Martin Valfridsson tycks tro att vi är idioter. Det är vi inte. Vi är bara människor.

I dag har jag gett mer pengar till människor som sitter utanför affärerna och tigger än vad jag gjort någon enskild dag tidigare. Det var inget medvetet beslut från min sida. Det var en spontan protest - ett naivt trots, om ni så önskar - mot utredaren Martin Valfridsson förnumstiga och moraliserande kommenterar på presskonferensen igår om att skänka pengar i muggen inte hjälper individer ur djup fattigdom.

Det begriper vi väl. Vi som då och då ger pengar till människor som tigger gör det faktiskt inte för att vi tror att vi därigenom bidrar till att lösa ett problem som har strukturella rötter och som handlar om ojämlikhet, diskrimering och förtryck. Vi ger ändå. Vi ger för att vi vill ge. Vi ger för att tillfälligt åtminstone något lindra nöden för den utfattiga medmänniska som sitter framför oss med utsträckt hand. 

Martin Valfridsson tycks tro att vi är idioter. Det är vi inte. Vi är bara människor.

Jag har inga synpunkter på hur enskilda individer väljer att förhålla sig till de utsatta EU-medborgare som sitter och tigger i det offentliga rummet. Saken är inte enkel. Vi kan hantera vårt givande på olika sätt. Men ingen skall säga till mig att jag inte skall ge pengar till en fattig människa som ber om hjälp.

I debatten hör man då och då argumentet att det är bättre att ge pengar till organisationer som arbetar med att bekämpa tiggeriets orsaker än att ge pengar till människor på gatan. Det argumentet vilar på antagandet att det finns en fast summa som varje enskild individ är beredd att skänka. Så tror jag inte alls att det är. Mitt givande till organisationer har inte blivit mindre av att jag då och då ger pengar till människor som sitter och tigger. Snarare tvärtom. Genom att ge pengar till människor som tigger odlar jag en givandekultur hos mig själv som bidrar till att sänka tröskeln till att skänka ytterligare pengar till olika organisationer. Givandet sporrar mig också till än större ansträngningar i det politiska livet till att bekämpa tiggeriets grundorsaker.

Jag borde också skriva något om förslaget att barn till utsatta EU-migranter inte skall få gå i skolan. Men andra har redan sagt det så bra, som till exempel Rädda Barnen, Unicef och Aaron Israelson. 

I min egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet kommenterar jag utredningen här.

Ingen motsättning mellan att ge en tiggare pengar och varaktigt hjälpa på plats

Hur hjälps vi bäst åt att bekämpa den fattigdom som leder människor till tiggeri och utsatthet? På DN Debatt i dag försöker jämställdhetsminister Åsa Regnér (som är ansvarig i regeringen för frågan om utsatta EU-medborgare) tillsammans med Martin Valfridsson (nationell samordnare för utsatta EU-medborgare) besvara denna fråga.

I artikeln understryker författarna möjligheten att stödja den verksamhet som många organisationer, kyrkor och samfund bedriver i Rumänien och Bulgarien för att bryta individers och folkgruppers utsatthet. Det är bra. Fattigdomen i Europa är strukturellt betingad och kan därför varaktigt endast brytas genom strukturella åtgärder. Här utgör kampen mot diskriminering också en viktig roll.

I medierapporteringen tolkas artikeln som att Åsa Regnér och Martin Valfridsson direkt uppmanar svenska folket att inte ge pengar till tiggare. Regeringen: Ge inte pengar till tiggare, sätter till exempel DN som rubrik till en uppföljande artikel. Tiggerisamordnare: Ge inte pengar i muggen!, blir Expressens rubriksättning.

Jag läser inte artikeln så. Visserligen betonar Regnér och Valfridsson att hjälp till hjälpen i hemländerna är effektivare, men ingenstans uppmanar de till att inte ge pengar till tiggare. Var och en får göra som den vill, säger Åsa Regner till DN. Hon vägrar kalla utspelet för en rekommendation och betonar: Jag tycker att människor ska bestämma själva.

Jag ser inte det moraliskt möjliga i att uppmana människor att inte ge pengar till fattiga och utsatta människor som tigger. Som jag skrev i min föregående bloggpost - det kan aldrig vara fel att göra gott. Så fort du börjar relativisera godhet hamnar du på ett sluttande plan. Visst - jag delar bedömningen att det på sikt är mer effektivt att stödja arbetet med att bekämpa fattigdom och diskriminering i Rumänien och i Bulgarien än att ge pengar i en enskild tiggares mugg. Men varför i så fall nöja sig med att begränsa jämförelsen till fattiga och utsatta grupper i Rumänien och Bulgarien? Är inte lidandet och därmed behoven av hjälp större bland flyktingarna från ISIS terror i Mellanöstern? Eller kriget i Kongo-Kinshasa? Eller de ohyggliga umbärandena i det i dag nästan bortglömda Darfur?

Det finns alltid något värre lidande någon annanstans. Om vi varje gång vi överväger att ge någonting också måste göra en rationell, väl övervägd kalkyl över var hjälpen gör bäst nytta eller var hjälpbehovet är som störst är det stor risk att uppgiften blir för svår och att vi i vår vanmakt väljer att inte ge någonting alls. Därför är det bättre att bejaka den enskilda goda handlingen än att uppmana människor att göra andra goda handlingar i stället.

Så följ ditt hjärta. Ge mycket gärna pengar till de organisationer, kyrkor och samfund som gör ett fantastiskt arbete i Rumänien och Bulgarien för att varaktigt bryta individers och folkgruppers utsatthet. Men det är inte ett hinder för att också ge din medmänniska hjälp i stunden, till exempel genom att lägga en peng i tiggarens mugg.