Almedalsveckan inför framtiden

Almedalsveckan 2019 är slut. Om jag förstått det rätt var det första gången på 20 år som antalet genomförda arrangemang inte växte i antal. Jag kan lugnt konstatera att omfattningen ändå räcker och blir över, med mer än 1 000 seminarier om dagen i början av veckan.

Ibland beskrivs Almedalsveckan som ett elitprojekt, en slags roséindränkt personalfest för näringliv, kommuner, politiker och media. Det är en felaktig beskrivning. Almedalen myllrar av intressanta och relevanta verksamheter, och av "vanligt folk" (vad nu det egentligen är för något). Jag samtalade en stund med en kvinnlig pensionerad lärare som åker hit varje år. Hon har aldrig varit politiskt aktiv själv, men rapporterar nu via Twitter och Facebook från seminarierna så att hennes vänner på hemorten undrar om hon blivit politiker. Jag lyfter själv gärna fram fredagens Statsvetardag, med sex kvalificerade seminarier och där jag själv fick agera i rollen som dörrvakt eftersom intresset för att få komma in och lyssna vida översteg brandmyndigheternas syn på saken. De fem seminarier där jag själv medverkat har kretsat kring relevanta samhällsfenomen som Brexit, konflikterna i Mellanöstern, ledarskap i en individualiserad tid, flyktingpolitiken samt religionsfrihetens förutsättningar i dag.

Däremot behöver Almedalsveckan utveckla sina kvaliteter. Det är för dyrt att ställa ut, för dyrt att bo och ofta svårt att finna boende. Politiken tenderar att hamna i skymundan, för alla andra aktiviteter. Veckan är för lång. Jag skulle gärna se ett upplägg där aktiviteterna till exempel pågår måndag-lördag, där två partier efter ett rullande schema delar på fredagen och lördagen. Och med fler högprofilerade debatter mellan partiföreträdare. Jag tror att Region Gotland måste bestämma sig mer precist för vad de vill att Almedalsveckan ska vara, och sedan utveckla upplägget efter det.

Mest politisk uppmärksamhet under veckan fick Nyamko Sabuni och Ebba Busch Thor. Nyamko Sabuni höll sitt första stora tal som partiledare, ett tal som var hoppfullt och framtidsorienterat och som tydligt stakade ut en väg som uteslöt samverkan med Sverigedemokraterna. Ebba Busch Thor gjorde tvärtom, genom att i sitt tal ge en snudd på dystopisk bild av Sverige i dag och bidra till att normalisera främlingsfientliga Sverigedemokraterna genom att äta lunch och diskutera sakpolitik med Jimmie Åkesson. Almedalsveckan blev ett uttryck för polariseringen av svensk politik.

Nästa år är jag här igen. Förhoppningsvis till ett Almedalen utan nazister. Däremot hoppas jag att Stefan Löfven är här,

Blir valet 2018 ett sjukvårdsval?

I söndagens SVT Agenda utbröt en intensiv debatt (för att uttrycka det milt) mellan socialminister Annika Strandhäll (S) och finanslandstingsrådet i Stockholm Irene Svenonius (M) angående haveriet på Nya Karolinska. På nätet övertrumfade respektive sidas spinndoktorer varandra i anklagelser om vem som avbröt vem mest och med tolkningar av vad debatten egentligen handlade, eller borde handla, om.

Man kan tycka vad man vill om SVT Agenda-formatets förmåga att hantera den här typen av debatter (och det har jag gjort). Men inslaget synliggjorde med all önskvärd tydlighet den politiska sprängkraft som sjukvårdsfrågan i dag inrymmer. Mitt i alla diskussioner om brott och straff och om migration - har valet 2018 förutsättningar att bli ett sjukvårdsval? Och vilka är i så fall de politiskt relevanta skiljelinjerna?

Svensk sjukvård håller i flera avseenden världsklass. I som så många andra frågor hamnar Sverige i topp när det gäller internationella rankingar även av sjukvårdens kvalitet. Men att vi tillhör de bästa i världen betyder förstås inte att det saknas problem - långt därifrån. Svensk sjukvård har problem med avseende på bland annat personalbrist, köer, tillgänglighet och jämlikhet. Ett fragmentiserat sjukvårdssystem gör det svårare för patienter att orientera sig, och multipatienter funderar ofta över om den ena sjukvårdshanden alltid verkligen vet vad den andra gör.

Vilka är då de politiska skiljelinjerna? Delvis handlar det förstås om resurser. Hur mycket pengar ska det offentliga satsa på sjukvården, och hur ska dessa sjukvårdssatsningar prioriteras i förhållande till till exempel skattesänkningar? Men sjukvårdens problem handlar inte bara om resurser. Det handlar bland annat också om offentligt versus privat och om sättet att organisera sjukvården.

Sjukvårdsfrågorna ligger högt på väljarnas dagordning. De politiska partierna som i frågor om migration och lag och ordning talar sig varma för att lyssna på väljarna borde kanske göra det i sjukvårdsfrågorna också.