Ingen motsättning mellan att ge en tiggare pengar och varaktigt hjälpa på plats

Hur hjälps vi bäst åt att bekämpa den fattigdom som leder människor till tiggeri och utsatthet? På DN Debatt i dag försöker jämställdhetsminister Åsa Regnér (som är ansvarig i regeringen för frågan om utsatta EU-medborgare) tillsammans med Martin Valfridsson (nationell samordnare för utsatta EU-medborgare) besvara denna fråga.

I artikeln understryker författarna möjligheten att stödja den verksamhet som många organisationer, kyrkor och samfund bedriver i Rumänien och Bulgarien för att bryta individers och folkgruppers utsatthet. Det är bra. Fattigdomen i Europa är strukturellt betingad och kan därför varaktigt endast brytas genom strukturella åtgärder. Här utgör kampen mot diskriminering också en viktig roll.

I medierapporteringen tolkas artikeln som att Åsa Regnér och Martin Valfridsson direkt uppmanar svenska folket att inte ge pengar till tiggare. Regeringen: Ge inte pengar till tiggare, sätter till exempel DN som rubrik till en uppföljande artikel. Tiggerisamordnare: Ge inte pengar i muggen!, blir Expressens rubriksättning.

Jag läser inte artikeln så. Visserligen betonar Regnér och Valfridsson att hjälp till hjälpen i hemländerna är effektivare, men ingenstans uppmanar de till att inte ge pengar till tiggare. Var och en får göra som den vill, säger Åsa Regner till DN. Hon vägrar kalla utspelet för en rekommendation och betonar: Jag tycker att människor ska bestämma själva.

Jag ser inte det moraliskt möjliga i att uppmana människor att inte ge pengar till fattiga och utsatta människor som tigger. Som jag skrev i min föregående bloggpost - det kan aldrig vara fel att göra gott. Så fort du börjar relativisera godhet hamnar du på ett sluttande plan. Visst - jag delar bedömningen att det på sikt är mer effektivt att stödja arbetet med att bekämpa fattigdom och diskriminering i Rumänien och i Bulgarien än att ge pengar i en enskild tiggares mugg. Men varför i så fall nöja sig med att begränsa jämförelsen till fattiga och utsatta grupper i Rumänien och Bulgarien? Är inte lidandet och därmed behoven av hjälp större bland flyktingarna från ISIS terror i Mellanöstern? Eller kriget i Kongo-Kinshasa? Eller de ohyggliga umbärandena i det i dag nästan bortglömda Darfur?

Det finns alltid något värre lidande någon annanstans. Om vi varje gång vi överväger att ge någonting också måste göra en rationell, väl övervägd kalkyl över var hjälpen gör bäst nytta eller var hjälpbehovet är som störst är det stor risk att uppgiften blir för svår och att vi i vår vanmakt väljer att inte ge någonting alls. Därför är det bättre att bejaka den enskilda goda handlingen än att uppmana människor att göra andra goda handlingar i stället.

Så följ ditt hjärta. Ge mycket gärna pengar till de organisationer, kyrkor och samfund som gör ett fantastiskt arbete i Rumänien och Bulgarien för att varaktigt bryta individers och folkgruppers utsatthet. Men det är inte ett hinder för att också ge din medmänniska hjälp i stunden, till exempel genom att lägga en peng i tiggarens mugg.

Stefan Löfvens ministrar - fler överraskningar än väntat

Stefan Löfvens regeringsförklaring bjöd som väntat på få överraskningar. Texten var detaljerad när det gällde den politik som Socialdemokraterna enats kring, mindre detaljerad när det gäller hur politiken skall finansieras och hur den skall kunna röstas igenom i riksdagen. Finansieringsfrågorna blir en fråga för budgetpropositionen, genomförandedelen blir en prövosten för Stefan Löfvens förhandlingsskicklighet.

Regeringen innefattar 24 ministrar - 12 kvinnor och 12 män. När det gäller de enskilda ministernamnen innehöll listan fler överraskningar än vad jag hade trott. Det tycker jag är bra. Den stora överraskningen var Alice Bah Kuhnke, som är generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor sedan 2013. På så sätt får Kulturdepartementet en chef som är väl förankrad i kultursfären, men som saknar erfarenhet från politiskt arbete på denna nivå. Det var också en överraskning att Halmstads kommunråd Aida Hadzialic, endast 27 år gammal, blev gymnasie- och kunskapslyftsminister. Andra ministernamn som Annika Strandhäll, Åsa Regnér, och Helene Hellmark Knutsson var också oväntade, men hade ändå då och då lyfts fram i diskussionen som tänkbara personer. Jag skall med särskilt intresse följa Helene Hellmark Knutssons verksamhet som högre utbildning- och forskningsminister, vad jag känner till har hon inte alls arbetat med dessa frågor tidigare. Men det kan mycket väl vara jag som är dåligt påläst där.

Jag är också glad att Anna Johansson kommer med i regeringen. Överlag är jag positivt överraskad att Stefan Löfven valde att satsa på så många unga och i rikspolitiken oprövade kort.