Om misstroendeförklaringar i svensk politik

Riksdagen har fortsatt förtroende för socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Något annat var heller inte att förvänta, efter att Centerpartiet igår kväll meddelat att partiet avsåg att lägga ned sina röster. Jag tycker fortfarande att det hade varit mer trovärdigt om Moderaterna inväntat KU:s granskning (som ju nästan är klar) innan man yrkade på misstroende.

Faktum är att ingen svensk minister någonsin entledigats genom ett misstroendevotum. Förmiddagens omröstning var tionde gången (på 40 år) som riksdagen röstade om en missförtroendeförklaring, och vid samtliga tio tillfällen har riksdagen uttryckt sitt förtroende för berörd minister. Första gången var i oktober 1980 då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) tillsammans väckte en misstroendeförklaring mot dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin (C), i protest mot den borgerliga regeringens ekonomiska politik. Men alla röstade efter partilinjen, och därigenom fick misstroendeförklaringen bara 174 röster, mot de nödvändiga 175.

Mest känd är sannolikt misstroendeomröstningen i februari mot utrikesminister Lennart Bodström (S) efter dennes uttalanden om ubåtskränkningar av svenska vatten. Misstroendeomröstningen hade initieras av Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. I kammaren skrädde statsminister Olof Palme inte orden: Det här gäller inte Lennart Bodström; det här gäller svensk säkerhetspolitik – tro inte annat! (…) – det är rent moraliskt fullkomligt omöjligt att låta en människa drabbas av den här typen av människojakt och partipolitiska manövrer. Men därmed har också broarna rivits når det gäller säkerhetspolitiken. Jag beklagar det mycket djupt. Det betyder att ni söker strid över hela fältet. Det betyder att man måste säga att ett regeringsskifte skulle innebära en förändring av Sveriges utrikespolitik och enligt min mening en allvarlig fara för Sveriges fred. Omröstningen följde partilinjerna och Lennart Bodström klarade sig - 160 ledamöter röstade för en misstroendeförklaring, 182 emot.

Skälet till att ingen minister entledigats genom en misstroendeförklaring är att berörd minister i stället valt att avgå frivilligt när det stått klart att det funnits en majoritet emot honom/henne. Så gjorde till exempel justitieminister Anna-Greta Leijon (S) i samband med Ebbe Carlsson-affären sommaren 1998, samt infrastrukturminister Anna Johansson (S) och minister Anders Ygeman (S) i samband med Transportsstyrelens IT-skandal.

Jag undrar jag om Annika Strandhäll verkligen hade avgått frivilligt om Centerpartiet i förväg i stället sagt att de avsåg att stödja Moderaternas misstroendeförklaring, eller om hon då fört striden (med statsministerns goda vilja, i så fall) ända in i kammaren. Nu får vi aldrig veta.

Trist att M begär misstroendeförklaring, i stället för att invänta KU:s granskning

I dag meddelade moderatledaren Ulf Kristersson att partiet begär misstroendeförklaring mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll i riksdagen. Moderaternas motivering är Annika Strandhälls agerande i samband med att Försäkringskassans tidigare generaldirektör Ann-Marie Begler för ett år sedan skildes från sitt uppdrag.

Möjlighet till misstroendeförklaring är ett viktigt demokratiskt redskap, där riksdagen får möjlighet att utkräva ansvar av enskilda ministrar. Men för att misstroendeinstrumentet ska fungera som det är tänkt krävs förstås att det används med återhållsamhet, och inte används som ett medel i den inrikespolitiska striden.

Vid sidan av möjlighet till misstroendeförklaring kan riksdagen genom Konstitutionsutskottet (KU) granska och "pricka" enskilda ministrar. Just nu granskar KU Annika Strandhälls agerande i samband med att Ann-Marie Begler tvingades avgå.

Det är djupt beklagligt att Moderaterna inte inväntar Konstitutionsutskottets granskning, som kommer att vara klar inom några veckor. Dels eftersom riksdagen nu får ett sämre underlag att förhålla sig till i samband med omröstningen än vad man hade fått om man inväntat KU:s betänkande. Dels eftersom moderaternas agerande nu får ett drag av bristande seriositet och valtaktik över sig - varför i fridens dar inte vänta de få veckor som är kvar till KU:s granskning kommer, om inte syftet är att framstå som handlingskraftiga inför väljarna i slutspurten av valrörelsen?

Blir valet 2018 ett sjukvårdsval?

I söndagens SVT Agenda utbröt en intensiv debatt (för att uttrycka det milt) mellan socialminister Annika Strandhäll (S) och finanslandstingsrådet i Stockholm Irene Svenonius (M) angående haveriet på Nya Karolinska. På nätet övertrumfade respektive sidas spinndoktorer varandra i anklagelser om vem som avbröt vem mest och med tolkningar av vad debatten egentligen handlade, eller borde handla, om.

Man kan tycka vad man vill om SVT Agenda-formatets förmåga att hantera den här typen av debatter (och det har jag gjort). Men inslaget synliggjorde med all önskvärd tydlighet den politiska sprängkraft som sjukvårdsfrågan i dag inrymmer. Mitt i alla diskussioner om brott och straff och om migration - har valet 2018 förutsättningar att bli ett sjukvårdsval? Och vilka är i så fall de politiskt relevanta skiljelinjerna?

Svensk sjukvård håller i flera avseenden världsklass. I som så många andra frågor hamnar Sverige i topp när det gäller internationella rankingar även av sjukvårdens kvalitet. Men att vi tillhör de bästa i världen betyder förstås inte att det saknas problem - långt därifrån. Svensk sjukvård har problem med avseende på bland annat personalbrist, köer, tillgänglighet och jämlikhet. Ett fragmentiserat sjukvårdssystem gör det svårare för patienter att orientera sig, och multipatienter funderar ofta över om den ena sjukvårdshanden alltid verkligen vet vad den andra gör.

Vilka är då de politiska skiljelinjerna? Delvis handlar det förstås om resurser. Hur mycket pengar ska det offentliga satsa på sjukvården, och hur ska dessa sjukvårdssatsningar prioriteras i förhållande till till exempel skattesänkningar? Men sjukvårdens problem handlar inte bara om resurser. Det handlar bland annat också om offentligt versus privat och om sättet att organisera sjukvården.

Sjukvårdsfrågorna ligger högt på väljarnas dagordning. De politiska partierna som i frågor om migration och lag och ordning talar sig varma för att lyssna på väljarna borde kanske göra det i sjukvårdsfrågorna också.

Varför lämnade SVT Agenda tittarna i sticket i debatten mellan Annika Strandhäll och Jimmie Åkesson?

I söndagens SVT Agenda debatterade socialminister Annika Strandhäll med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson om vem som satsade mest på vården. Debatten blev stundom hätsk, och båda parter anklagade varandra för att fara med osanning. För en tittare var det i princip omöjligt att avgöra vem som hade rätt.

Nu har den digitala publicisten KIT gjort en ambitiös och pedagogisk faktakoll om vem som låg närmast sanningen. Granskningen visar att Jimmie Åkesson visserligen talar sanning när han säger att Sverigedemokraterna i sitt budgetförslag satsar 11 miljarder mer än regeringen direkt på vården. Men granskningen visar också att Sverigedemokraterna drar ner det allmänna stödet till landstingen i en omfattning som drabbar sjukvårdsverksamheten med ett minus på 24 miljarder. Då 24 miljarder minus 11 miljarder är lika med 13 miljarder, blir det exakt den summa som Annika Strandhäll hävdade att Sverigedemokraterna skulle minska stödet till vården med.

Jimmie Åkesson hade således rätt i att Sverigedemokraterna jämfört med regeringen ville öka det direkta stödet till vården med 11 miljarder kronor. Men Annika Strandhäll hade rätt i att Sverigedemokraternas budgetförslag sammantaget innebär att vården får ett minskat stöd på 13 miljarder kronor. Svårare än så var det inte.

Varför gjorde då redaktionen för SVT Agenda inte själva denna faktakoll redan i förväg? Att frågan kom upp i debatten kan ju knappast ha kommit som en överraskning. Nu förföll debatten i stället till en klassisk "He says, she says", där programledaren Anders Holmberg inte hade viljan eller förmågan att bringa klarhet. I stället utbrast han lätt förtvivlat: Det blir omöjligt för tittarna att få någon reda i de här siffrorna.

I det konstaterande hade Anders Holmberg naturligtvis rätt. Men varför hade inte Agenda-redaktionen gjort grundjobbet för att på ett lika enkelt och pedagogiskt sätt som KIT kunna förklara för tittarna vari skillnaderna bestod? Det hade varit att ta ett redaktionellt och journalistiskt ansvar. Nu lämnades tittarnas i stället i sticket med en bild där politikerna bara kastade siffror på varandra.

Jag är uppriktigt nyfiken på varför Agenda-redaktionen var så oförberedd. Hade man verkligen trott att frågan inte skulle komma upp i debatten? Var de siffror som Åkesson och Strandhäll förde fram okända för redaktionen? Menar redaktionen att det finns flera sätt att räkna, och att de beräkningar KIT gjort skulle vara partiska? Eller - hemska tanke - är redaktionen så fokuserad på polarisering och debatt att frågor om förståelsen och att bringa klarhet sätts på undantag?

Om läsarna har några andra idéer om varför det blev som det blev tar jag gärna del av dem.

Ingen Trump-effekt i svensk opinion

Nej, det finns ännu inga tecken på någon Trump-effekt i den svenska väljaropinionen. I söndagens Sifo får Sverigedemokraterna 15.8 procent, mot 16.8 procent föregående månad. Vem vet, kanske kan Trumps framgångar i USA i stället tjäna som en tankeställare. Trump är inte en seriefigur som man kan rösta på för att lufta sitt missnöje och sedan gå vidare, han är faktiskt på riktigt.

Trots all politisk turbulens präglas den svenska väljaropinionen av stabilitet. Det är fortsatt jämnt mellan blocken, de rödgröna partierna får 39.4 procent, mot allianspartiernas 41.8.

Moderaterna får 23.1 procent mot 25.0 föregående månad, och partiet har svårt att i lyfta sig över sitt svaga valresultat från 2014. Skandalen med att partiets digitale kommunikatör Delmon Haffo kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora lär kanske inte sätta några djupare spår i opinionen, men händelsen har skadat bilden av partiet. Jag tror det var Hanne Kjöller som i Godmorgon, världen! i P1 i morse insiktsfullt sa att man uttrycker sig inte som Delmon Haffo gjorde utan att vara trygg i att det går hem bland dem som lyssnar. Och skrattsalvorna från dem som befann sig kring Delmon Haffo i rummet visade ju dessvärre att hans "skämt" gick hem. Moderaterna är ett parti med problem.

Centerpartiet fick 8.7 procent i Sifo-undersökningen. Det är partiets bästa resultat i Sifo på 20 år.

Socialdemokraterna fick 27.5 procent, mot 25.9 i föregående mätning. Det samlade opinionsläget ger än så länge partiet arbetsro inför valet 2018. Ekonomin är god. Arbetslösheten minskar, tillväxten är hög, byggandet av bostäder har kommit igång. Allianspartierna har hittills misslyckats med att utnyttja regeringens svåra parlamentariska läge till att själva rycka ifrån i opinionen.

*

Avslutningsvis vill jag säga att Hamilton-ensemblen på Broadway genomförde en stark och värdig manifestation i samband med att blivande vicepresident Mike Pence gästade teatern. Ju mer de traditionella partierna förlorar banden till sina väljare, desto starkare blir potentialen för denna typ av manifestationer. Jag tror vi kan få se mer av dem i framtiden.

Delmon Haffo (M) kallar Annika Strandhäll för hora. Det är nog nu!

En uppdatering fredag 18/11 kl 18.35 återfinns längst ned i texten.

I dag fick Delmon Haffo - digital kommunikatör för Moderaterna - sparken efter att han i ett filmklipp på Youtube kallat socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora. Uttalandet är ett grovt övertramp, men kommer tyvärr inte oväntat. Delmon Haffo har vid flera tillfällen i sociala medier uttalat sig otrevligt och hånfullt mot sina politiska motståndare och bland annat påstått att statsminister Stefan Löfven varit berusad i samband med ett möte med president Barack Obama i Washington. Det faller ett tungt ansvar på den moderata partiledningen att man trots påstötningar låtit Delmon Haffo hållas.

Jag vill egentligen inte länka till den film där Delmon Haffo gör sitt uttalande. Men övertrampet är ett så avskräckande exempel att jag väljer att göra det ändå. Filmen kan ses här. Jag vet inte vad jag tycker är värst. Delmon Haffos uttalande eller hans kollegors förtjusta flabbande och skrockande i bakgrunden. Som Negra Efendic skrev på Twitter: Hur mår kvinnorna på Delmon Haffos arbetsplats?

Anna Kinberg Batra var tidigt ute i dag och markerade att Haffos uttalande måste "få konsekvenser". Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé har förklarat att Haffos uttalande är helt oacceptabelt och att han nu fått lämna sin tjänst. Tomas Tobé har också från Moderaterna bett Annika Strandhäll om ursäkt. Det är bra.

Men hur tänkter Tobé hantera den kultur inom Moderaterna som låtit Haffo hållas och som gjorde Haffos uttalande möjligt? Alla de medarbetare som jublade åt Haffos uttalande - jag hoppas innerligt att de skäms ordentligt just nu. För de borde verkligen skämmas.

I den bästa av världar innebär dagens skandal och avskedandet av Delmon Haffo en brytpunkt när det gäller samtalston och visande av ömsesidig respekt mellan politiska meningsmotståndare på sociala medier. Enough is enough. Jag är utled på ett stickigt debattklimat som bara gynnar nättroll och populister. Är man trygg i sina egna ståndpunkter och trygg i vad som i sak skiljer dem från sina meningsmotståndares behöver man inte vara otrevlig.

För egen del (och jag syndar också i denna fråga) ska jag vinlägga mig än mer för att undvika hån och raljans i mina texter. Jag hoppas alla som är aktiva i demokratiska politiska partier gör det samma.

*

Uppdaterat fredag 18 november kl 18.35. I dag tvingades även Moderaternas kommunikationschef Per Nilsson lämna sitt uppdrag (han har kvar sin anställning och ska fokusera på opinionsanalyser). Ytterligare en anställd har sagts upp och tre personer har tilldelats en arbetsrättslig erinran.

Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé har själv inga planer på att avgå. Tomas Tobé motiverar sin inställning med att han agerat så fort jag han fått information om det inträffade. Det tror jag säkert att han gjorde. Samtidigt har Tobé ett ansvar för att förebygga och motverka stämningar och kulturer där sådana här händelser kan inträffa. För oss som följt Delmon Haffo i sociala medier de senaste månaderna kom övertrampet med Annika Strandhäll tyvärr inte som en överraskning.Tomas Tobé har naturligtvis också varit väl medveten om Delmon Haffos ageranden, men valt att inte ingripa. För den passiviteten bär Tomas Tobé ett ansvar.

Nåväl. Jag är ändå glad att Moderaterna och Tomas Tobé agerade med sådan kraft när övertrampet och de stämningar som inramade det blev allmänt känt. Jag hoppas att händelsen nu blir en vändpunkt och stämmer till eftertanke inom samtliga demokratiska partier. Svensk politik förtjänar bättre. Låt oss tillsammans verka för ett bättre debattklimat, präglat av tydliga konfliktlinjer i kombination med ömsesidig respekt.

Stefan Löfvens ministrar - fler överraskningar än väntat

Stefan Löfvens regeringsförklaring bjöd som väntat på få överraskningar. Texten var detaljerad när det gällde den politik som Socialdemokraterna enats kring, mindre detaljerad när det gäller hur politiken skall finansieras och hur den skall kunna röstas igenom i riksdagen. Finansieringsfrågorna blir en fråga för budgetpropositionen, genomförandedelen blir en prövosten för Stefan Löfvens förhandlingsskicklighet.

Regeringen innefattar 24 ministrar - 12 kvinnor och 12 män. När det gäller de enskilda ministernamnen innehöll listan fler överraskningar än vad jag hade trott. Det tycker jag är bra. Den stora överraskningen var Alice Bah Kuhnke, som är generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor sedan 2013. På så sätt får Kulturdepartementet en chef som är väl förankrad i kultursfären, men som saknar erfarenhet från politiskt arbete på denna nivå. Det var också en överraskning att Halmstads kommunråd Aida Hadzialic, endast 27 år gammal, blev gymnasie- och kunskapslyftsminister. Andra ministernamn som Annika Strandhäll, Åsa Regnér, och Helene Hellmark Knutsson var också oväntade, men hade ändå då och då lyfts fram i diskussionen som tänkbara personer. Jag skall med särskilt intresse följa Helene Hellmark Knutssons verksamhet som högre utbildning- och forskningsminister, vad jag känner till har hon inte alls arbetat med dessa frågor tidigare. Men det kan mycket väl vara jag som är dåligt påläst där.

Jag är också glad att Anna Johansson kommer med i regeringen. Överlag är jag positivt överraskad att Stefan Löfven valde att satsa på så många unga och i rikspolitiken oprövade kort.