I morgon, torsdag 3 maj 2018, är det exakt 50 år sedan som demonstranter i Båstad stoppade Davis cup-matchen i tennis mellan Sverige och apartheidlandet Rhodesia (dagens Zimbabwe).
Jag var nio år och gick i fjärde klass på Strandängskolan i Båstad. Jag älskade att titta på tennis, förstod mig inte så mycket på politik. Vår klasslärare Thorild Edbergh - salig i åminnelse - försökte förklara problematiken: Var det verkligen rätt att spela tennis mot ett land där svarta och vita inte behandlades lika och där svarta människor inte hade samma rättigheter? Well, lillgammal som jag var redan då värjde jag mig mot problematiken med floskeln att "idrott och politik hör inte ihop".
De tumultartade demonstrationerna ledde till att matchen i hast flyttades till Bandol på Franska Rivieran. Sverige vann med 4-1. Jag tror att jag fortfarande någonstans i källaren har kvar de rhodesiska spelarna Adrian Beys och Frank Salomons autografer. Min mamma Soli Bjereld jobbade på Pressbyrån mitt i Båstad, och otaliga är de autografer hon kärleksfullt insamlade åt mig från mer eller mindre kända kunder.
Tidsandan var något annorlunda då, för att uttrycka det milt. När ordföranden för Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquist ombads kommentera frånvaron av svarta spelare i Rhodesias lag svarade han: Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. (Aftonbladet 26/3 1968).
Nej, det var inte bättre förr.
Bland de få Båstadbor som deltog i demonstrationerna mot matchen återfanns prästen Ingemar Simonsson. Efter demonstrationerna utsattes Ingemar Simonsson och hans familj för hatattacker, trots att han bara deltagit i den del av demonstrationen som inte ledde till tumult. Kringdrivande ungdomar attackerade hans hem. Författaren Bo Lindblom har i boken Fallet Båstad (Wahlström & Widstrand, 1968) återgivit ett urval av de anonyma hot- och hatbrev som sändes till Ingemar Simonsson. Delar ur dessa kan läsas här. Men läs med försiktighet. Vi talar om näthat i dag. Men hatet var sannerligen inte mindre förr.
Se gärna Bo Widerbergs utmärkta film om de dramatiska händelserna i Båstad, Den vita sporten (1968). Jag ser Bo Widerberg sittandes på Hotell Skansens tak, med filmkamera i ena handen och med en megafon i den andra, hojtandes "Jag är på er sida" till misstänksamma demonstranter som trodde att det var SÄPO som filmade. Kanske minns jag fel, men jag minns det så.
Bara sju år senare var allt förändrat. I september 1975 mötte Sverige militärjuntans Chile i en Davis Cup-match i tennis i Båstad. Jag var 17 år, hade just flyttat till Göteborg och det var en självklarhet för mig att åka hem till Båstad och delta i demonstrationen. Antalet demonstranter var ungefär det tiodubbla jämfört med 1968. Debatten handlade om på vilket sätt man skulle demonstrera och protestera, inte om att idrott och politik inte hörde ihop. Matchen kunde genomföras utan större störningar. Sverige vann med 4-1.
Om allt detta kan ni förstås också läsa i min och Marie Demkers bok med den ödmjuka titeln 1968. När allt började (Hjalmarson & Högberg, 2018).
Hur uppmärksammar jag då själv 50-årsdagen av dessa ikoniska händelser? Jo, genom att presentera en rapport om ett helt annat ämne, på Timbro i Stockholm. Underliga äro i sanning Herrans vägar.
Visar inlägg med etikett Soli Bjereld. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Soli Bjereld. Visa alla inlägg
2016-12-03
Soli har lämnat oss
Natten till lördag somnade min och min systers älskade mamma Soli Bjereld in, lugnt och stilla på sjukhuset i Helsingborg efter att hon i onsdags fallit i sitt hem i Båstad. Nu får hon äntligen träffa sin älskade Ingvar, vår pappa, igen. Ingvar lämnade oss för drygt fyra år sedan och Soli saknade honom så innerligt och djupt. De fick över 60 lyckliga år tillsammans, och jag är övertygad om att de nu möts igen.
Soli saknas - sorg och smärta. Döden skiljer oss åt, men för också oss som lämnas kvar lite närmare varandra.
Hon föddes i lilla Torpa i Småland och kom som 19-åring till Båstad för att arbeta på Lassens pensionat. Hon arbetade sedan i Pressbyrån och på Konsum och i den familjeägda fruktodlingen. Jag minns med särskild glädje alla tidningar hon lånade hem från Pressbyrån till en lästörstande son, och alla de autografer som hon skaffade åt mig av de celebriteter som hon expedierade. Förre världsmästaren i tungviktsboxning Sonny Liston är fortfarande pärlan i min samling.
Allra mest minns vi hennes gränslösa kärlek, hennes ständiga omtanke och hennes villkorslösa lojalitet med dem hon älskade.
Jag avslutar med några rader ur en av hennes favoritsånger, "Två solröda segel" ("Red Sails in the Sunset"). Vi minns dig, Soli, med all den kärlek våra hjärtan rymmer.
Den engelska versionen av sången kan avlyssnas här, framförd av Dean Martin.
Två solröda segel, styr bort ifrån land.
Ett hav som en spegel, i aftonens brand.
Var finns du min älskling, i främmande värld?
Två solröda segel, vart styr ni er färd?
Blås, vindar i natten, er stormmelodi -
i sydliga vatten, är snart seglatsen förbi.
Två solröda segel, styr bort med min vän.
När vinden har vänt sig, han kommer igen.
Soli saknas - sorg och smärta. Döden skiljer oss åt, men för också oss som lämnas kvar lite närmare varandra.
Hon föddes i lilla Torpa i Småland och kom som 19-åring till Båstad för att arbeta på Lassens pensionat. Hon arbetade sedan i Pressbyrån och på Konsum och i den familjeägda fruktodlingen. Jag minns med särskild glädje alla tidningar hon lånade hem från Pressbyrån till en lästörstande son, och alla de autografer som hon skaffade åt mig av de celebriteter som hon expedierade. Förre världsmästaren i tungviktsboxning Sonny Liston är fortfarande pärlan i min samling.
Allra mest minns vi hennes gränslösa kärlek, hennes ständiga omtanke och hennes villkorslösa lojalitet med dem hon älskade.
Jag avslutar med några rader ur en av hennes favoritsånger, "Två solröda segel" ("Red Sails in the Sunset"). Vi minns dig, Soli, med all den kärlek våra hjärtan rymmer.
Den engelska versionen av sången kan avlyssnas här, framförd av Dean Martin.
Två solröda segel, styr bort ifrån land.
Ett hav som en spegel, i aftonens brand.
Var finns du min älskling, i främmande värld?
Två solröda segel, vart styr ni er färd?
Blås, vindar i natten, er stormmelodi -
i sydliga vatten, är snart seglatsen förbi.
Två solröda segel, styr bort med min vän.
När vinden har vänt sig, han kommer igen.
2016-06-30
Sonny Liston och jag
I morgon, 1 juli 2016, är det på dagen 50 år sedan Sonny Liston efter mer än ett års frånvaro gjorde comeback i boxningsringen och inför 11 677 åskådare på Johanneshovs isstadion besegrade tyske mästaren Gerhard Zech på KO i sjunde ronden. Sonny Liston, den förre världsmästaren i tungviktsboxning, hade i två tidigare matcher 1964 och 1965 under något oklara omständigheter förlorat såväl sin tungviktstitel som en revanschmatch mot Cassius Clay/Muhammed Ali. (Cassius Clay kungjorde sitt namnbyte till Muhammed Ali dagen efter att han tagit tungviktstiteln från Sonny Liston den 25 januari 1964.)
Efter de dubbla förlusterna mot Clay/Ali hade Sonny Liston svårt att få såväl motståndare som boxningstillstånd i USA. Sonny Liston betraktades länge som mästaren som ingen ville ha, med sitt brottsliga förflutna och påstådda maffiakontakter. Förlusten mot Cassius Clay 1964 var kontroversiell, då Sonny Liston på grund av en påstådd axelskada oväntat gav upp efter sjätte ronden. Förlusten mot Muhammed 19645 var kontroversiell, då Sonny Liston slogs ut på KO redan i första ronden, av ett slag som inte många såg.
Av dessa skäl kom Sonny Liston i stället kom till Sverige för att boxas, där bland annat Ingemar Johansson spelade en viktig roll som kontaktlänk. Sammanlagt boxades Liston åren 1966-1967 fyra matcher i Sverige, samtliga vann han på KO.
Jag har aldrig sett Sonny Liston. Men jag har hans autograf. Det var min mamma Soli Bjereld som genom ett rådigt ingripande ordnade den i juli 1966. Sonny Liston vilade upp sig ett par dagar i Båstad, och min mamma arbetade på Pressbyrån. När hon såg att Sonny Liston gick förbi lämnade hon tidningskiosken och rusade ut på Köpmansgatan, där Sonny Liston vänligt stannade upp och skrev sin autograf på ett papper med ett biltak som stöd. (Flera av de autografer som finns i min samling kom till på motsvarande sätt, t ex Gunnar Björnstrand, Christina Schollin, Lars Lind, Bengt Grive samt inte minst Anita & Televinken.)
Min mamma minns fortfarande att Sonny Liston hade stora händer. Och hon minns rätt. I den just utkomna biografin Gåtan Sonny Liston berättar författaren Jan-Åke Lindahl bland att Sonny Liston hade de största händer som någon tungviktsmästare i boxning hittills har haft. Boken är en liten kulturgärning, som redovisar inte bara Sonny Listons liv och gärning utan också genom att i frikostiga referat återge 1960-talets syn på rasism och rastänkande. Det är till exempel fascinerande hur svenska tidningar oreflekterat kunde skriva att Sonny Liston i en titelmatch 1963 besegrade sin "rasfrände" Floyd Patterson.
Rasfrågan i USA är långt ifrån död. Jag rekommenderar artikeln "The State of Race in America" ur dagens New York Times om hur svarta och vita amerikaner har skilda uppfattningar om hur relationen mellan "raserna" har utvecklats över tid.
Läs också gärna Erik Magnussons och Frederic Täckströms bok "Här njuta vi af lifvet" om badlivet, turistliv och nöjesliv i Båstad genom tiderna. Där finns bland annat historien om min mamma i Pressbyråkiosken återberättad.
Efter de dubbla förlusterna mot Clay/Ali hade Sonny Liston svårt att få såväl motståndare som boxningstillstånd i USA. Sonny Liston betraktades länge som mästaren som ingen ville ha, med sitt brottsliga förflutna och påstådda maffiakontakter. Förlusten mot Cassius Clay 1964 var kontroversiell, då Sonny Liston på grund av en påstådd axelskada oväntat gav upp efter sjätte ronden. Förlusten mot Muhammed 19645 var kontroversiell, då Sonny Liston slogs ut på KO redan i första ronden, av ett slag som inte många såg.
Av dessa skäl kom Sonny Liston i stället kom till Sverige för att boxas, där bland annat Ingemar Johansson spelade en viktig roll som kontaktlänk. Sammanlagt boxades Liston åren 1966-1967 fyra matcher i Sverige, samtliga vann han på KO.
Jag har aldrig sett Sonny Liston. Men jag har hans autograf. Det var min mamma Soli Bjereld som genom ett rådigt ingripande ordnade den i juli 1966. Sonny Liston vilade upp sig ett par dagar i Båstad, och min mamma arbetade på Pressbyrån. När hon såg att Sonny Liston gick förbi lämnade hon tidningskiosken och rusade ut på Köpmansgatan, där Sonny Liston vänligt stannade upp och skrev sin autograf på ett papper med ett biltak som stöd. (Flera av de autografer som finns i min samling kom till på motsvarande sätt, t ex Gunnar Björnstrand, Christina Schollin, Lars Lind, Bengt Grive samt inte minst Anita & Televinken.)
Min mamma minns fortfarande att Sonny Liston hade stora händer. Och hon minns rätt. I den just utkomna biografin Gåtan Sonny Liston berättar författaren Jan-Åke Lindahl bland att Sonny Liston hade de största händer som någon tungviktsmästare i boxning hittills har haft. Boken är en liten kulturgärning, som redovisar inte bara Sonny Listons liv och gärning utan också genom att i frikostiga referat återge 1960-talets syn på rasism och rastänkande. Det är till exempel fascinerande hur svenska tidningar oreflekterat kunde skriva att Sonny Liston i en titelmatch 1963 besegrade sin "rasfrände" Floyd Patterson.
Rasfrågan i USA är långt ifrån död. Jag rekommenderar artikeln "The State of Race in America" ur dagens New York Times om hur svarta och vita amerikaner har skilda uppfattningar om hur relationen mellan "raserna" har utvecklats över tid.
Läs också gärna Erik Magnussons och Frederic Täckströms bok "Här njuta vi af lifvet" om badlivet, turistliv och nöjesliv i Båstad genom tiderna. Där finns bland annat historien om min mamma i Pressbyråkiosken återberättad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)