Bulletins uppgång och fall. Vad kan vi lära oss?

I dag gick den liberalkonservativa nättidningen och nyhetssajten Bulletin i sin nuvarande form i graven. Flera av tidningens mest framträdande namn - chefredaktör Ivar Arpi, politisk chefredaktör Alice Teodorescu Måwe och kulturchef Fredrik Ekelund/Marisol M - meddelar att de hoppar av. Sedan tidigare har två av Bulletins grundare, Thomas Gür och Paulina Neuding, lämnat tidningen. 

Konflikten mellan Bulletins ägare - med Pontus Tholin och Tino Sanandaji i spetsen - och de anställda medarbetarna har utspelat sig inför öppen ridå. Om saken inte varit så allvarlig - främst principiellt men även för enskilda individer - hade det varit lätt att dra på munnen. I dagens Studio Ett i P1 säger Ivar Arpi i direktsändning att tidningen står på konkursens brant och att ägarna borde inte "driva någon form av tidning överhuvudtaget". "Vi har att göra med ett gäng syndikalister", svarar Pontus Tholin i samma inslag.

För en utomstående betraktare förefaller det uppenbart att ägarna inte respekterar publicistiska och journalistiska idéer om redaktionell integritet och oberoende. Som kollegan och statsvetetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skrev på twitter i dag: Note to self: Om starta propagandacentral —> anställ propagandister. Om starta nyhetsredaktion —> anställ journalister. Till det kan läggas att flera av de profilerade medarbetarna på Bulletin inte heller var nyhetsjournalister, utan i stället ledarskribenter och opinionsbildare.

Jag trodde aldrig på Bulletin - varken som medieplattform eller som politiskt projekt. Affärsidén tycktes vara att rekrytera tio personer som säger ungefär samma sak från varsin plattform och låta dem säga samma sak igen men från samma plattform. Och detta under högt ställda målsättningar, där tidningens första chefredaktör Paulina Neuding i samverkan med "Handelskillarna Tino och Pontus" framför sig ser "en svensk tidning som inspireras av Storbritanniens quality press eller deras amerikanska motsvarigheter – som Times of London, New York Times eller Wall Street Journal. Som skiljer på news och views."

Det är möjligt att Bulletin kan överleva till namnet och bli just den propagandablogg som ägarna egentligen tycks ha velat ha. Men det är svårt att se någon seriös journalist med självaktning söka sig till Bulletin under överskådlig tid. 

Kanske är Bulletins fiasko också ett tecken på att ledarskribenternas starka och polariserande ställning i svensk offentlig debatt på väg att urholkas? "Åsikter om politik kan numera återfinnas var som helst i tidningen", skriver statsvetaren och förläggaren vid Timbro förlag Andreas Johansson Heinö i senaste numret av Liberal Debatt (2021:1). Dessa tankar avser jag att utveckla i ett senare sammanhang.

Ohederlig journalistik på Svenska Dagbladets ledarsida

Statsvetares förekomst i media är ett ständigt återkommande ämne i debatten. En del menar att statsvetarna är för många, en del att fel statsvetare är med, en del att statsvetarna kommenterar fel saker och på fel sätt. Det är bra att ämnet diskuteras. Statsvetarnas starka ställning i det offentliga samtalet innebär en maktposition från vilken det inte är helt lätt att utkräva ansvar. Jag har själv deltagit i debatten, till exempel här.

Det senaste tillskottet i debatten kom i dag på Svenska Dagbladets ledarsida, där ledarskribenten Ivar Arpi menade att statsvetare gissade för mycket och att deras gissningar dessutom alltför ofta var fel. Ivar Arpi fick under dagen svar av statsvetaren Stefan Olsson, som hävdade att statsvetare inte alls försökte "spå framtiden" utan i stället givet sina fackkunskaper försöker ge en kvalificerad bild av den aktuella situationen.

Jag tycker att Stefan Olssons svar var bra. För min egen del försöker jag alltid besvara journalisternas frågor med utgångspunkt i vetenskap och beprövad erfarenhet, det vill säga att utöva min profession. Därmed hade saken kunnat vara avslutad för mitt vidkommande.

Men Ivar Arpi använder två uttalanden av mig som exempel. I ena fallet är hans exempel grovt vilseledande. I andra fallet är det en direkt lögn. Jag väljer därför att redovisa och kommentera dessa två exempel nedan.

1.) Ivar Arpi skriver att jag "inför valet" 2014 tippade att SD skulle få 7,3 procent, medan partiet ju i stället fick 12.9 procent av rösterna. Inför valet? Ivar Arpi låter bli att berätta att mitt tips avgavs ett år före valet, och att det var en del av ett lättsamt valtips arrangerat av hans egen tidning (!) Svenska Dagbladet. I en text den 15 september 2013 berättar jag om valtipset och betonar det självklara - att vi ett år före valet naturligtvis inte kan uttala oss med någon större säkerhet om enskilda partiers valresultat. Men genom att i sin text dölja att tipset gavs ett år före valet och omgavs med självklara reservationer vilseleder Arpi läsaren grovt och försöker vinna en poäng på att statsvetare inte kan förutspå framtiden.

2.) I en uppföljande text under dagen påstår Ivar Arpi att jag försökt förklara en nedgång för Socialdemokraterna med 0.4 procentenheter i en enskild opinionsundersökning med att "det är tungt att regera jämfört med att sitta i opposition". Arpis påstående är en ren lögn. Mitt uttalande är hämtat ur Aftonbladet 3/11 2014. Av artikeln framgår tydligt att jag inte kommenterar en nedgång på 0.4 procentenheter i en enskild mätning, utan opinionsläget som helhet sju veckor efter valet. Jag beskriver till och med opinionsläget som "iögonfallande stabilt" givet den politiska turbulens som varit. Arpi länkar till artikeln i Aftonbladet, men genom att felaktigt redovisa mitt uttalande ger han läsaren en osann bild av vad jag sa. (Även Jonas Hinnfors uttalar sig i artikeln om opinionsläget som helhet, men tillskrivs på samma felaktiga grund att ha uttalat sig om en nedgång på 0.4 enheter.)

Ivar Arpis texter i dag var hans första som ny ledarskribent i Svenska Dagbladet. Det vore trist om journalistisk ohederlighet blev ledarsidans signum framöver.

Debatten om proffsboxning och jämställdhet har väckt starka känslor

I början av veckan skrev jag på min blogg och på SVT Debatt om varför jag tycker att proffsboxning inte borde vara tillåtet i Sverige. Jag betonade att de "viktigaste argumenten mot proffsboxning är de medicinska skälen – de väl kända farorna med upprepade slag mot huvudet" och lyfte fram det etiskt olämpliga i att uppmuntra en idrott där man kan vinna genom att slå sin motståndare medvetslös.

Därutöver anförde jag en genusaspekt då den övervägande delen av de som tittar på proffsboxning är män och få enskilda sakfrågor uppvisar så stora åsiktsskillnader mellan män och kvinnor som den om proffsboxning skall förbjudas eller ej. Proffsboxning i sin nuvarande form förhärligar våld mellan människor. Tillåtandet av proffsboxning legitimerar våldsförhärligandet och kan i förlängningen stärka våldets legitimitet i samhället. Eftersom det nästan alltid är män som misshandlar kvinnor har  kvinnor mycket att vinna på att våldets legitimitet inte förstärks. 

Texten var i mina ögon relativt harmlös. Huvudtesen - att tillåtandet av en våldsförhärligande verksamhet kan påverka normbildningen i samhället på ett sätt som stärker våldets legitimitet - kan knappast beskrivas som kontroversiell. Men i sociala medier utbröt ett ramaskri av samma omfattning och karaktär som när jag tidigare i år skrivit om trängselskatt och om Omar Mustafa.

Det är uppenbart att ämnen som trängselskatt, proffsboxning och islam inte lockar fram det bästa hos människan. Samlingen av okvädingsord riktade mot mig fick igår nya tillskott, varav "papphattarnas överpapphatt" och"ultragenusextremist" hörde till de mildare. På Svenska Dagbladets ledarblogg valde Ivar Arpi att i raljant ton återge min ståndpunkt felaktigt, t ex genom att påstå att jag menade att kvinnor inte borde boxas och att kvinnomisshandlare var "samma individer som gillar actionpackad sport". På Twitter skrev användaren Anna E @hallonsa: "Tror att Ulf Bjereld tillhör gruppen av män som tror att de ska få ligga mer om de talar ned allt som förknippas med manlighet".

Däremot kom Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson med en relevant invändning, då han menade att eftersom 2/3 av misshandelsoffren i Sverige är män vore det kanske männen mer än kvinnorna som tjänade på att våldets legitimitet försvagades. Helmerson har rätt i att vi tenderar att alltför lite fokusera på det manliga våldet som ett samhällsproblem. Däremot tycker jag att kvinnomisshandel skiljer sig från andra former av misshandel i det att den ofta utövas med andra syften och av andra skäl. Därför kan det också finnas ett värde i att diskutera och problematisera mäns våld mot kvinnor som ett särskilt problem.

Jag har behandlat problematiken i dessa frågor bland annat i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds,1998) samt i artikeln ”Children and the Gender Gap in Foreign Policy Issues” i  Gender & Society 2001:2. Se även min artikel om proffsboxningsförbud och jämställdhet, med Bo Rothstein på DN Debatt den 28 april 2003 (artikeln finns på Bo Rothsteins hemsida, i högerkolumnen under "nygammalt").