Strid i KD om flyktingpolitiken

I den senaste mätningen från Demoskop får Kristdemokraterna 2.6 procent av väljarstödet. Det har nu gått ett och ett halvt år sedan Kristdemokraterna låg över fyraprocentsspärren i en Demoskopmätning. Inte syns det några ljus i tunneln heller - partiet har svårt att vinna sakägarskap i någon enskild fråga.

Ebba Busch Thor markerade tidigt att hon ville profilera Kristdemokraterna som ett högerparti. Det är klart att vi står mer till höger i svensk politik än vad de övriga partierna gör, sade hon i en intervju i DN för snart två år sedan (ett uttalande hon sedan modererade något). Hösten 2015 gick Ebba Busch i täten för kraven på en skärpt flyktingpolitik. Hon har också representerat en betydligt tuffare linje än sin föregångare Göran Hägglund i frågor om brott och straff och hon har argumenterat för att svenskar som rekryterats till IS ska kunna dömas för landsförräderi.

Som nyvald partiledare försökte Ebba Busch Thor positionera in Kristdemokraterna i det politiska tomrummet som fanns mellan Alliansen och Sverigedemokraterna. Men hon mötte två problem. För det första lyckades Ebba Busch Thor inte hålla samman sitt parti för denna ompositionering - och att hålla samman sitt parti är en partiledares kanske viktigaste uppgift. För det andra valde Moderaterna efter Fredrik Reinfeldts avgång att snabbt söka sig till samma jaktmarker som Kristdemokraterna. Tomrummet var inte längre ett tomrum, snarare ett överfyllt väntrum inför 2018 års val. Stor slår liten och Kristdemokraterna fick inte längre plats. Vart ska partiet då ta vägen? Jag har ännu inte hört någon kunna ge ett övertygande svar på den frågan.

Ebba Busch Thors seger över Jakob Forssmed i partiledarstriden och hennes sätt att hantera partiledarskapet demobiliserade de delar av Kristdemokraterna som brann för en mer generös flyktingpolitik och som ogillade partiets hårdföra profilering i frågor om brott och straff. Hade Ebba Busch Thor lyckats lyfta partiet i opinionsundersökningarna hade hon kanske ändå kunnat få med sig några av dessa för sin politik. Men eftersom partiet ligger sämre till i opinionsmätningarna än vad partiet brukar göra så här långt in i mandatperioden börjar missnöjet nu röra på sig.

Aftonbladet berättar om en motion till Kristdemokraternas riksting i höst som kräver en betydligt mindre hård asyl- och flyktingpolitik och som redan samlat ett 50-tal namnunderskrifter. Bland undertecknarna återfinns bland annat David Lega, kommunalråd i Göteborg och ledamot av Kristdemokraternas partistyrelse.

 Foto: Franke Fouganthin

”På samma sätt som våra förfäder utmanades under mellankrigstiden så utmanas vi idag av att människor är på flykt. I likhet med att det då fanns folk som ansåg att problemet skall lösas av någon annan så finns det idag de som anser att vi redan har ”tagit vår del av ansvaret”. Men denna inställning håller inte. Ur ett kristdemokratiskt perspektiv kan vi aldrig slå oss till ro när en människa lider eller tvingas på flykt.", skriver motionärerna bland annat.

Kristdemokraternas riksting 2015 blev en dramatisk historia, då ledamöterna körde över sin partiledning och fällde Decemberöverenskommelsen. Mycket talar för att även rikstinget 2017 blir en livlig tillställning. En och annan känner nog att det inte bara är partiets existens utan också dess själ står på spel.

Personlig eller professionell? Twitter och politisk opinionsbildning

I dag skriver jag på Ajour om Twitters betydelse i den politiska opinionsbildningen. Hur bör twittraren kombinera ett privat/personligt anslag med ett professionellt anslag för att bäst göra avtryck i opinionen? Utgångspunkten för texten är Robert Olssons uppsats Medietango – om Twitters betydelse för opinionsbildningen. Ett utdrag ur texten återfinns nedan. Hela texten kan läsas här.

Robert Olsson är chef för Allmän-TV vid SVT Väst och uppsatsen utgör hans examensarbete i medie- och kommunikationsvetenskap vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet. Det är glädjande. att enskilda personer förmår kombinera tunga ansvarsuppgifter inom Public service med framgångsrika akademiska studier.

Syftet med Robert Olssons studie är att undersöka hur individers aktivitet i sociala medier, främst Twitter, påverkar möjligheten att få en opinionsbildande roll i traditionella medier. Olsson intervjuar åtta personer som via sina professioner och/eller via sina utåtriktade aktiviteter är opinionsmässigt engagerade och som huvudsakligen agerar i frågor som kan kategoriseras inom sfären samhälle-politik-media. Vid sidan av undertecknad intervjuas statsvetaren Jenny Madestam, EU-parlamentarikern Åsa Westlund, riksdagsledamoten Fredrick Federley, kommunalrådet Helena Odenljung, kommunalrådet David Lega, PR-konsulten Paul Ronge samt journalisten och an av grundarna till Ajour Emanuel Karlsten.

Av de intervjuade är Åsa Westlund den som tydligast markerar gränsen mellan det privata/personliga och det professionella: Jag använder inte twitter för privata saker. Skriver väldigt lite om familjen. Men jag kan uttrycka mig som ”småbarnsförälder” t ex i kemikaliefrågan.

David Lega hymlar inte med skälen till sitt twittrande: Det stora syftet är givetvis att öka och förbättra mitt väljarstöd till valet 2014 (…) Jag var handikappidrottare, därefter entreprenör i tio år – nu är jag politiker. Mitt problem är inte att folk inte vet vem jag är utan problemet är att de inte vet att jag är kristdemokrat.

Emanuel Karlsten beskriver sitt agerande på Twitter som format utifrån en ”spontan medvetenhet”. Min digitala karaktär – viktigt att den är nära den jag egentligen är. Jenny Madestam ser Twitter som ”en metod att bygga varumärke”: I det ingår också att vara personlig. Min egen uppfattning i frågan citeras i uppsatsen enligt följande: Det finns ett underhållningsvärde och ett gemenskapsvärde. Mitt professionella jag vill delta i samhällsdebatten med kunskap, analyser och kommentarer. Det ger självbekräftelse, uppskattning och är personligt utvecklande (…) Öppenhet och transparens är vår tids objektivitet. En personlig röst är mer vanlig i dag är för 10-20 år sedan.

Sammantaget menar svarspersonerna att ett personligt tilltal och en professionell bas är en framgångsväg för att skapa intresse inte bara bland andra twittrare utan också hos de traditionella medierna. Det är viktigt, eftersom opinionsbildning genom Twitter oftast förutsätter ett genomslag eller en påverkan på traditionella medier. Samtliga intervjupersoner har också kontaktats av traditionella medier för att följa upp enskilda uttalanden på Twitter. På så sätt har intervjupersonerna genom sitt agerande på Twitter fått en opinionsbildande roll i traditionella medier i frågor de själva identifierat som viktiga.