Edward Snowden och kampen om kunskapen

Uppdaterat måndag 24 juni kl 22.40: Just nu är det inte många som vet var Edward Snowden befinner sig, och cirkusen kring honom snurrar vidare. Sakfrågan - USA:s enorma övervakning av telefon- och IT-nät - kommer i skymundan. Men jag har förståelse för att medielogiken just nu fokuserar på dramatiken kring Edward Snowden och jag hoppas och tror att debatten om sakfrågan kommer att ta ny fart när situationen kring Snowden stabiliserats.

Här och där har det gjorts stor affär av att USA har dragit in hans pass. Det tror jag är ett av Edward Snowdens mindre problem för tillfället. Hans möjligheter att resa styrs nästan uteslutande av politiska överväganden från de stater där han befinner sig, och statsmakten kan om den så vill kan utfärda tillfälliga resehandlingar.

USA har stora bekymmer att hantera den uppkomna situationen. Först tappar man ansiktet när Edward Snowden dyker upp som en vem som helst från ingenstans och avslöjar en amerikansk övervakning som är provocerande inte bara för den amerikanska befolkningen utan även för stora delar av omvärlden. Därefter misslyckas man med att få honom utlämnad. Misslyckandet innebär att man inte uppnår någon avskräckningseffekt i förhållande till andra personer som kanske funderar på att göra avslöjanden på samma sätt som Snowden. Misslyckandet innebär också att Barack Obamas ledaregenskaper ifrågasätts av den inhemska oppositionen och att trovärdigheten i USA:s stormaktsanspråk för sig ytteligare en törn.

Om detta och en del andra saker talade jag i dag i P3 Nyheter med Emanuel Karlsten.

*

I skrivande stund befinner sig den spionanklagade 30-årige Edward Snowden, som slagit larm om USA:s enorma övervakningsprogram av IT- och telefonnäten, på Moskvas flygplats Shermetjevo International. Hans vidare destination är ännu okänd. De senaste uppgifterna gör gällande att han avser att söka politisk asyl i Ecuador.

Edward Snowden och hans gärning illustrerar tydligt att vi lever i en tid alltmer präglad av öppenhet och transparens. Jag har tidigare skrivit om hur den digitala revolutionen revolutionerar förutsättningarna för diplomatin, där honnörsord som sekretess och diskretion hastigt blivit daterade. Tyst diplomati existerar inte längre. Öppenhet och transparens bidrar till ökad genomsynlighet och kontroll av den politiska makten. Men öppenhet och transparens urholkar också möjligheterna till integritet och enskildhet. Snowdens agerande illustrerar hur även integritetskränkningar blir offentliga.

Situationen är inte enkel. Å ena sidan ser vi  en kamp för att värna den personliga integriteten, mot FRA-lagen och Datalagringsinitiativet i Sverige och mot PRISM i USA. Å andra sidan ser vi ett frivilligt offentliggörande av privatlivet via Facebook, Twitter och andra sociala medier. En dialektiker söker förstås den syntes som måste växa fram ur denna motsättning.. Jag tror syntesen här står att finna i en skarpare politisk mobilisering efter en ny politiska skiljelinje som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk.

Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens och PRISM:s hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks och i individer som Edward Snowden ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.


Om detta skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008).

Etiopiensvenskarna och varför vi borde sluta använda uttrycket "tyst diplomati"

Frigivningen av de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye från fängelset i Etiopien har föranlett en diskussion om den tysta diplomatins möjligheter i dagens värld. Var det Sveriges tysta diplomati som ledde fram till frisläppandet eller finns förklaringarna på annat håll? Om det var den tysta diplomatin, varför har i så fall samma svenska strategi så kapitalt misslyckats i fallet Dawit Isaak som suttit fängslad i Eritrea i elva år utan att ens få en rättegång?

Med tyst diplomati menas att en stat försöker lösa ett internationellt problem genom hemliga kontakter. Kontakterna kan vara hemliga med avseende på vem man möter eller med avseende på vad som sägs vid olika möten. Tyst diplomati kombineras ofta med att en stat undviker att offentligt kritisera den stat vars beteende man vill påverka. Sverige undvek till exempel att kritisera Etiopiens brott mot de mänskliga rättigheterna och den bristande rättssäkerheten i landet under den tid som Johan Persson och Martin Schibbye satt fängslade. Sverige gjorde bedömningen att offentlig svensk kritik skulle riskera att det gick prestige i fallet och att frigivandet av svenskarna på så sätt skulle försvåras.

Vi lever i en tid som allt mer präglas av transparens och öppenhet. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen minskar utrymmet för traditionell tyst diplomati. Hemliga möten blir svårare och svårare att genomföra. Erfarenheterna från Wikileaks visar att det som sägs i hemliga rum på kort tid kan bli offentligt. Utrikespolitiken bedöms inte längre vara en fråga enbart för statsledningarna. Opinionsbildningen i Sverige för Johan Persson och Martin Schibbye var allt annat än tyst.

Begreppet "tyst diplomati" är därför knappast längre användbart. En stor del av Sveriges kontakter med Etiopien var kända samtidigt eller snart efter att de ägt rum. Den avgörande frågan blir därför inte om diplomatin är tyst eller ej utan med vilken skicklighet den utövas, till exempel hur den kan länkas till andra stater och till interna förhållanden i de berörda staterna. I fallet med Johan Persson och Martin Schibbye började den svenska regeringens agerande sannerligen inte bra. Det var svårt att tolka Carl Bildts inledande uttalanden på annat sätt än att de fängslade journalisterna fick skylla sig själva. Men därefter tycks utrikesdepartementet och inte minst ambassaden i Addis Abeba ha skickligt utnyttjat alla relevanta kontaktytor som Sveriges historiskt goda och välutvecklade relationer med Etiopien erbjuder.

Sannolikt har Etiopien också insett att de två fängslade svenskarna på sikt skulle bli en politisk belastning. Fängslandets avskräckande effekt hade redan uppnåtts och Etiopien är angeläget om att upprätthålla goda relationer med USA, för vilken man är en viktig strategisk allierad i området. USA:s påtryckningar har säkert spelat en roll inför beslutet att frisläppa svenskarna.

Sveriges relationer med Eritrea är betydligt mindre utvecklade och Sverige har därför också sämre förutsättningar att genom "tyst diplomati" få Dawit Isaak fri. Eritrea tycks strunta i vad omvärlden säger. Till skillnad från Persson och Schibbye har Dawit Isaak inte ens fått en rättegång och en dom. Mycket tyder dessvärre på att den hittills förda "tysta diplomatin" inte biter på den eritreanska regimen och att det i stället krävs ett kraftfullt internationellt tryck för att få Dawit Isaak fri.

Om den tysta diplomatins problematik skrev jag redan i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992). Jag har också kommenterat frisläppandet av Johan Persson och Martin Schibbye bl a i SVT Gomorron Sverige.

Krisen med Vitryssland - skyll inte på nallebjörnarna!

I samband med den diplomatiska krisen mellan Sverige och Vitryssland har reklambyrån Studio Totals nallebjörnsaktion kommit i skottgluggen. Studio Total genomförde i början av juli en olaglig flygning över Vitrysslands territorium och släppte ner nallebjörnar med regimkritiska budskap över huvustaden Minsk. Nu ställs frågan om huruvida nallebjörnsaktionen var ansvarslös genom att den aktivt bidrog till den diplomatiska krisen mellan Sverige och Vitryssland och i förlängningen till att den vitryska oppositionen isoleras.

Vitrysslands president Alexandr Lukasjenko anklagar den svenska ambassaden för att aktivt ha samarbetat med Studio Total. Robert Hårdh på människorättsorganisationen Civil Rights Defenders säger till Göteborgs-Posten (ej på nätet) att nallebjörnsaktionen var ansvarslös och att den genom den diplomatiska krisen mellan Sverige och Vitryssland bidragit till att "den vitryska oppositionen förlorat ännu en chans till kontakt med omvärlden".

Jag har ingen uppfattning om Studio Totals bevekelsegrunder för sin aktion. Studio Total är en kommersiell reklambyrå. Huruvida aktionen genomfördes i ideellt syfte för att gjuta mod i den vitryska oppositionen eller om den genomfördes för att marknadsföra Studio Total är ur ett vidare perspektiv ointressant. Det ena behöver heller inte utesluta det andra.

Däremot har jag svårt för den yrvakenhet och harmsenhet som hörs på sina håll i debatten. Det är som om alla inte förstår att den tid är försvunnen då ett lands utrikesrelationer var statens monopol. I spåren av den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen växer en ny skiljelinje fram, den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten värnar suveränitetsprincipen, eftersom det är suveränitetsprincipen och kontroll av det egna territoriet som utgör nationalstatens maktbas.

Men den kommunikatonsteknologiska utvecklingen gör det allt svårare att upprätthålla suveränitetsprincipen. I stället främjar den kommunikationsteknologiska utvecklingen transnationella nätverk, utan territoriell bas, som oftast hålls ihop av nätverksmedlemmarnas speciella kunskap, kompetens och värderingar. Dessa transnationella nätverk kan visserligen ibland samarbeta med nationalstater för att nå gemensamma mål. Men nätverkens framväxt innebär också framväxten av en skiljelinje där transnationella nätverk - allt från al Qaida till Läkare mot kärnvapen - mobiliserar i de politiska frågor som ligger respektive nätverk närmast.

Därför finns det heller inte längre förutsättningar för att en stats utrikespolitik skall formas i "splendid isolation" på utrikesdepartementet. Utrikesfrågorna impregnerar i dag alla politiska sakfrågor, oavsett på vilket departement de hanteras. Sedan kan man tycka vad man vill i sak om just Studio Totals aktion. Men den är ett uttryck för att vi lever i en tid då utrikesrelationerna inte längre styrs av statsledningen.

Om denna problematik skriver jag och Marie Demker bland annat i vår gemensamma bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).

När det gäller Sveriges diplomatiska kris med Vitryssland rekommenderar jag läsning av Vänstra Stranden.

Tyst diplomati? Nej, inte denna gång.

Domen mot de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien väcker sorg och vrede. En känsla av vanmakt smyger sig på, men en sådan känsla är förrädisk eftersom den lätt blir självuppfyllande.

Frågan är vad den svenska regeringen skall göra nu. Om regeringen agerar offentligt och med kraft riskerar man att det går prestige i frågan och att det etiopiska ledarskapet då vägrar göra några kompromisser. Om regeringen agerar mer försiktigt och förlitar sig på den tysta diplomatin riskerar man att frågan glöms bort och att de etiopiska makthavarna inte ser några skäl att se att frige Shibbye och Persson. Om den tysta diplomatins fördelar och nackdelar har jag formulerat mig här. Jag har i olika sammanhang tagit del av de överväganden som Tage Erlander och Östen Undén gjorde i samband med försöken att få Raoul Wallenberg fri. Det var en politiskt oerhört svårhanterad fråga, vilken inte blev enklare av att man inte visste om Wallenberg var i livet eller ej.

I fallet Dawit Isaak har den tysta diplomatin visat sig verkningslös, och där har jag tidigare landat i slutsatsen att regeringen borde byta strategi. Av de uttalanden som Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hittills hunnit göra tycks det som att man är beredd att denna gång föra striden offentligt. Reinfeldt säger att ”regeringen ser med stort allvar på domen” och att utgångspunkten nu är att Schibbye och Persson ”så snart som möjligt (ska) försättas på fri fot”. Reinfeldt säger också att regeringen snarast ska kontakta Etiopiens regering för att diskutera ärendet.

Att regeringen driver Schibbyes och Perssons sak offentligt är en riskfylld linje, eftersom det inte finns någon väg tillbaka. Men i det här fallet tycker jag man gör en korrekt bedömning.

Dawit Isaak - ja, det är verkligen dags att byta strategi

I dagarna är det tio år sedan svenske medborgaren Dawit Isaak greps och fängslades i Eritrea. Under tio år har svenska myndigheter arbetat för att få honom fri. Försöken har hittills varit förgäves, vilket innebär ett stort misslyckande för svensk utrikespolitik och diplomati.

Sveriges misslyckandet har genererat en debatt kring huruvida tyst diplomati verkligen är det mest ändamålsenliga medlet för att få Dawit Isaak fri eller om Sverige borde använda en annan strategi. Frågan är inte enkel. Men själv satte jag för två år sedan ner foten då jag i en bloggpost under rubriken "Dawit Isaak - dags att byta strategi" (texten återfinns nedan) argumenterade för att Sverige borde höja rösten och mer öppet agera för att få Dawit Isaak fri.

Fördelar och nackdelar med tyst diplomati diskuteras av Utrikespolitiska institutets direktör Anna Jardfelt här. Eva-Britt Svensson (V), som tillsammans med sin kollega i Europaparlamentet Olle Schmidt (FP) kraftfullt arbetat för Dawit Isaaks sak argumenterar här för att byta strategi. Tillsammans med min kollega Ann-Marie Ekengren hjälper jag SVT Rapport att analysera Sveriges användande av tyst diplomati över tid.

Texten nedan publicerade jag den 8 oktober 2009. Den är otillständigt aktuell.

Dawit Isaak - dags att byta strategi

Jag är fullständigt övertygad om att svenska UD har lagt och fortfarande lägger ner ett mycket stort arbete på att få journalisten och den svenske medborgaren Dawit Isaak frisläppt från det fängelse i Eritrea, där han sitter instängd sedan snart åtta år tillbaka. Jag har också stor respekt för tyst diplomati, och risken av att ett starkt offentligt agerande kan förvärra situationen för Dawit Isaak.

Men när detta är sagt måste jag också säga att någonstans kommer man till en punkt där valda strategier måste omprövas. Visst - det är möjligt att UD just nu befinner sig i ett avgörande förhandlingsskede med den eritreanska regimen. Men om så inte är fallet - vilket det mesta dessvärre pekar på - bör det vara dags att pröva en annan strategi än den tysta diplomatin som i det här fallet uppenbart inte fungerat. Nu ryktas det i stället att Dawit Isaak skall flyttas till det ökända fängelset Eiraeiro, där tortyr är vanligt förekommande och fångarna hålls isolerade från varandra.

Att släppa Dawit Isaak fri skulle innebära en förbättrad goodwill för en pressad eritreansk regim som behöver alla vänner den kan få. Det borde därför också finnas goda realpolitiska förutsättningar för ett frigivande. Det är inte varje dag jag citerar Lars Ohly, men i dag gör jag det gärna: Sverige bör skicka en hög representant till Eritrea för att visa vilken stor vikt Sverige lägger vid att vår medborgare skall få sin frihet. Den tysta diplomatin tycks i detta skede ha gjort sitt - det är dags att i offentlighetens ljus försöka pressa den eritreanska regimen till eftergifter som egentligen ligger i dess eget intresse.

Om inte Carl Bildt känner för att åka så kan vi sända Jan Eliasson eller Pierre Schori, som Lars Ohly föreslår. Eller varför inte Hans Blix?

Palestine Papers och den tysta diplomatins otidsenlighet i öppenhetens tid

Al Jazeera och The Guardian publicerar sedan några dagar de s k Palestine Papers, nära 1 700 dokument som består av hemligstämplad diplomatisk korrespondens kring den israelisk-palestinska konflikten. Publiceringen har väckt stor uppmärksamhet och framkallat stark vrede bland många palestinier.

Dokumenten visar bl a att de palestinska förhandlarna år 2008 accepterade att Israel skulle få annektera samtliga bosättningar utom en i östra Jerusalem, inklusive den judiska delen av Jerusalems Gamla stad. Förhandlarna var också beredda att i praktiken ge upp kravet på de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till det som i dag är staten Israel. Dokumenten visar även på ett nära samarbete mellan den israeliska och den palestinska myndighetens säkerhetstjänster, i kampen mot terrorister och mot Hamas.

På samma sätt som de avslöjanden som tidigare skett genom Wikileaks innebär dessa avslöjanden egentligen inte så mycket nytt. Grunddragen har varit kända i breda kretsar. Men genom offentligheten och genom detaljrikedomen påverkar avslöjandena ändå debatten. Bland många palestinier uppfattas nu den palestinska myndigheten som svag och som alltför snar till eftergifter. Samarbetet med den israeliska ockupationsmaktens säkerhetstjänst är naturligtvis också ytterst kontroversiell. Det palestinska ledarskapet mötte också inledningsvis avslöjandena med förnekanden, och påstod att dokumenten var förfalskade.

Det är möjligt att avslöjandena åtminstone tillfälligt stärker Hamas ställning i den palestinska opinionen, på bekostnad av framför allt Fatah. Israels internationella position försvagas om möjligt ytterligare, genom synliggörandet av de långtgående eftergifter som palestinierna varit villiga att göra men som av Israel avfärdats som otillräckliga.

Publiceringen av Palestine Papers visar att öppenhetens tid är på väg att få fäste även i Mellanöstern. Revolten i Tunisien och de därpå följande oroligheterna i bl a Algeriet, Egypten och Jemen visar hur den moderna kommunikationsteknologins språngartade utveckling förändrar den politiska spelplanen.

För att möta denna utveckling krävs en ny sorts diplomati. Den s k tysta diplomatin är om inte död så åtminstone allvarligt skadad och jag tror inte att den kommer att återfå sin forna kraft. Utvecklingen är på gott och ont. Utan möjlighet att tala förtroligt och utan möjlighet att bortom offentlighetens ljus ingå nödvändiga kompromisser blir det kanske svårare att i en del situationer åstadkomma fred och förhindra krigsutbrott. Å andra sidan har den tysta diplomatin också kunnat användas till att smida ränker och krigsplaner eller till att dölja allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Den tysta diplomatin ar varken ond eller god. Den är ett redskap som kan användas till att göra ont eller till att göra gott.

Hade t ex Förintelsen - vars offer vi idag hedrar - kunnat genomföras i en offentlig tid som vår? Jag tror det inte. Synlighet civiliserar. Omvärlden får bättre möjligheter att ingripa. Att utveckla en ny slags dipomati där öppenheten inte försvårar utan underlättar kompromisser och uppgörelser blir en av 2000-talets stora internationalpolitiska utmaningar.