Hur skall det gå för Piratpartiet? I valet till Europaparlamentet 2009 fick Piratpartiet 7.1 procent av rösterna och erövrade två mandat. Men riksdagsvalet 2010 blev en motgång med endast 0.65 procent av rösterna. Vilka är utsikterna för Piratpartiet att behålla åtminstone ett av de mandat partiet erövrade i Europaparlamentsvalet 2009?
Hittills tycks det som att Piratpartiet missgynnas av att det är supervalår, det vill säga att valet till Europaparlamentet och riksdagsvalet äger rum med bara några månaders mellanrum. Debattens fokus har än så länge varit starkt inriktad på höstens riksdagsval. Den populära valkompass som Svenska Dagbladet och TT tagit fram har till exempel enbart med riksdagspartierna i sina tänkbara utfall. Piratpartiets tidigare ledare Rick Falkvinge har kritiserat Sveriges Television för att bara några dagar innan förtidsröstningen till valen till Europaparlamentet börjar arrangera en partiledardebatt där enbart riksdagspartierna får vara med. Mycket talar för att de etablerade partierna kommer att genomföra sina Europavalskampanjer med höstens riksdagsval i sikte.
Piratpartiet missgynnas också av att Feministiskt initiativ (Fi) just nu har hamnat i debattens centrum. Feministiskt initiativ driver visserligen i huvudsak helt andra frågor än vad Piratpartiet gör. Men båda partierna är anti-etablissemangspartier och konkurrerar om de väljare som utnyttjar valet till Europaparlamentet till att markera avstånd mot rådande ordning, men som inte kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Det finns just nu också en medial nyfikenhet kring Fi och dess förutsättningar att vinna mandat i Europaparlamentet och i riksdagen.
Det har hittills varit oerhört ont om opinionsmätningar inför valet till Europaparlamentet. Sådana mätningar kommer att börja publiceras mycket snart, kanske till och med i början av nästa vecka. Vore jag Piratpartist skulle jag ha mycket små förväntningar på resultatet av dessa opinionsmätningar.
Däremot finns det förutsättningar för Piratpartiet att ta sig in i matchen igen. Det senaste året har ett av partiets kärnområden - integritetsfrågorna - haft stor uppmärksamhet, med NSA-skandalen och Edward Snowdens uppmärksammade avslöjanden och landsflykt. För bara ett par veckor sedan ogiltigförklarade EU-domstolen det hårt kritiserade Datalagringsdirektivet. I torsdags redovisade statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson resultat från den senaste SOM-undersökningen, vilka visade att svenska folket blivit mer negativt till användning av olika tvångsmedel (telefonavlyssning, övervakning av data- och teletrafik, demonstrationsförbud etc).
Flera av Piratpartiets frågor har således haft stor uppmärksamhet och opinionutvecklingen har gått på rätt håll utifrån Piratpartiets perspektiv. Men denna opinion är inte mobiliserad. I skrivande stund är det inte så mycket som tyder på att till exempel integritetsfrågorna kommer att vara avgörande för väljarna när de bestämmer sitt partival inför valet till Europaparlamentet om en månad.
Hur skall då Piratpartiet gå till väga för att mobilisera opinionen genom att få till stånd en politisk strid kring sina favoritfrågor? Ja, det krävs två för en tango. De stora partierna har hittills inte visat någon vilja att hjälpa Piratpartiet att skapa politisk konflikt om integritetspolitiken. För att Piratpartiet skall lyckas åstadkomma en sådan politisk strid krävs en rejäl dos av informationssamhällets kanske viktigaste produktivkraft, det vill säga kreativitet. Här gäller att fånga momentum och mycket snabbt placera sig i centrum för det politiska samtalet, på samma sätt som partiet lyckades i samband med FRA-debatten 2008 och 2009. Är Piratpartiets ledning i besittning av en sådan politisk kreativitet? Om svaret är nej kommer deras piratskuta att segla på grund söndagen den 25 maj 2014.
Visar inlägg med etikett NSA. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett NSA. Visa alla inlägg
2013-12-06
FRA och spioneriet på Ryssland
Nej, avslöjandena från Sveriges Televisions Uppdrag granskning om att Sverige genom FRA spionerar på Ryssland och överlämnar information till den amerikanska säkerhetsmyndigheten NSA kom inte som en överraskning. Sverige har ända sedan andra världskrigets slut bedrivit signalspaning mot Sovjetunionen/Ryssland och använt informationer från denna signalspaning i sitt underrättelsesamarbete med bland annat USA. Vi fick nu också bekräftat att NSA betraktar dessa underrättelser som unika och att NSA håller fram FRA som en ledande partner i spioneriet mot Ryssland.
Ibland påstås det att underrättelsesamarbetet med USA och det svenska spioneriet mot Sovjetunionen/Ryssland inneburit ett brott mot neutralitetspolitiken och alliansfriheten. Men så är det inte alls. Målet med den tidigare neutralitetspolitiken och den nuvarande militära alliansfriheten är att Sverige i händelse av krig i Europa skall ha handlingsfrihet och inte genom i fredstid ingångna förpliktelser med nödvändighet dras in i krigshandlingar. Gränsen går vid säkerhetsgarantier, till exempel av det slag som ett Nato-medlemskap skulle innebära. Läs gärna mer om detta i min, Karl Molins och Alf W Johanssons bok "Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget" (Santérus förlag, 2008).
Däremot är det naturligtvis möjligt att ta avstånd från spioneriet mot Ryssland och informationsutbytet med USA på andra grunder. Det är till exempel rimligt att argumentera att Sverige inte bör ge underrättelseinformationer till USA eftersom USA i sin utrikespolitik alltför ofta begår flagranta brott mot folkrätten. Men ett sådant argument har inget med Sveriges militära alliansfrihet att göra.
Uppdrag gransknings uppgifter är trots allt fortfarande ganska allmänna. Jag förutsätter att redaktionen har sparat en hel del av konkretionen till onsdagens program. Det är särskilt tre saker som då blir relevanta. För det första: Har FRA inte bara överlämnat uppgifter till USA som ursprungligen samlats in på svenskt initiativ utan också genomfört renodlade beställningsuppdrag för USA:s räkning? För det andra: Har FRA medverkat till avlyssning av personer i det ryska ledarskapet, till exempel Vladimir Putins mobiltelefoni (på samma sätt som NSA avlyssnat Angela Merkels mobil)? För det tredje: Lämnar FRA ut uppgifter om svenska medborgare och om svensk tele- och datatrafik till USA? Om någon av dessa tre frågor besvaras med ja kommer Uppdrag gransknings avslöjanden omedelbart att växa till en skarp inrikespolitisk stridsfråga.
Ibland påstås det att underrättelsesamarbetet med USA och det svenska spioneriet mot Sovjetunionen/Ryssland inneburit ett brott mot neutralitetspolitiken och alliansfriheten. Men så är det inte alls. Målet med den tidigare neutralitetspolitiken och den nuvarande militära alliansfriheten är att Sverige i händelse av krig i Europa skall ha handlingsfrihet och inte genom i fredstid ingångna förpliktelser med nödvändighet dras in i krigshandlingar. Gränsen går vid säkerhetsgarantier, till exempel av det slag som ett Nato-medlemskap skulle innebära. Läs gärna mer om detta i min, Karl Molins och Alf W Johanssons bok "Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget" (Santérus förlag, 2008).
Däremot är det naturligtvis möjligt att ta avstånd från spioneriet mot Ryssland och informationsutbytet med USA på andra grunder. Det är till exempel rimligt att argumentera att Sverige inte bör ge underrättelseinformationer till USA eftersom USA i sin utrikespolitik alltför ofta begår flagranta brott mot folkrätten. Men ett sådant argument har inget med Sveriges militära alliansfrihet att göra.
Uppdrag gransknings uppgifter är trots allt fortfarande ganska allmänna. Jag förutsätter att redaktionen har sparat en hel del av konkretionen till onsdagens program. Det är särskilt tre saker som då blir relevanta. För det första: Har FRA inte bara överlämnat uppgifter till USA som ursprungligen samlats in på svenskt initiativ utan också genomfört renodlade beställningsuppdrag för USA:s räkning? För det andra: Har FRA medverkat till avlyssning av personer i det ryska ledarskapet, till exempel Vladimir Putins mobiltelefoni (på samma sätt som NSA avlyssnat Angela Merkels mobil)? För det tredje: Lämnar FRA ut uppgifter om svenska medborgare och om svensk tele- och datatrafik till USA? Om någon av dessa tre frågor besvaras med ja kommer Uppdrag gransknings avslöjanden omedelbart att växa till en skarp inrikespolitisk stridsfråga.
2013-10-27
Skulle du avlyssna dina vänners telefonsamtal?
Skulle du avlyssna dina vänners telefonsamtal och smygläsa deras mejl och Facebook-meddelanden om du hade möjlighet? De allra flesta av oss skulle nog svara nej på den frågan. Det främsta skälet är moraliskt - att vi ansluter oss till normen om privatlivets helgd. (För egen del lägger jag därutöver till tidsaspekten - så mycket tid skulle gå åt till att ta del av information som till största delen vore ointressant för mig.)
Men om du hade gemensamma affärer med dina vänner och var orolig för att de skulle lura dig? Eller för att de av ren klantighet höll på att ställa till med något som vore negativt för er gemensamma sak? Då handlar frågan inte längre om nyfikenhet i sig, utan om i vilken utsträckning ändamålen skall få helga medlen.
Den främsta insikten från avslöjandena om att USA avlyssnat sina vänner och allierade Tyskland och Frankrike är att allt i dag är offentligt. USA fick bittert lära sig att till och med deras egen telefonavlyssning är offentlig. Den tysta diplomatins storhetsdagar är över.
Den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar i grunden vårt sätt att vara tillsammans och kommer också att påverka våra normer och värderingar. Så har det varit även vid tidigare tillfällen av teknologiska genombrott, så det är varken något att jubla eller förfasas över.
Problemet för USA är att vi fortfarande bara befinner oss i början av denna process och att insikten om att allt är offentligt därför inte hunnit slå igenom. USA trodde på fullt allvar att man skulle kunna telefonavlyssna sina vänner utan att vännerna fick veta det. Edward Snowdens avslöjanden påskyndade processen.
Betyder då detta att vi inte skall bli upprörda över USA:s telefonavlyssning? Nej, vi har fortfarande rätt att bli upprörda. Carl Bildt blandar ihop att man inte blir förvånad med att man inte behöver bli upprörd. (En del tror att Carl Bildts ovilja att kritisera USA beror på att det snart blir offentligt att svenska FRA hjälpt amerikanska NSA med avlyssningen.) Bara för att vi kunde förvänta oss avlyssning från USA:s sida betyder det inte att vi avsäger oss rätten att bli upprörda. Normen om att inte avlyssna är fortfarande stark, och den har inte hunnit anpassa sig till den öppenhet och transparens som präglar dagens värld. Vi får hålla oss till de normer vi har. Alternativet är normlöshet, vilket är värre.
I USA får frågan stort utrymme, och liberala tidningar som New York Times ger stöd åt planerna på att utveckla en slags "övervakningsriktlinjer" som reglerar vad man får och vad man inte får göra mot varandra givet den teknikutveckling som ägt rum och som fortfarande pågår. Första steget menar man måste komma från USA. Som New York Times skrev, som ett litet understatement angående president Barack Obamas försök att gjuta olja på vågorna med Frankrikes Francois Hollande och Tysklands Agneta Merkel: He was not entirely succesful.
Uppdaterat: Lyssningsvärt i Studio Ett om Sveriges tystnad mot USA:s övervakning.
Men om du hade gemensamma affärer med dina vänner och var orolig för att de skulle lura dig? Eller för att de av ren klantighet höll på att ställa till med något som vore negativt för er gemensamma sak? Då handlar frågan inte längre om nyfikenhet i sig, utan om i vilken utsträckning ändamålen skall få helga medlen.
Den främsta insikten från avslöjandena om att USA avlyssnat sina vänner och allierade Tyskland och Frankrike är att allt i dag är offentligt. USA fick bittert lära sig att till och med deras egen telefonavlyssning är offentlig. Den tysta diplomatins storhetsdagar är över.
Den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar i grunden vårt sätt att vara tillsammans och kommer också att påverka våra normer och värderingar. Så har det varit även vid tidigare tillfällen av teknologiska genombrott, så det är varken något att jubla eller förfasas över.
Problemet för USA är att vi fortfarande bara befinner oss i början av denna process och att insikten om att allt är offentligt därför inte hunnit slå igenom. USA trodde på fullt allvar att man skulle kunna telefonavlyssna sina vänner utan att vännerna fick veta det. Edward Snowdens avslöjanden påskyndade processen.
Betyder då detta att vi inte skall bli upprörda över USA:s telefonavlyssning? Nej, vi har fortfarande rätt att bli upprörda. Carl Bildt blandar ihop att man inte blir förvånad med att man inte behöver bli upprörd. (En del tror att Carl Bildts ovilja att kritisera USA beror på att det snart blir offentligt att svenska FRA hjälpt amerikanska NSA med avlyssningen.) Bara för att vi kunde förvänta oss avlyssning från USA:s sida betyder det inte att vi avsäger oss rätten att bli upprörda. Normen om att inte avlyssna är fortfarande stark, och den har inte hunnit anpassa sig till den öppenhet och transparens som präglar dagens värld. Vi får hålla oss till de normer vi har. Alternativet är normlöshet, vilket är värre.
I USA får frågan stort utrymme, och liberala tidningar som New York Times ger stöd åt planerna på att utveckla en slags "övervakningsriktlinjer" som reglerar vad man får och vad man inte får göra mot varandra givet den teknikutveckling som ägt rum och som fortfarande pågår. Första steget menar man måste komma från USA. Som New York Times skrev, som ett litet understatement angående president Barack Obamas försök att gjuta olja på vågorna med Frankrikes Francois Hollande och Tysklands Agneta Merkel: He was not entirely succesful.
Uppdaterat: Lyssningsvärt i Studio Ett om Sveriges tystnad mot USA:s övervakning.
2013-09-06
Avlyssningens normalisering
Jag är övertygad, tyvärr, att både min telefon och mina mejl kontrolleras av annan makt, sa näringsministern och centerledaren Annie Lööf till Expressen i dag. Där fanns i alla fall ett litet "tyvärr" instucket i uttalandet. I övrigt verkar Annie Lööf inte särskilt upprörd, snarare lakonisk. Avlyssningen beskrivs som "bekymmersam" och bör hanteras genom att "EU
nu samordnar sig med USA och tar upp diskussionen med övervakning".
Alliansregeringen har hittills uppvisat en märklig flathet i förhållandena till avslöjanden om den amerikanska signalspaningsmyndigheten NSA:s avlyssning av internet och av enskilda politiska ledare. Sverige var det enda land som stödde Storbritanniens veto mot att EU skulle inleda diskussioner med USA om spionage och avlyssning. Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt gjordet klart att de inte tänkte ta upp USA:s övervakning och avlyssning med president Barack Obama vid dennes besök i Sverige tidigare i veckan. Nu blev det i stället TT som på presskonferensen fick Obama att behandla ämnet. I dag avslöjades att NSA vid sidan av att avlyssna medborgares mejl, Facebook, twitter och allmänt nätsurfande också tar sig förbi de krypteringsnycklar som används vid bankärenden eller skydd av sjukhusjournaler.
Varför har då regeringen så konsekvent duckat i debatten om USA:s avlyssning av nätet
och tillsammans med Storbritannien stoppat EU från att konfrontera USA i frågan? En tänkbar förklaring finns i dagens avslöjande att Sverige är en av de stater i världen som samarbetar allra närmast med USA och Storbritannien när det gäller just avlyssning det globala nätet.
Kriget mot terrorismen har blivit ett normaltillstånd - ett krig utan möjligt slut och där krigstillståndet därför normaliseras. I spåren av detta eviga krig ser vi hur övervakningssamhället också normaliseras, massavlyssning av medborgare och enskilda politiker blir något vi möjligen kan "beklaga" och säga "tyvärr" om. Men som vi förväntas vänja oss vid och som blir en del av vår vardag. "Tyvärr." Avlyssning som normalitet.
Jag har en maggropskänsla av att nog nu börjar bli nog, enough is enough. FRA-debatten visade att det finns en potential för politisk mobilisering i övervaknings- och integritetsfrågorna. Medierna och åtminstone delar av den politiska oppositionen kommer nu att noga granska regeringens agerande i dessa frågor den senaste tiden. Mycket kommer inte att behövas för att riva upp en politisk storm. Det vore i så fall uppfriskande.
Alliansregeringen har hittills uppvisat en märklig flathet i förhållandena till avslöjanden om den amerikanska signalspaningsmyndigheten NSA:s avlyssning av internet och av enskilda politiska ledare. Sverige var det enda land som stödde Storbritanniens veto mot att EU skulle inleda diskussioner med USA om spionage och avlyssning. Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt gjordet klart att de inte tänkte ta upp USA:s övervakning och avlyssning med president Barack Obama vid dennes besök i Sverige tidigare i veckan. Nu blev det i stället TT som på presskonferensen fick Obama att behandla ämnet. I dag avslöjades att NSA vid sidan av att avlyssna medborgares mejl, Facebook, twitter och allmänt nätsurfande också tar sig förbi de krypteringsnycklar som används vid bankärenden eller skydd av sjukhusjournaler.
Varför har då regeringen så konsekvent duckat i debatten om USA:s avlyssning av nätet
och tillsammans med Storbritannien stoppat EU från att konfrontera USA i frågan? En tänkbar förklaring finns i dagens avslöjande att Sverige är en av de stater i världen som samarbetar allra närmast med USA och Storbritannien när det gäller just avlyssning det globala nätet.
Kriget mot terrorismen har blivit ett normaltillstånd - ett krig utan möjligt slut och där krigstillståndet därför normaliseras. I spåren av detta eviga krig ser vi hur övervakningssamhället också normaliseras, massavlyssning av medborgare och enskilda politiker blir något vi möjligen kan "beklaga" och säga "tyvärr" om. Men som vi förväntas vänja oss vid och som blir en del av vår vardag. "Tyvärr." Avlyssning som normalitet.
Jag har en maggropskänsla av att nog nu börjar bli nog, enough is enough. FRA-debatten visade att det finns en potential för politisk mobilisering i övervaknings- och integritetsfrågorna. Medierna och åtminstone delar av den politiska oppositionen kommer nu att noga granska regeringens agerande i dessa frågor den senaste tiden. Mycket kommer inte att behövas för att riva upp en politisk storm. Det vore i så fall uppfriskande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)