Om den digitala politiska kampens problem

Digitaliseringen har i grunden förändrat formerna för politisk mobilisering. Svunnen är den tid då en demonstration eller annan offentlig politisk manifestation planerades i veckor eller till och med månader i förväg. Och när såg ni en affisch på ett elskåp på stan som uppmanade till deltagande i en politisk demonstration senast?

Utvecklingen har gått väldigt fort. Efter valet 2010 för snart fyra år sedan genomfördes hastigt framimproviserade demonstrationer i Stockholm, Göteborg och Malmö, i protest mot att rasismen genom Sverigedemokraterna fått plats i Sveriges riksdag. Dessa demonstrationer översteg i antal enkelt de 1 maj-demonstrationer som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet under stor möda och noggrant organisationsarbete tidigare under året lyckats samlat ihop. Även de antirasistiska manifestationerna i Kärrtorp och i Malmö häromsistens var mycket stora och hade i huvudsak organiserats via sociala medier.

Sociala medier skiljer sig från traditionella medier genom sin snabbhet, transparens, spridningsförmåga och möjlighet till interaktivitet. I vår hastiga tid gäller det att fånga momentum för att kunna sätta avtryck. Långvariga och omsorgsfulla förberedelseåtgärder riskerar att leda till att man hamnar på efterkälken. Mobilisering via sociala medier möjliggör att genom en väldigt liten arbetsinsats nå väldigt många människor på väldigt kort tid. Den arabiska våren hade inte kunnat samla så mycket folk som den gjorde om inte sociala medier hade funnits.

Men mobiliseringen via sociala medier har en baksida. I en insiktsfull artikel i New York Times beskriver sociologen Zeynep Tufekci hur via nätet snabbt organiserade politiska manifestationer tenderar att enbart ge kortsiktiga effekter, eftersom det inte finns någon organisation som kan bygga vidare på manifestationen. Tahirtorget i Kairo fylldes av demonstranter som störtade företrädaren för en auktoritär repressiv militärregim. Det var bra. Men i dag styrs Egypten på nytt av en auktoritär repressiv militärregim.

Zeynep Tufekci jämför med den berömda marschen till Washington 1963, en protest mot de ökanda Jim Crow-lagarna vilka syftade till att upprätthålla segregationen mellan svarta och vita. För att kunna åstadkomma och genomföra denna marsch till Washington krävdes en enorm logistik och en kraftfull organisation. När organisationen väl var upprättad kunde den unyttjas till ytterligare proteståtgärder, till exempel i form av strejker och bojkotter. Motståndet fick fäste.

Vi lever i en individualiserad tid, men där nya kollektiva gemenskaper börjar skönjas vid horisonten. Det är viktigt att de viktiga manifestationerna mot rasism och nazism inte blir dagsländor, utan också kan vila på en kollektiv, institutionaliserad bas som skapar långsiktighet och varaktighet i det antirasistiska och det antifascistiska arbetet.

Sociala medier och den Arabiska våren

Jag har följt ett antal seminarier på ISA:s (International Studies Association) konferens i San Diego som behandlat frågan om vilken betydelse sociala medier som Facebook och Twitter haft för demokratirevolterna i Nordafrika och Mellanöstern, den så kallade Arabiska våren. På Ajour publicerar jag min tredje och avslutande, syntetiserande text kring sociala medier och politisk
mobilisering, från  min vistelse i soliga San Diego. Ett utdrag följer nedan. Hela texten kan läsas här.

Som ett mantra upprepas att den Arabiska våren inte skall beskrivas som en Twitter- eller Facebook-revolution. Här finns en närmast politiskt betingad oro att ett sådant namngivande reducerar de arabiska folkens insatser i störtandet av de auktoritära regimerna i t ex Tunisien, Egypten och Libyen. Jag delar inte den oron. Som jag skrivit i ett tidigare sammanhang så förändrar den digitala revolutionen förutsättningarna för politiskt motstånd överhuvudtaget. Framväxten av sociala medier skapar nya möjligheter för politisk mobilisering. Dessa nya möjligheter innebär ju inte att de sociala förutsättningarna för ett uppror försvinner, eller att insatserna av de människor som deltar i kampen förminskas.

Vi vet fortfarande väldigt lite om sociala medier betydelse för politisk mobilisering. Det finns åtminstone tre skäl till denna bristande kunskap:

1.) Sociala medier är en så ny företeelse att dess konsekvenser fortfarande i huvudsak ligger i framtiden och därför heller inte har kunnat studeras empiriskt. Effekter studeras bäst när de väl har inträffat.

2.) Facebook och Twitter genererar genom postningar och sända tweetar ett enormt material. Vi har ännu inte några tillräckligt bra redskap för att samla in, kategorisera och lagra detta material för att sedan kunna studera det systematiskt. Vi är också vana att studera individers åsikter genom opinionsundersökningar, där forskaren i förväg formulerar de frågor som svarspersonerna får besvara. Framväxten av sociala medier förändrar även dessa förutsättningar. I postningar och tweetar och bloggtexter finns en mängd information -  men vilka är de frågor som denna information besvarar? Kanske kommer opinionsforskningen i framtiden i stället att ha till uppgift att i efterhand konstruera de frågor på vilka medborgarna i sociala medier och andra former redan har givit ett svar.

3.) Händelseutvecklingen går så fort att vi inte förmått begreppsliggöra det som nu händer. Utan begrepp ingen förståelse. Utan förståelse inga begrepp.

Vi famlar fortfarande. Forskning pågår och kommer att växa i styrka och omfattning. Många menar att det som nu händer i grunden påverkar vårt sätt att leva tillsammans och i ett samhälle. Det är spännande att få leva just mitt i denna utveckling.