Blir valet 2018 ett sjukvårdsval?

I söndagens SVT Agenda utbröt en intensiv debatt (för att uttrycka det milt) mellan socialminister Annika Strandhäll (S) och finanslandstingsrådet i Stockholm Irene Svenonius (M) angående haveriet på Nya Karolinska. På nätet övertrumfade respektive sidas spinndoktorer varandra i anklagelser om vem som avbröt vem mest och med tolkningar av vad debatten egentligen handlade, eller borde handla, om.

Man kan tycka vad man vill om SVT Agenda-formatets förmåga att hantera den här typen av debatter (och det har jag gjort). Men inslaget synliggjorde med all önskvärd tydlighet den politiska sprängkraft som sjukvårdsfrågan i dag inrymmer. Mitt i alla diskussioner om brott och straff och om migration - har valet 2018 förutsättningar att bli ett sjukvårdsval? Och vilka är i så fall de politiskt relevanta skiljelinjerna?

Svensk sjukvård håller i flera avseenden världsklass. I som så många andra frågor hamnar Sverige i topp när det gäller internationella rankingar även av sjukvårdens kvalitet. Men att vi tillhör de bästa i världen betyder förstås inte att det saknas problem - långt därifrån. Svensk sjukvård har problem med avseende på bland annat personalbrist, köer, tillgänglighet och jämlikhet. Ett fragmentiserat sjukvårdssystem gör det svårare för patienter att orientera sig, och multipatienter funderar ofta över om den ena sjukvårdshanden alltid verkligen vet vad den andra gör.

Vilka är då de politiska skiljelinjerna? Delvis handlar det förstås om resurser. Hur mycket pengar ska det offentliga satsa på sjukvården, och hur ska dessa sjukvårdssatsningar prioriteras i förhållande till till exempel skattesänkningar? Men sjukvårdens problem handlar inte bara om resurser. Det handlar bland annat också om offentligt versus privat och om sättet att organisera sjukvården.

Sjukvårdsfrågorna ligger högt på väljarnas dagordning. De politiska partierna som i frågor om migration och lag och ordning talar sig varma för att lyssna på väljarna borde kanske göra det i sjukvårdsfrågorna också.