I dag skriver jag på Ajour om den digitala revolutionens betydelse för den Arabiska våren. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.
Frågan om
Twitters och Facebooks betydelse för demokratirevolterna i Mellanöstern
väcker starka känslor. Min egen uppfattning har jag tidigare redovisat här. För ett par dagar sedan offentliggjordes studien Digital Uprising: The Internet Revolution in the Middle East (Kevin M. Wagner & Jason Gainous, Journal of Information Technology & Politics,
2013). Författarna har undersökt om internetanvändning påverkat
medborgarnas politiska kunskaper, politiska deltagande, attityder till
demokrati och tillit till den egna regeringen i ett antal arabiska
stater åren innan demokratirevolterna bröt ut.
1.) Flitiga internetanvändare hade mer politisk kunskap, var mer
politiskt aktiva och hade mindre tillit till den egna regeringen.
Sambanden kvarstod även efter beaktande av ett antal bakgrundsfaktorer
som kön, ålder, utbildning, religiositet och politiskt intresse.
2.) Sambanden mellan internetanvändning och demokratiska dygder fanns
inte i de stater där regimen på olika sätt filtrerade medborgarnas
nätanvändning (främst Kuwait och Qatar). I de stater där regimerna inte
filtrerade nätanvändningen var däremot sambanden som starkast (främst
Algeriet och Libanon).
Internetanvändningen i de arabiska staterna hängde således ihop med
ett antal demokratiska dygder, vilket måste ses som befrämjande för
upproren mot de auktoritära regimerna. Den dåliga nyheten är att de
auktoritära regimernas olika former av filtrering av nätet var effektiv,
i det att nätanvändarna i dessa stater inte hade mer politiskt kunskap,
inte var mer politiskt aktiva och inte hade mindre tillit till den
auktoritära regimen.
Även om filtrering av nätet var en effektiv strategi för några år
sedan börjar kryphålen, till exempel genom så kallade VPN-tunnlar, bli
allt fler. Filtrering är en daterad strategi. De auktoritära regimerna
lever på lånad tid.