Varför lämnade SVT Agenda tittarna i sticket i debatten mellan Annika Strandhäll och Jimmie Åkesson?

I söndagens SVT Agenda debatterade socialminister Annika Strandhäll med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson om vem som satsade mest på vården. Debatten blev stundom hätsk, och båda parter anklagade varandra för att fara med osanning. För en tittare var det i princip omöjligt att avgöra vem som hade rätt.

Nu har den digitala publicisten KIT gjort en ambitiös och pedagogisk faktakoll om vem som låg närmast sanningen. Granskningen visar att Jimmie Åkesson visserligen talar sanning när han säger att Sverigedemokraterna i sitt budgetförslag satsar 11 miljarder mer än regeringen direkt på vården. Men granskningen visar också att Sverigedemokraterna drar ner det allmänna stödet till landstingen i en omfattning som drabbar sjukvårdsverksamheten med ett minus på 24 miljarder. Då 24 miljarder minus 11 miljarder är lika med 13 miljarder, blir det exakt den summa som Annika Strandhäll hävdade att Sverigedemokraterna skulle minska stödet till vården med.

Jimmie Åkesson hade således rätt i att Sverigedemokraterna jämfört med regeringen ville öka det direkta stödet till vården med 11 miljarder kronor. Men Annika Strandhäll hade rätt i att Sverigedemokraternas budgetförslag sammantaget innebär att vården får ett minskat stöd på 13 miljarder kronor. Svårare än så var det inte.

Varför gjorde då redaktionen för SVT Agenda inte själva denna faktakoll redan i förväg? Att frågan kom upp i debatten kan ju knappast ha kommit som en överraskning. Nu förföll debatten i stället till en klassisk "He says, she says", där programledaren Anders Holmberg inte hade viljan eller förmågan att bringa klarhet. I stället utbrast han lätt förtvivlat: Det blir omöjligt för tittarna att få någon reda i de här siffrorna.

I det konstaterande hade Anders Holmberg naturligtvis rätt. Men varför hade inte Agenda-redaktionen gjort grundjobbet för att på ett lika enkelt och pedagogiskt sätt som KIT kunna förklara för tittarna vari skillnaderna bestod? Det hade varit att ta ett redaktionellt och journalistiskt ansvar. Nu lämnades tittarnas i stället i sticket med en bild där politikerna bara kastade siffror på varandra.

Jag är uppriktigt nyfiken på varför Agenda-redaktionen var så oförberedd. Hade man verkligen trott att frågan inte skulle komma upp i debatten? Var de siffror som Åkesson och Strandhäll förde fram okända för redaktionen? Menar redaktionen att det finns flera sätt att räkna, och att de beräkningar KIT gjort skulle vara partiska? Eller - hemska tanke - är redaktionen så fokuserad på polarisering och debatt att frågor om förståelsen och att bringa klarhet sätts på undantag?

Om läsarna har några andra idéer om varför det blev som det blev tar jag gärna del av dem.

Hur hanterar Trump-anhängare presidentens lögner?

Nej, inte heller de senaste turerna kring korruption och rysk inblandning i valkampanjen lär urholka stödet för Donald Trump hos hans kärnväljare. Hur ska vi förstå det faktum att Trumps många väljare, som säkert vill uppfattas som anständiga medborgare och vill göra rätt och kunna vara stolta över sin president, ständigt överser med hans lögner och vulgära retorik?

Jag läser en sedelärande historia i New York Times, där den konservative författaren och skribenten David French förtjänstfullt gestaltar temat. Davit French berättar om ett samtal i sin kyrka med en äldre dam som han känner väl och som var övertygad Trump-anhängare. I samtalet beklagade David French att presidenten for med osanningar.

"Menar du verkligen att Donald Trump ljuger", undrade den gamla damen.

"Javisst", svarade David. "Han ljuger oavbrutet".

Damen ifrågasatte inte David French påstående. Hon kände David väl och litade på sin konservative väns kunskaper och omdöme. För ett ögonblick verkade hon bekymrad. David kände att han kanske borde säga någonting, att han verkligen uppskattade många inslag i Trumps politik och ställningstaganden - men att det inte innebar att man kunde ursäkta Trumps tillkortakommanden och lögner.

Men just då glimmade det till i damens ögon. Hon tog en smutt kaffe, såg David French rakt i ögonen - och han visste omedelbart vad som skulle komma:

"Well, the Democrats are worse."

*

Just övergången från att avfärda något som "Fake News" (det är inte sant att Donald Trump ljuger) när den positionen inte längre är hållbar, till "den andra sidan är värre" (well, the Democrats are worse) är en viktig pusselbit i förståelsen av tankefigurerna hos de många väljare som söker sig till politiker med populistisk retorik. Det inte är tillräckligt att påvisa uppenbara osanningar i populisters retorik - då kommer i stället "ja, men titta på dom då"-argumentet fram.

Exemplet kanske inte bara gäller populistisk politik, utan politik och debatt överhuvudtaget. Men jag tror att problematiken kommer särskilt till uttryck i den populistiska diskursen. Det skulle vara intressant att se en systematisk, jämförande studie från svensk politik, med Sverigedemokraterna och dess mest hängivna anhängare som en utgångspunkt.

Så bekämpar vi Fake News - stryk inte oron medhårs

– Ni ser vad som hände i går kväll i Sverige? I Sverige! Där tog man in många personer och där har man problem som man aldrig har sett för. Fake News tog sig igår nya uttryck då USA:s president Donald Trump antydde att ett terrordåd just hade genomförts i Sverige.

Påståendet är förstås falskt. Inget terrordåd eller snarlik dramatisk händelse ägde rum i Sverige i fredags. Sveriges ambassad i Washington har kontaktat det amerikanska utrikesdepartementet för att försöka få klarhet i varför Donald Trump sa som han sa. Förre utrikesministern Carl Bildt driver saken ett steg längre och undrar brutalt på sitt twitterkonto vad det är som Trump egentligen har rökt.

Vi kan förstås skratta åt saken. Men vi lever i en tid där Fake News blivit ett vedertaget begrepp och där nätets egenskaper gör det möjligt att få stor spridning på i helt felaktiga uppgifter.

Det är utmärkt att seriösa medier och andra aktörer lägger kraft på att avslöja Fake News. Men problemet är att många som lyssnar inte bryr sig om huruvida den enskilda nyheten är sann eller falsk - det skulle ju mycket väl ha kunnat vara sant! Fake News kräver en jordmån för att få fäste och spridning. Donald Trumps felaktiga påstående har sin grund i att många amerikaner - och sannolikt Trump själv också - har en bild av Sverige där ett terrordåd beroende på en för generös invandringspolitik är helt naturligt. Om det hela sedan verkligen har hänt är mindre viktigt. Det hade ju kunnat hända!

När Katerina Janouch sitter i tjeckisk tv och framför felaktiga påståenden om att allt fler svenskar lär sig att skjuta eftersom invandringen till Sverige skapat otrygghet eller att 150 000 svenskar emigrerat som en följd av "massinvandringen" är inte problemet de felaktiga uppgifterna i sig. Problemet är att det finns en mylla där sådana påståenden uppfattas som trovärdiga och realistiska. Och även om Katerina Janouch påståenden avslöjas som falska så är det många som inte bryr sig - det skulle ju ha kunnat vara så! Vi vet ju hur det egentligen är! Landet kollapsar!

Hur ska vi då hantera dessa Fake News? Vi ska fortsätta med att lyfta fram dem och avslöja dem som just fejk. Men vi måste också komma åt grundproblemet - den vegetation där de kan växa och gro. Ett sätt är att göra som liberalen Johan Norberg. Med en dåres envishet och utrustad med ett enormt tålamod läger han saker och ting till rätta och betonar hur världen - och Sverige - de senaste decennierna har blivit så mycket bättre. Senast igår, där han på twitter bemötte ett påstående framfört i Fox News om "incredible surge of violence" in Sweden. Norberg svarar: Swedish data on offences against persons: "approximately the same level as in 2005".
 
Det talas mycket om oro i Sverige i dag. Jag skulle vilja att fler politiker vågade utmana oron i stället för att bejaka den. Åk gärna runt i landet för att möta människor, men inte främst för att "lyssna på folks oro" utan minst lika mycket för att lyssna på deras drömmar och förhoppningar - och om vad uppfattas stå i vägen för att dessa förhoppningar och drömmar ska kunna förverkligas. Först då blir det möjligt att utveckla en politik som kommer åt problemen.

Ordföljden "Lyssna på människors oro" ger 1890 träffar på Google. Ordföljden "Lyssna på människors drömmar" ger bara sju träffar. Något säger det om vår tid.

Låt oss hjälpas åt att se till att sökresultatet blir det omvända - gärna så snart som möjligt. Det är drömmen jag har, det är mitt hopp och mitt försvar!, som det står i den gamla arbetarsången.

*

Läs gärna Vänstra Stranden om mediernas ansvar att inte låta sig styras av enskilda aktörer med starka preferenser och små grupper med tillgång till effektiva mediala strategier.