Edward Snowden och kampen om kunskapen

Uppdaterat måndag 24 juni kl 22.40: Just nu är det inte många som vet var Edward Snowden befinner sig, och cirkusen kring honom snurrar vidare. Sakfrågan - USA:s enorma övervakning av telefon- och IT-nät - kommer i skymundan. Men jag har förståelse för att medielogiken just nu fokuserar på dramatiken kring Edward Snowden och jag hoppas och tror att debatten om sakfrågan kommer att ta ny fart när situationen kring Snowden stabiliserats.

Här och där har det gjorts stor affär av att USA har dragit in hans pass. Det tror jag är ett av Edward Snowdens mindre problem för tillfället. Hans möjligheter att resa styrs nästan uteslutande av politiska överväganden från de stater där han befinner sig, och statsmakten kan om den så vill kan utfärda tillfälliga resehandlingar.

USA har stora bekymmer att hantera den uppkomna situationen. Först tappar man ansiktet när Edward Snowden dyker upp som en vem som helst från ingenstans och avslöjar en amerikansk övervakning som är provocerande inte bara för den amerikanska befolkningen utan även för stora delar av omvärlden. Därefter misslyckas man med att få honom utlämnad. Misslyckandet innebär att man inte uppnår någon avskräckningseffekt i förhållande till andra personer som kanske funderar på att göra avslöjanden på samma sätt som Snowden. Misslyckandet innebär också att Barack Obamas ledaregenskaper ifrågasätts av den inhemska oppositionen och att trovärdigheten i USA:s stormaktsanspråk för sig ytteligare en törn.

Om detta och en del andra saker talade jag i dag i P3 Nyheter med Emanuel Karlsten.

*

I skrivande stund befinner sig den spionanklagade 30-årige Edward Snowden, som slagit larm om USA:s enorma övervakningsprogram av IT- och telefonnäten, på Moskvas flygplats Shermetjevo International. Hans vidare destination är ännu okänd. De senaste uppgifterna gör gällande att han avser att söka politisk asyl i Ecuador.

Edward Snowden och hans gärning illustrerar tydligt att vi lever i en tid alltmer präglad av öppenhet och transparens. Jag har tidigare skrivit om hur den digitala revolutionen revolutionerar förutsättningarna för diplomatin, där honnörsord som sekretess och diskretion hastigt blivit daterade. Tyst diplomati existerar inte längre. Öppenhet och transparens bidrar till ökad genomsynlighet och kontroll av den politiska makten. Men öppenhet och transparens urholkar också möjligheterna till integritet och enskildhet. Snowdens agerande illustrerar hur även integritetskränkningar blir offentliga.

Situationen är inte enkel. Å ena sidan ser vi  en kamp för att värna den personliga integriteten, mot FRA-lagen och Datalagringsinitiativet i Sverige och mot PRISM i USA. Å andra sidan ser vi ett frivilligt offentliggörande av privatlivet via Facebook, Twitter och andra sociala medier. En dialektiker söker förstås den syntes som måste växa fram ur denna motsättning.. Jag tror syntesen här står att finna i en skarpare politisk mobilisering efter en ny politiska skiljelinje som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk.

Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens och PRISM:s hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks och i individer som Edward Snowden ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.


Om detta skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008).

Skyll inte upploppsstämningen i Göteborg på "internet"

Upploppsstämningen vid Plusgymnasiet i Göteborg idag, samt de händelser som föregick densamma, är tragiska och helt oacceptabla. En 17-årig flicka misstänks för att tillsammans med några kompisar på Instagram ha skapat en sida som grovt kränker unga flickor som hängs ut med namn och bild, samt inviterat andra att ta del av dessa kränkningar. När tilltaget blev mer allmänt känt mobiliserade andra ungdomar till protest mot kränkningarna och agerade för att "straffa" den flicka som lagt upp sidan och hennes kompisar.

Samhället måste markera mycket tydligt i ett fall som detta. Jag förutsätter att det påbörjas en polisutredning angående grovt förtal mot den misstänkta 17-åringen och andra som varit inblandade i sidan. Samtidigt måste polisen undersöka brottsmisstankar i samband med den upploppsstämning som förekom vid 17-åringens skola och som spred sig till Nordstan i Göteborg. Med all sannolikhet var det bara en liten del av de närvarande som var våldsbenägna. Men denna lilla del var tillräcklig för att riskera att skapa en pöbelmentalitet och kanske i förlängningen en lynchstämning.

Lika självklart måste polisen tillsammans med skolan och med ungdomarnas föräldrar hitta ett sätt att hantera den situation som nu råder som också inpräntar det oacceptabla i det inträffade.

Här och där skylls nu upploppsstämningarna på "internet". Jag vägrar tro att Oisín Cantwell är särskilt nöjd med rubriken Kravallerna i Göteborg visar hur farligt internet kan vara som satts till hans artikel i Aftonbladet. Det är inte "internet" som är farligt, i alla fall inte farligare än en motorväg eller en hammare eller en gatsten. Jag har svårt att se rubriken från händelserna i Göteborg 2001 rubriceras med Kravallerna i Göteborg visar hur farliga gatstenar kan vara, alternativt Kravallerna i Göteborg visar hur farliga polisens batonger - eller pistoler - kan vara.

Visst - framväxten av sociala medier som genom sin snabbhet, öppenhet och spridningsmöjlighheter underlättar kollektiv mobilisering - har förändrat vårt sätt att leva tillsammans. Men sociala medier kan användas för positiva och för negativa syften, på samma sätt som böcker, telefoner och brev. Själv minns jag de lappar i skolklassen som halvhemligt cirkulerade i min barndoms klassrum, med ibland kränkande innehåll om enskilda lärare eller elever. Det var inte lapparna som var onda, det var skrivandet, runtskickandet och hånet som var onda handlingar.

Det är inte internet som är farligt. Det är människans ofullkomlighet som är farlig. Jag tänker i kväll på alla inblandade i denna sorgliga historia och hoppas att något gott ändå kanske skall kunna komma ut av den diskussion som nu följer i händelsernas spår.

Jag noterar att Salgado och Emanuel Karlsten på Ajour argumenterar ungefär på samma sätt som jag.

Uppdaterat 19 december kl 12.15. Jag vill också betona att det inte är belagt att den 17-åriga flickan har begått den gärning hon anklagas för. I en tidigare version av denna text uttryckte jag mig kanske inte tillräckligt tydligt på den punkten, även om det var min intention.

Personlig eller professionell? Twitter och politisk opinionsbildning

I dag skriver jag på Ajour om Twitters betydelse i den politiska opinionsbildningen. Hur bör twittraren kombinera ett privat/personligt anslag med ett professionellt anslag för att bäst göra avtryck i opinionen? Utgångspunkten för texten är Robert Olssons uppsats Medietango – om Twitters betydelse för opinionsbildningen. Ett utdrag ur texten återfinns nedan. Hela texten kan läsas här.

Robert Olsson är chef för Allmän-TV vid SVT Väst och uppsatsen utgör hans examensarbete i medie- och kommunikationsvetenskap vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet. Det är glädjande. att enskilda personer förmår kombinera tunga ansvarsuppgifter inom Public service med framgångsrika akademiska studier.

Syftet med Robert Olssons studie är att undersöka hur individers aktivitet i sociala medier, främst Twitter, påverkar möjligheten att få en opinionsbildande roll i traditionella medier. Olsson intervjuar åtta personer som via sina professioner och/eller via sina utåtriktade aktiviteter är opinionsmässigt engagerade och som huvudsakligen agerar i frågor som kan kategoriseras inom sfären samhälle-politik-media. Vid sidan av undertecknad intervjuas statsvetaren Jenny Madestam, EU-parlamentarikern Åsa Westlund, riksdagsledamoten Fredrick Federley, kommunalrådet Helena Odenljung, kommunalrådet David Lega, PR-konsulten Paul Ronge samt journalisten och an av grundarna till Ajour Emanuel Karlsten.

Av de intervjuade är Åsa Westlund den som tydligast markerar gränsen mellan det privata/personliga och det professionella: Jag använder inte twitter för privata saker. Skriver väldigt lite om familjen. Men jag kan uttrycka mig som ”småbarnsförälder” t ex i kemikaliefrågan.

David Lega hymlar inte med skälen till sitt twittrande: Det stora syftet är givetvis att öka och förbättra mitt väljarstöd till valet 2014 (…) Jag var handikappidrottare, därefter entreprenör i tio år – nu är jag politiker. Mitt problem är inte att folk inte vet vem jag är utan problemet är att de inte vet att jag är kristdemokrat.

Emanuel Karlsten beskriver sitt agerande på Twitter som format utifrån en ”spontan medvetenhet”. Min digitala karaktär – viktigt att den är nära den jag egentligen är. Jenny Madestam ser Twitter som ”en metod att bygga varumärke”: I det ingår också att vara personlig. Min egen uppfattning i frågan citeras i uppsatsen enligt följande: Det finns ett underhållningsvärde och ett gemenskapsvärde. Mitt professionella jag vill delta i samhällsdebatten med kunskap, analyser och kommentarer. Det ger självbekräftelse, uppskattning och är personligt utvecklande (…) Öppenhet och transparens är vår tids objektivitet. En personlig röst är mer vanlig i dag är för 10-20 år sedan.

Sammantaget menar svarspersonerna att ett personligt tilltal och en professionell bas är en framgångsväg för att skapa intresse inte bara bland andra twittrare utan också hos de traditionella medierna. Det är viktigt, eftersom opinionsbildning genom Twitter oftast förutsätter ett genomslag eller en påverkan på traditionella medier. Samtliga intervjupersoner har också kontaktats av traditionella medier för att följa upp enskilda uttalanden på Twitter. På så sätt har intervjupersonerna genom sitt agerande på Twitter fått en opinionsbildande roll i traditionella medier i frågor de själva identifierat som viktiga.

Wikileaks som varumärke faller samman

Wikileaks som varumärke faller samman framför våra ögon. Från att ha uppfattats som en modig, oberoende och trovärdig avslöjare av övergrepp och ohederligheter vrids nu bilden till att spegla en organisation fylld av inre konflikter och där ledarens bekymmer kletar fast på organisationen. I dagens Studio Ett var Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och journalisten Emanuel Karlsten rörande överens om att Wikileaks trovärdighet är irreparabel så länge Julian Assange finns kvar på ledande plats i rörelsen.

Wikileaks är en paradox. Wikileaks sjunger öppenhetens evangelium, är en modern, nätverksbaserad rörelse som gestaltar en digitaliserad tid där allt är offentligt. Jag har tidigare beskrivit Wikileaks verksamhet som något i grunden positivt: Öppenheten är en ny verklighet som nationalstater och andra politiska aktörer har att förhålla sig till. I grunden är denna öppenhet något positivt. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Synlighet civiliserar. Nu gäller det för den internationella diplomatin att hitta nya arbetsformer som är funktionella i vår tid.

Men Wikileaks kan inte leva som man lär. För att kunna främja öppenheten och vinna förtroende bland anonyma källor och uppgiftslämnare krävs att rörelsen själv agerar i den strängaste sekretess. Nätverksorganisationen ger enskilda personer stor makt utan att att det går att utkräva något ansvar av dem. Det personliga blir politiskt, om man så vill.

Diskrepansen mellan uppdraget - öppenheten - och organisationsformen - slutenheten - blev ohållbar. Jag sörjer det verkligen. Det är möjligt att Wikileaks så småningom lyckas återhämta sig. I annat fall kommer ett annat nätverk att ta över uppgiften. Den digitala revolutionen kan inte göras ogjord och slutenhetens tid är förbi. De politiska aktörer som inser vidden av denna utveckling skaffar sig ett försteg i förhållande till sina konkurrenter.

Läs också gärna journalisten Sofia Mirjamsdotters artikel i ämnet på SVT Debatt.

Unibet och Glenn Hyséns bögskämt

För en tid sedan väckte fotbollsspelaren Anton Hysén stor uppmärksamhet genom att "komma ut" som homosexuell. Anton hyllades allmänt för sitt mod. Jag missunnar inte Anton Hysén hyllningarna, men de säger dessvärre en hel del om den heteronormativa grabbkultur som alltför länge tillåtits prägla manliga omklädningsrum i fotbollsvärlden.

Anton Hyséns pappa är giganten och fotbollshjälten Glenn Hysén, en av IFK Göteborgs allra största spelare och symbolgestalter genom tiderna. Glenn Hysén arbetar nu bl a för spelbolaget Unibet, där han - eller hans spökskrivare - twittrar om fotboll. När Sverige igår krossade Finland med 5-0 twittrade Glenn: Finland är något för Anton. Dom släpper ju till där bak... Ha ha..

Glenn Hysén har tidigare hedrats för sina insatser som inledningstalare på Stockholm Pride och han har också berömt sonen Anton för att han vågat stå upp för den han är. Hans twitter-skämt bidrar däremot till att befästa den bögskräck-kultur som finns i delar av idrottsvärlden. Det borde Glenn Hysén ha förstått, och skämtet riskerar nu att urholka hans trovärdighet i HBTQ-frågor. Reaktionerna på twitter blev starka och Glenn Hysén gick senare ut med en tweet som försökte gjuta olja på vågorna: Bra drag på er i dag. Hoppas ni förstår att jag och Anton kan skämta med varandra. ;) Jo, hade skämtet bara varit mellan Anton och Glenn hade det kanske kunnat fungera. Men skrivet rakt ut i offentligheten blir konsekvenserna annorlunda.

Jag undrar om det verkligen är Glenn Hysén själv som sitter och skriver alla dessa tweetar? Eller har Unibet anställt en spökskrivare som gör jobbet samtidigt som bolaget solar sig i Glenn Hyséns starka varumärke? Vad tycker i så fall Glenn Hysén själv om den lustighet som hans spökskrivare formulerade? Och vad tycker Unibet om den diskussion som nu dragit igång? Jag har faktiskt inte sett någon media följa upp det inträffade med dessa frågor. Har jag missat något? Eller sover ni?

P.S. Noterade just att Emanuel Karlsten formulerat sig i frågan. Följ också diskussionen i ämnet på bloggen Bara ben på Glenn Hysén.

Journalistbubblan - ett tecken i tiden!

Informationstillgängligheten är i dag större än i något annat samhälle i mänsklighetens historia - nästan all känd kunskap finns bara några klick bort på nätet. Medborgarnas möjlighet till kommunikation via mobiler, e-post och sociala media har också skapat ett samhälle som präglas av öppenhet och där det är allt svårare för makthavare och medborgare att hålla saker och ting hemliga.

Den ökade informationstillgängligheten och öppenheten har ställt journalistrollen inför nya utmaningar. Svunnen är den tid då en kultur- eller en debattredaktör kunde avgöra vilka frågor som skulle debatteras i den medborgerliga offentligheten. Även om debatten i bloggosfären, Facebook och Twitter fortfarande oftast utgör en reaktion på ämnen som initialt tagits upp i Fat Cat Media (traditionella tidningar, TV och radio) så har slussluckorna öppnats. Journalisten har inte längre monopol på att välja ut de nyheter som läsaren förmodas vilja ta del av (nyhetsvärdering) eller borde få ta del av (nyhetsideologi). Journalisten är heller inte längre ensam i sin roll som oberoende granskare av makten.

Vilket är då journalistens och journalistikens uppdrag i en digitaliserad tid? Den frågan har diskuterats livligt de senaste veckorna - inte oväntat mest av journalister. I dag lanserade urkraften och journalisten Emanuel Karlsten Facebookgruppen Journalistbubblan som på bara några timmar fått över 600 medlemmar. Syften med gruppen är just att diskutera dagens journalistroll och journalistikens framtidsfrågor.

I dag handlar journalistik mer om att förmedla tolkningar och analyser än om att förmedla fakta. Skälet är förstås att läsaren själv via nätet kan skaffa sig de faktakunskaper som är nödvändiga medan avancerade analyserna är unika eller specifika. Jag talar dagligen med journalister och har märkt förändringen. Tidigare efterfrågades oftare faktauppgifter - nu efterfrågas nästan enbart tolkningar av skeenden.

Utvecklingen är i grunden positiv. Nätet gör medborgare mer kunniga, mer självständiga och mer kommunikativa. Alex Schulmans märkliga uttalanden i SVT Aktuellt igår (där han i princip avfärdade bloggosfären som en avskrädesplats för modehetsande tonårstjejer) visade bara på en monumental okunnighet om sociala medias plats i vår tids medborgerliga offentlighet.

Dagens journalistik bör ha kvar sin inriktning på 1.) nyhet, 2.) fördjupning, 3.) analys, 4.) underhållning och inte minst en 5.) kritisk granskning av makt och samhällsförhållanden. Men journalistikens företrädare måste inse att landskapet förändrats. Allt är offentligt och journalistiken konkurrerar nu med medborgare och andra aktörer på var och en av de punkter jag listat ovan. Själv går jag nu alltid först till Twitter när jag vill kolla in nyhetsflödet.

Det journalistiken kan konkurrera med är sin professionalitet, sin tradition och sina resurser. Det är inget dåligt utgångsläge.

Expost: När jag började skriva denna post gick jag in på Wikipedia för att se hur man där definierade begreppet "journalistik". Wikipedia har ofta välskrivna texter, men här var det alldeles förskräckligt. Journalistikens främsta teknik beskrev som besvarande av frågorna "vad, var, när, vem och hur samt gärna även varför" och som en av de "mest kända forskarna" anges John Pilger. Kan ingen plikttrogen journalistsjäl gå in och städa upp på sidan?