i sina försök att hjälpa partiet att återfinna den förlagda värdegrunden.)
I ett förtvivlat sökande efter sin plats och sitt jag flirtar Kristdemokraterna med en osund populism. Det var faktiskt Kristdemokraternas förre partiledare Göran Hägglund som öppnade dörren för denna process, när han i Almedalen sommaren 2009 myntade uttrycket "verklighetens folk". I talet spelade Göran Hägglund upp en slags motsättning mellan vanligt folk och en diffus kulturelit och raljerade bland annat över en del förskolor arbetade med en könsrollsneutral pedagogik.
Det sägs att man får skörda det man sår. Hade Göran Hägglund anat vad han nu får skörda tror jag hans tal fått en helt annan utformning.
Nu ska förre partiledaren för populistiska och främlingsfientliga partiet Ny demokrati locka folk till kristdemokraternas valmöten.
Jag är inte den som brukar gräva i personers förflutna. Men Bert Karlssons uttalanden under sin partiledartid var så grova och så rasistiska, och jag har inte sett att han någonstans tagit avstånd från dem.
- Vi vet att de flesta som sprider smittan (HIV) kommer från andra länder och ohämmat går ut bland svenskarna. Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna... (Expressen 16 augusti 1992)
- Ta kosovoalbanerna till exempel. Jag tycker vi ska kasta ut varenda en. De är inga flyktingar. (Expressen 26 december 1992)
- Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går. (Expressen 16 augusti 1992)
Kristdemokratenas läge är bekymmersamt. Partiet har i opinionsmätningar under lång tid legat under fyraprocentspärren. Kristdemokraternas profil är vag och otydlig. I två av de viktigaste valfrågorna - migrationspolitiken och kriminalpolitiken - spricker Alliansen upp. Liberalerna och Centerpartiet drar åt ett håll - Moderaterna drar åt ett annat (Sverigedemokraternas) håll. Kristdemokraternas svårighet att positionera sig när allianskamraterna glider i sär avspeglar partiets interna splittring i flyktingpolitiken och till den repressiva retorik som präglar dagens kriminalpolitiska debatt.
Det obehagliga i populismen är för mig dess auktoritära, hierarkiska tankestrukturer. Det finns ett folk och detta folk är monolitiskt homogent och tycker samma sak i viktiga frågor, mot den lika monolitiskt homogena, eliten.
Kristdemokraterna har förlagt sin värdegrund, och utan värdegrund seglar ett politisk parti planlöst i partirymden. Det är därför Kristdemokraterna söker tillfällig trygghet i en populistisk retorik. Det är därför Kristdemokraterna bjuder in Bert Karlsson.
(Ja, jag vet att det finns en annan kristdemokrati som är djupt bedrövad över centrala inslag i partiets politik i dag. Jag hoppas den delen av kristdemokratin når framgång i sina försök att hjälpa partiet att återfinna den förlagda värdegrunden.)
2017-11-02
Hur hanterar Trump-anhängare presidentens lögner?
Nej, inte heller de senaste turerna kring korruption och rysk inblandning i valkampanjen lär urholka stödet för Donald Trump hos hans kärnväljare. Hur ska vi förstå det faktum att Trumps många väljare, som säkert vill uppfattas som anständiga medborgare och vill göra rätt och kunna vara stolta över sin president, ständigt överser med hans lögner och vulgära retorik?
Jag läser en sedelärande historia i New York Times, där den konservative författaren och skribenten David French förtjänstfullt gestaltar temat. Davit French berättar om ett samtal i sin kyrka med en äldre dam som han känner väl och som var övertygad Trump-anhängare. I samtalet beklagade David French att presidenten for med osanningar.
"Menar du verkligen att Donald Trump ljuger", undrade den gamla damen.
"Javisst", svarade David. "Han ljuger oavbrutet".
Damen ifrågasatte inte David French påstående. Hon kände David väl och litade på sin konservative väns kunskaper och omdöme. För ett ögonblick verkade hon bekymrad. David kände att han kanske borde säga någonting, att han verkligen uppskattade många inslag i Trumps politik och ställningstaganden - men att det inte innebar att man kunde ursäkta Trumps tillkortakommanden och lögner.
Men just då glimmade det till i damens ögon. Hon tog en smutt kaffe, såg David French rakt i ögonen - och han visste omedelbart vad som skulle komma:
"Well, the Democrats are worse."
Just övergången från att avfärda något som "Fake News" (det är inte sant att Donald Trump ljuger) när den positionen inte längre är hållbar, till "den andra sidan är värre" (well, the Democrats are worse) är en viktig pusselbit i förståelsen av tankefigurerna hos de många väljare som söker sig till politiker med populistisk retorik. Det inte är tillräckligt att påvisa uppenbara osanningar i populisters retorik - då kommer i stället "ja, men titta på dom då"-argumentet fram.
Exemplet kanske inte bara gäller populistisk politik, utan politik och debatt överhuvudtaget. Men jag tror att problematiken kommer särskilt till uttryck i den populistiska diskursen. Det skulle vara intressant att se en systematisk, jämförande studie från svensk politik, med Sverigedemokraterna och dess mest hängivna anhängare som en utgångspunkt.
Jag läser en sedelärande historia i New York Times, där den konservative författaren och skribenten David French förtjänstfullt gestaltar temat. Davit French berättar om ett samtal i sin kyrka med en äldre dam som han känner väl och som var övertygad Trump-anhängare. I samtalet beklagade David French att presidenten for med osanningar.
"Menar du verkligen att Donald Trump ljuger", undrade den gamla damen.
"Javisst", svarade David. "Han ljuger oavbrutet".
Damen ifrågasatte inte David French påstående. Hon kände David väl och litade på sin konservative väns kunskaper och omdöme. För ett ögonblick verkade hon bekymrad. David kände att han kanske borde säga någonting, att han verkligen uppskattade många inslag i Trumps politik och ställningstaganden - men att det inte innebar att man kunde ursäkta Trumps tillkortakommanden och lögner.
Men just då glimmade det till i damens ögon. Hon tog en smutt kaffe, såg David French rakt i ögonen - och han visste omedelbart vad som skulle komma:
"Well, the Democrats are worse."
*
Just övergången från att avfärda något som "Fake News" (det är inte sant att Donald Trump ljuger) när den positionen inte längre är hållbar, till "den andra sidan är värre" (well, the Democrats are worse) är en viktig pusselbit i förståelsen av tankefigurerna hos de många väljare som söker sig till politiker med populistisk retorik. Det inte är tillräckligt att påvisa uppenbara osanningar i populisters retorik - då kommer i stället "ja, men titta på dom då"-argumentet fram.
Exemplet kanske inte bara gäller populistisk politik, utan politik och debatt överhuvudtaget. Men jag tror att problematiken kommer särskilt till uttryck i den populistiska diskursen. Det skulle vara intressant att se en systematisk, jämförande studie från svensk politik, med Sverigedemokraterna och dess mest hängivna anhängare som en utgångspunkt.
2017-04-16
I fotbojans tidevarv
Det är en händelse som ser ut som en tanke att de två partier - Kristdemokraterna och Miljöpartiet - som i veckan sjungit fotbojans lov är de två partier som i gårdagens Sifo-mätning ligger under fyraprocentsspärren. Sviktande väljarstöd och dåligt politiskt självförtroende inbjuder till populistiska och illa genomtänkta utspel, särskilt i frågor som väcker starka känslor.
En god regel är att aldrig fatta långsiktiga politiska beslut i samband med krissituationer. Utspelen om elektronisk fotboja på asylsökande som fått avslag på sina ansökningar är exempel på hur man inte bör lansera politiska förslag.
Jag tror heller inte att denna typ av populistiska utspel gagnar de partier som framför dem. Jag talade nyligen med en kristdemokrat som berättade att fotbojeutspelet blev droppen som fick bägaren att flöda över - nu ville hen rösta blankt 2018. Hen övervägde visserligen att rösta på Centerpartiet, men litade inte riktigt på att Annie Lööf efter valdagen 2018 inte skulle sätta sig i en alliansregering som var beroende av SD-stöd. Kristdemokraterna är ett splittrat parti i flyktingfrågan, och Ebba Busch Thors ledarskap har hittills medfört att den "flyktingvänliga" delen av partiet demobiliserats. Fotbojeutspelet förstärker denna demobilisering.
Miljöpartiet är ett parti i djup kris. I gårdagens Sifo-mätning fick partiet 3.2 procent, partiets sämsta resultat på 15 år. Miljöpartiets utveckling gestaltar det pris ett mindre parti i en koalitionsregering ofta får betala. Saken blir inte bättre av Gustav Fridolins fotbojeutspel, framfört i högst oklara ordalag i en intervju i DN på Långfredagen. Osäkerheten om Miljöpartiets ideologiska färdriktning är just nu utomordentligt stor.
Nu är väl frågan bara om det blir Moderaterna eller Socialdemokraterna som först hakar på. För fotbojan - i tiden.
Jag kommenterar Sifo-undersökningen i Svenska Dagbladet.
Denna Påskdag väljer jag att citera Psalm 285. Det är inte mer övervakning och tvång som gör oss trygga och fria.
En god regel är att aldrig fatta långsiktiga politiska beslut i samband med krissituationer. Utspelen om elektronisk fotboja på asylsökande som fått avslag på sina ansökningar är exempel på hur man inte bör lansera politiska förslag.
Jag tror heller inte att denna typ av populistiska utspel gagnar de partier som framför dem. Jag talade nyligen med en kristdemokrat som berättade att fotbojeutspelet blev droppen som fick bägaren att flöda över - nu ville hen rösta blankt 2018. Hen övervägde visserligen att rösta på Centerpartiet, men litade inte riktigt på att Annie Lööf efter valdagen 2018 inte skulle sätta sig i en alliansregering som var beroende av SD-stöd. Kristdemokraterna är ett splittrat parti i flyktingfrågan, och Ebba Busch Thors ledarskap har hittills medfört att den "flyktingvänliga" delen av partiet demobiliserats. Fotbojeutspelet förstärker denna demobilisering.
Miljöpartiet är ett parti i djup kris. I gårdagens Sifo-mätning fick partiet 3.2 procent, partiets sämsta resultat på 15 år. Miljöpartiets utveckling gestaltar det pris ett mindre parti i en koalitionsregering ofta får betala. Saken blir inte bättre av Gustav Fridolins fotbojeutspel, framfört i högst oklara ordalag i en intervju i DN på Långfredagen. Osäkerheten om Miljöpartiets ideologiska färdriktning är just nu utomordentligt stor.
Nu är väl frågan bara om det blir Moderaterna eller Socialdemokraterna som först hakar på. För fotbojan - i tiden.
Jag kommenterar Sifo-undersökningen i Svenska Dagbladet.
Denna Påskdag väljer jag att citera Psalm 285. Det är inte mer övervakning och tvång som gör oss trygga och fria.
Gud, för uppbrott och förvandling lär oss glömma bort vårt jag.
Driv
oss ut att bygga broar till en okänd morgondag.
Det finns underbar
förlossning i det blod som göts en gång.
Det finns glädje bortom graven
och en framtid full av sång.
2013-12-01
Blockpolitikens vara eller inte vara i en tid bortom industrisamhället
Igår lördag publicerade jag och Marie Demker en artikel på DN Debatt där vi såg ett demokratiskt bekymmer i att de politiska partierna håller på att
förlora sin förmåga att vara de för demokratin avgörande kanalerna
mellan medborgarna och de politiska institutionerna. Medborgarna söker sig till andra plattformar än partierna för att odla sitt politiska engagemang. Partierna förmår inte politiskt förhålla sig till de nya skiljelinjer som växer fram i den digitala revolutionens spår, i stället söker de sig mot mitten och gör kampen om regeringsmakten till en fråga om förtroende och förvaltarskap. Därigenom främjar de politiska partierna idéströmningar kring ekonomism och populism på ett sätt som inte är bra för demokratin.
Artikeln väckte flera reaktioner. En del instämde i analysen och tyckte att vi på ett bra sätt gav ord åt deras egna känslor och tankar. Det finns en längtan efter politiska debatter som rör relevanta samhällsproblem och där de olika politiska partierna presenterar förslag som distinkt skiljer sig åt. Andra var kritiska och menade bland annat att ekonomismen egentligen var något positivt eller att vi var ute efter att cementera vänster-högerdimensionens blockpolitik.
Blockpolitik är aldrig ett mål, endast ett medel. I min demokratisyn finns det ett starkt värde i att de konflikter och politiska skiljelinjer som strukturerar samhällslivet synliggörs och att det finns organiserade politiska krafter som mobiliserar medborgarnas politiska engagemang efter dessa skiljelinjer. Blockpolitikens starka fäste i Sverige har sin materiella grund i att motsättningen mellan arbete och kapital - det vill säga mellan vänster och höger - präglat samhällslivet så starkt att andra politiska skiljelinjer inte fått utrymme. Fördelen med blockpolitik i en sådan situation är att den dominerande politiska skiljelinjen synliggörs och tar sig organisatoriskt uttryck. Nackdelen är att blockpolitiken riskerar att dölja andra politiska skiljelinjer, vilka då måste hanteras utanför det formella politisk-demokratiska ramverket.
Blockpolitik är således varken bra eller dålig i sig. Den kan fungera bra om det verkligen bara finns en politiskt relevant skiljelinje i samhället. Den fungerar dåligt om det finns flera politiska relevanta skiljelinjer i samhället.
Vänster-högerskiljelinjen har historiskt dominerat svensk politik. Men vänster-högerskiljelinjen är ett barn av industrisamhället och de konflikter som präglade det samhället. Nu när industrisamhället inte längre strukturerar vårt sätt att leva tillsammans utmanas vänster-högerskiljelinjen av nya, framväxande konflikter och skiljelinjer. I vår artikel benämner vi dessa skiljelinjer i termer av kunskap-marknad och nationalstat-transnationella nätverk. Vi är bara i början av denna process och vi vet inte hur starka dessa nya skiljelinjer kommer att växa sig, eller om de kommer att gå ihop med till exempel vänster-högerdimensionen.
Vår artikel är en vidareutveckling av den samhällsteoretiska argumentation vi tidigare framfört i vår boktrilogi om den digitala revolutionens konsekvenser för maktfördelning och för demokratins sätt att fungera: I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Om informationssamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Om makt och motstånd i en individualiserad tid (2001). Samtliga tre böcker utgivna på Hjalmarson & Högberg Förlag.
Artikeln väckte flera reaktioner. En del instämde i analysen och tyckte att vi på ett bra sätt gav ord åt deras egna känslor och tankar. Det finns en längtan efter politiska debatter som rör relevanta samhällsproblem och där de olika politiska partierna presenterar förslag som distinkt skiljer sig åt. Andra var kritiska och menade bland annat att ekonomismen egentligen var något positivt eller att vi var ute efter att cementera vänster-högerdimensionens blockpolitik.
Blockpolitik är aldrig ett mål, endast ett medel. I min demokratisyn finns det ett starkt värde i att de konflikter och politiska skiljelinjer som strukturerar samhällslivet synliggörs och att det finns organiserade politiska krafter som mobiliserar medborgarnas politiska engagemang efter dessa skiljelinjer. Blockpolitikens starka fäste i Sverige har sin materiella grund i att motsättningen mellan arbete och kapital - det vill säga mellan vänster och höger - präglat samhällslivet så starkt att andra politiska skiljelinjer inte fått utrymme. Fördelen med blockpolitik i en sådan situation är att den dominerande politiska skiljelinjen synliggörs och tar sig organisatoriskt uttryck. Nackdelen är att blockpolitiken riskerar att dölja andra politiska skiljelinjer, vilka då måste hanteras utanför det formella politisk-demokratiska ramverket.
Blockpolitik är således varken bra eller dålig i sig. Den kan fungera bra om det verkligen bara finns en politiskt relevant skiljelinje i samhället. Den fungerar dåligt om det finns flera politiska relevanta skiljelinjer i samhället.
Vänster-högerskiljelinjen har historiskt dominerat svensk politik. Men vänster-högerskiljelinjen är ett barn av industrisamhället och de konflikter som präglade det samhället. Nu när industrisamhället inte längre strukturerar vårt sätt att leva tillsammans utmanas vänster-högerskiljelinjen av nya, framväxande konflikter och skiljelinjer. I vår artikel benämner vi dessa skiljelinjer i termer av kunskap-marknad och nationalstat-transnationella nätverk. Vi är bara i början av denna process och vi vet inte hur starka dessa nya skiljelinjer kommer att växa sig, eller om de kommer att gå ihop med till exempel vänster-högerdimensionen.
Vår artikel är en vidareutveckling av den samhällsteoretiska argumentation vi tidigare framfört i vår boktrilogi om den digitala revolutionens konsekvenser för maktfördelning och för demokratins sätt att fungera: I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Om informationssamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Om makt och motstånd i en individualiserad tid (2001). Samtliga tre böcker utgivna på Hjalmarson & Högberg Förlag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)