Moderaterna vill förbjuda tiggeri. Bättre vore att bekämpa fattigdom och utsatthet

Förbjud tiggeriet, kräver Moderaterna i sitt förslag till nytt kriminalpolitiskt program. Tidigare är bara Sverigedemokraterna som förespråkat ett nationellt tiggeriförbud. Det är trist att Moderaterna väljer samma väg som Sverigedemokraterna i denna fråga, som ju ytterst berör hur vi bekämpar fattigdom och hur vi behandlar utsatta människor.

Jag håller fortfarande två argument som avgörande för varför det är fel att förbjuda tiggeri. För det första innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna. Fattiga människor blir inte mindre fattiga för att de inte längre får synas på gator och torg. Ett förbud är att slå ett stort hål i luften och sedan slå sig för bröstet och låtsas att man åtgärdat problemet. De förtryckande strukturerna och förtryckets orsaker finns emellertid kvar.

För det andra är det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp. Jag vill inte leva i ett samhälle där en människa i nöd inte skall kunna be om hjälp utan att bryta mot lagen. En människa i nöd har - i min värld - alltid rätt att be andra människor om hjälp. Ett samhälle som förbjuder människor att be om hjälp är för mig ett omänskligt och ovärdigt samhälle.

Dessa två huvudargument kan kompletteras med andra. Är det verkligen en rimlig prioritering av polisens arbetsuppgifter i dag att tvinga dem att jaga tiggare? Eller som två ungmoderater skrev för ett tag sedan: Ska min medresenär kunna ringa polisen för att jag ber en främling om pengar till bussen när jag glömt mitt busskort?

Visst har närvaron av människor som sitter på trottoarer och vädjar om hjälp väckt starka känslor eller rent av ångest hos många. Men det är konstruktiva insatser som behövs för att bemöta misären. Att driva bort dessa människor är ingen hedersam eller ideologiskt acceptabel lösning. Att vädja om hjälp ska inte straffas.

Jag noterar med glädje att övriga allianspartier tar bestämt avstånd från Moderaternas förslag. De som utnyttjar tiggarna är ett stort problem. Jag tycker att det är där man ska lägga fokus, nämligen angripa de kriminella som utnyttjar de här personernas underläge och utsatthet i ekonomiskt syfte, säger till exempel Roger Haddad, rättspolitisk talesperson för Liberalerna. Socialdemokraternas kongress i våras var också mycket tydlig i att ett tiggeriförbund inte skulle införas.

Frågan om de utsatta EU-migranternas situation kan förstås inte lösas av Sverige ensamt. Som Thomas Hammarberg och jag skrev på DN Debatt inför den socialdemokratiska partikongressen:

Stöd de utsatta EU-medborgarnas kamp mot påtvingad misär och utanförskap – också via konstruktiva kontakter med deras hemländer och aktiva initiativ inom EU. Den bakomliggande antiziganismen måste motverkas betydligt mer kraftfullt än hittills. EU:s program med sociala fonder mot fattigdomen måste effektiviseras. Problemen kring brister i socialförsäkring och sjukvård måste lösas genom kontakter med hemländernas myndigheter.

Säg nej till krav på tiggeriförbud och andra repressiva åtgärder mot de utsatta EU-medborgarna. Att trappa upp vräkningarna är ingen lösning; i stället bör förebyggande åtgärder vidtas för att skapa möjligheter till tillåten, godtagbar övernattning för dessa besökare. Frivilligorganisationer som arbetar för deras hälsa och utbildning samt skydd mot hatbrott bör stödjas. Erfarenheten visar att om boendet och övriga livsomständigheter är trygga ökar möjligheten att både söka och få olika jobb.

Digert program i Almedalen. Jag inleder med flykting- och asylpolitik samt utsatta EU-migranter

Årets Almedalsvecka innefattar 4 075 programpunkter. Jag deltar i åtta utav dessa. Ämnena där jag medverkar kretsar kring flykting- och asylpolitik, utsatta EU-migranter/tiggeri, Israel-Palestinakonflikten, religion och politik, Kristdemokraterna samt svensk säkerhetspolitisk opinion.

Och så gör Statsvetarpodden comeback! Torsdag kl 14.30 från Dagens Samhälles scen, kring det käcka temat Kan statsvetare förbättra samhället? Ja, den frågan kan man ju fundera på.

Min verksamhet drar igång på tisdag kl 08.30 i Vårdklockans kyrka då jag medverkar i seminariet Generositet kan aldrig vara något fult - men fel? Om tiggeri och människosyn. Hur hjälper vi bäst de människor som sitter utanför butikerna med en mugg och ber om pengar? Forumteatern gestaltar problematiken och i debatten medverkar även Kristina Göranzon, föreståndare Crossroads, Uppsala Stadsmission, Martin Valfridsson, f.d. nationell samordnare för utsatta EU-medborgare, Sofia Camnerin, bitr. kyrkoledare för Equmeniakyrkan samt Hans Swärd, Professor i socialt arbete vid Lunds universitet.

På tisdagseftermiddagen, kl 15.45 i Vårdklockans kyrka, medverkar jag i seminariet Vad händer med EU:s migrationspolitik?, tillsammans med migrationsminister Morgan Johansson och S-studenters ordförande Nasra Ali. Samtalet leds av riksdagsledamoten Lawen Redar (S) och syftar till att kritiskt granska EU-kommissionens nya förslag och hur Sverige bör agera. Seminariet arrangeras av Socialdemokrater för tro och solidaritet samt Migrationspolitiska S-föreningen.

Jag återkommer förstås regelbundet under veckan med iakttagelser om stort och smått.

Nu öppnar S-kongressen!

Då är jag på plats i Svenska Mässan inför den socialdemokratiska partikongressen. Jag är inte kongressombud, men som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet har jag yttrande- och förslagsrätt. Spännande dagar väntar. Jag ska försöka ge korta rapporter på bloggen så ofta som möjligt.

Det fruktansvärda attentatet i Stockholm igår präglar förstås hela tillställningen. En kongress ska ingjuta hopp och tillförsikt, mobilisera partiets aktiva medlemmar och forma den politik som ska ligga till grund för de kommande årens verksamhet. Så  blir det säkert denna gången också. Men glädjen är i dag ersatt av sorg och vrede. De drabbade och deras närstående finns i våra tankar. Jag är tacksam över att polisutredningen tycks gå framåt och att vi tycks ha goda möjligheter att få kunskap om vad som hände och varför det hände. Ljuset ska segra över mörkret - även denna gång.

På kongressen kommer jag för egen del framför allt att agera i frågorna kring flykting- och migrationspolitiken, om utsatta EU-medborgare ("tiggarna") och vapenexporten. Jag vill se permanenta uppehållstillstånd och goda villkor för familjeåterförening för de människor som sökt och fått asyl i Sverige. Jag vill se en politik som inte stigmatiserar de människor som sitter utanför våra butiker och ber om hjälp. Jag vill se en socialdemokratisk politik som sätter ett absolut stopp för vapenexport till diktaturer och till länder som gravt bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Vi får väl se hur det går. I'll keep you posted... :)

Ingen motsättning mellan att ge en tiggare pengar och varaktigt hjälpa på plats

Hur hjälps vi bäst åt att bekämpa den fattigdom som leder människor till tiggeri och utsatthet? På DN Debatt i dag försöker jämställdhetsminister Åsa Regnér (som är ansvarig i regeringen för frågan om utsatta EU-medborgare) tillsammans med Martin Valfridsson (nationell samordnare för utsatta EU-medborgare) besvara denna fråga.

I artikeln understryker författarna möjligheten att stödja den verksamhet som många organisationer, kyrkor och samfund bedriver i Rumänien och Bulgarien för att bryta individers och folkgruppers utsatthet. Det är bra. Fattigdomen i Europa är strukturellt betingad och kan därför varaktigt endast brytas genom strukturella åtgärder. Här utgör kampen mot diskriminering också en viktig roll.

I medierapporteringen tolkas artikeln som att Åsa Regnér och Martin Valfridsson direkt uppmanar svenska folket att inte ge pengar till tiggare. Regeringen: Ge inte pengar till tiggare, sätter till exempel DN som rubrik till en uppföljande artikel. Tiggerisamordnare: Ge inte pengar i muggen!, blir Expressens rubriksättning.

Jag läser inte artikeln så. Visserligen betonar Regnér och Valfridsson att hjälp till hjälpen i hemländerna är effektivare, men ingenstans uppmanar de till att inte ge pengar till tiggare. Var och en får göra som den vill, säger Åsa Regner till DN. Hon vägrar kalla utspelet för en rekommendation och betonar: Jag tycker att människor ska bestämma själva.

Jag ser inte det moraliskt möjliga i att uppmana människor att inte ge pengar till fattiga och utsatta människor som tigger. Som jag skrev i min föregående bloggpost - det kan aldrig vara fel att göra gott. Så fort du börjar relativisera godhet hamnar du på ett sluttande plan. Visst - jag delar bedömningen att det på sikt är mer effektivt att stödja arbetet med att bekämpa fattigdom och diskriminering i Rumänien och i Bulgarien än att ge pengar i en enskild tiggares mugg. Men varför i så fall nöja sig med att begränsa jämförelsen till fattiga och utsatta grupper i Rumänien och Bulgarien? Är inte lidandet och därmed behoven av hjälp större bland flyktingarna från ISIS terror i Mellanöstern? Eller kriget i Kongo-Kinshasa? Eller de ohyggliga umbärandena i det i dag nästan bortglömda Darfur?

Det finns alltid något värre lidande någon annanstans. Om vi varje gång vi överväger att ge någonting också måste göra en rationell, väl övervägd kalkyl över var hjälpen gör bäst nytta eller var hjälpbehovet är som störst är det stor risk att uppgiften blir för svår och att vi i vår vanmakt väljer att inte ge någonting alls. Därför är det bättre att bejaka den enskilda goda handlingen än att uppmana människor att göra andra goda handlingar i stället.

Så följ ditt hjärta. Ge mycket gärna pengar till de organisationer, kyrkor och samfund som gör ett fantastiskt arbete i Rumänien och Bulgarien för att varaktigt bryta individers och folkgruppers utsatthet. Men det är inte ett hinder för att också ge din medmänniska hjälp i stunden, till exempel genom att lägga en peng i tiggarens mugg.

Hur bekämpar vi tiggeriet?

Frågan om hur vi bäst bekämpar utsatthet och tiggeri är sannerligen inte enkel. Den som förespråkar enkla lösningar på denna problematik exkluderar sig själv ur varje seriöst samtal.

I dag presenterade den rödgröna regeringen ett åtgärdspaket för utsatta EU-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige. Jag tycker att paketet i huvudsak pekar i rätt riktning. Här finns insatser för att stärka arbetet med välfärdsutveckling och barns rättigheter i Rumänien, initiativ för att föreslå åtgärder för att stoppa våld mot och försvåra exploatering av utsatta EU-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige, en utredning om att skapa ökad klarhet kring hur vi hanterar s k otillåtna bosättningar samt bättre samarbete med civilsamhällesorganisationer som arbetar med utsatta EU-medborgare.

Åtgärdspaketet var också befriat från populistiska formuleringar om att "förbjuda organiserat tiggeri" etc.

På DN Debatt skriver i dag Martin Valfridsson (nationell samordnare 
för arbetet med utsatta EU-medborgare) och Rickard Klerfors (biståndsansvarig, ­organisationen Hjärta till Hjärta) om huruvida barn till utsatta EU-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige bör ha rätt till skolgång. Författarna varnar för att ge en sådan rätt, eftersom det skulle kunna betyda att barn som går i skolan i Rumänien rycks upp ur sin miljö för att placeras i svenska skolor utan att kunna språket.

Jag är tveksam till Valfridssons och Klerfors argumentation. Det scenario jag ser framför mig är inte så mycket att barn som går i skolan i Rumänien rycks upp och flyttas till Sverige utan att kunna språket. Däremot ser jag ett scenario där romska barn som inte befinner sig i en fungerande skolmiljö i Rumänien ges en möjlighet att gå i skola i Sverige. Man kan diskutera vad som är rimligt i detta, men distinktionen mellan de båda scenarierna är viktig.

Angående Barnrättskonventionen skriver artikelförfattarna lite slängigt: Jurister talar med emfas om vad som gäller kring skolgång och barnkonventionen. Bekymret är att det sällan är jurister som är mest lämpade för att bedöma vad som är det enskilda barnets bästa på lång sikt. Här spelas det upp en olycklig motsättning mellan Barnrättskonventionen och vad som "egentligen" är bäst för barnen. Jag tycker att Daniel Kallós, professor emeritus i pedagogik, Umeå universitet, skriver klokt i sin replik till Valfridsson och Klerfors i dag.

För att få bukt med tiggeriet på sikt krävs med all sannolikhet strukturella förändringar i Rumänien. Det pågår ett intensivt arbetet med att åstadkomma en sådan, men det tar tid. Frågan är utomordentlig angelägen. Ingen människa skall behöva tigga, varken i Sverige eller någon annanstans i Europa.