Sonny Liston och jag

I morgon, 1 juli 2016, är det på dagen 50 år sedan Sonny Liston efter mer än ett års frånvaro gjorde comeback i boxningsringen och inför 11 677 åskådare på Johanneshovs isstadion besegrade tyske mästaren Gerhard Zech på KO i sjunde ronden. Sonny Liston, den förre världsmästaren i tungviktsboxning, hade i två tidigare matcher 1964 och 1965 under något oklara omständigheter förlorat såväl sin tungviktstitel som en revanschmatch mot Cassius Clay/Muhammed Ali. (Cassius Clay kungjorde sitt namnbyte till Muhammed Ali dagen efter att han tagit tungviktstiteln från Sonny Liston den 25 januari 1964.)

Efter de dubbla förlusterna mot Clay/Ali hade Sonny Liston svårt att få såväl motståndare som boxningstillstånd i USA. Sonny Liston betraktades länge som mästaren som ingen ville ha, med sitt brottsliga förflutna och påstådda maffiakontakter. Förlusten mot Cassius Clay 1964 var kontroversiell, då Sonny Liston på grund av en påstådd axelskada oväntat gav upp efter sjätte ronden. Förlusten mot Muhammed 19645 var kontroversiell, då Sonny Liston slogs ut på KO redan i första ronden, av ett slag som inte många såg.

Av dessa skäl kom Sonny Liston i stället kom till Sverige för att boxas, där bland annat Ingemar Johansson spelade en viktig roll som kontaktlänk. Sammanlagt boxades Liston åren 1966-1967 fyra matcher i Sverige, samtliga vann han på KO.

Jag har aldrig sett Sonny Liston. Men jag har hans autograf. Det var min mamma Soli Bjereld som genom ett rådigt ingripande ordnade den i juli 1966. Sonny Liston vilade upp sig ett par dagar i Båstad, och min mamma arbetade på Pressbyrån. När hon såg att Sonny Liston gick förbi lämnade hon tidningskiosken och rusade ut på Köpmansgatan, där Sonny Liston vänligt stannade upp och skrev sin autograf på ett papper med ett biltak som stöd. (Flera av de autografer som finns i min samling kom till på motsvarande sätt, t ex Gunnar Björnstrand, Christina Schollin, Lars Lind, Bengt Grive samt inte minst Anita & Televinken.)

Min mamma minns fortfarande att Sonny Liston hade stora händer. Och hon minns rätt. I den just utkomna biografin Gåtan Sonny Liston berättar författaren Jan-Åke Lindahl bland att Sonny Liston hade de största händer som någon tungviktsmästare i boxning hittills har haft.  Boken är en liten kulturgärning, som redovisar inte bara Sonny Listons liv och gärning utan också genom att i frikostiga referat återge 1960-talets syn på rasism och rastänkande. Det är till exempel fascinerande hur svenska tidningar oreflekterat kunde skriva att Sonny Liston i en titelmatch 1963 besegrade sin "rasfrände" Floyd Patterson.

Rasfrågan i USA är långt ifrån död. Jag rekommenderar artikeln "The State of Race in America" ur dagens New York Times om hur svarta och vita amerikaner har skilda uppfattningar om hur relationen mellan "raserna" har utvecklats över tid.

Läs också gärna Erik Magnussons och Frederic Täckströms bok "Här njuta vi af lifvet" om badlivet, turistliv och nöjesliv i Båstad genom tiderna. Där finns bland annat historien om min mamma i Pressbyråkiosken återberättad.

Proffsboxning, Frida Wallberg och genusperspektiv

Tillsammans med några goda vänner satt jag i fredags kväll på en sportpub i Kista och småtittade på den svenska boxningstjärnan Frida Wallbergs match mot australiensiskan Diana Prazak på Golden Ring-galan i Stockholm. Efter sjätte ronden bröt vi upp och drog vidare. När jag senare på kvällen fick veta vad som hade hänt susade två tankar direkt genom huvudet. Den första tanken var oro och sorg över det inträffade. Den andra tanken var att om vi hade stannat kvar på puben tio minuter till så hade vi fått se nedslagningen.

Jag är inte stolt över den andra tanken, för att uttrycka det milt. Den tanken är ett uttryck för den sensationalism och leka med döden-känsla vari merparten av intresset för professionell boxning har sin grund. Vi kan iaktta samma fenomen i Formel 1-cirkusen, och där tittarintresset för själva starten av racet inte enbart har sin grund i tävlingsmomentet.

Jag har tidigare varit kritisk till att tillåta proffsboxning i Sverige. Jag blir inte mindre kritisk efter denna tragiska händelse. I Aftonbladet skriver journalisten Stefan Alfelt om "moralpanik" och "förbudshysteri". Moralpanik och förbudshysteri är ord som används i syfte att förlöjliga sin meningsmotståndare i diskussioner som har sin utgångspunkt i genuina värdekonflikter.


Det finns förstås ett genusperspektiv i diskussionen. Det är män som tittar på boxning. Det är män som tittar på Formel 1. Nästan ingen annan enskild sakfråga uppvisar så stora åsiktsskillnader mellan män och kvinnor som inställning till proffsboxning. Studier har visat att ett flertal av männen vill tillåta proffsboxning – ett klart flertal av kvinnorna vill att den skall vara förbjuden. För drygt tio år sedan skrev jag och Bo Rothstein en artikel tillsammans på DN Debatt där vi ur ett jämställdhstperspektiv kritiserade Mona Sahlins stöd till att åter tillåta proffsboxning i Sverige. Artikeln finns på Bo Rothsteins  hemsida (i högerkolumnen under "nygammalt").

Kluvenheten i mitt eget förhållningssätt är tydlig. Jag vill förbjuda proffsboxning, men har svårt att låta bli att titta när jag får chansen. Jag har förre tungviktsvärldsmästaren Sonny Listons autograf, och har i annat sammanhang beskrivit den som "pärlan i min samling". Ofullkomlig människa? Svar ja!

Mest av allt hoppas jag att Frida Wallberg inom kort skall bli riktigt frisk igen.

Ricky Bruch - en spelman och en drömmare är död

Den autograf i min samling som jag är mest stolt över tillhör förre tungviktsmästaren i boxning Sonny Liston. Några dagar i slutet av 1960-talet tillbringade han i min uppväxtort Båstad. Min mamma arbetade i Pressbyrån och passade kärleksfullt på att till mig ta autografer av celebra kunder. Sonny Liston blev pärlan i min samling.

Sonny Liston som person sägs inte ha varit speciellt färgstark. Desto mer färgstark var Ricky Bruch, vars autograf jag själv kom över i samband med att han runt 1970 besökte vår skola. Jag var - och är - fortfarande barnsligt stolt över Rickys autograf. Ricky Bruch gjorde ont. Hans fantastiska resultat på träning och på småtävlingar i Malmö kontrasterade smärtsamt mot hans ständiga misslyckande i stortävlingar. Ricky bidrog själv till att pumpa upp förväntningarna och desto brantare blev fallen. Ett OS-brons i München 1972 och ett EM-silver i Aten 1969 är inga dåliga meriter, men motsvarar inte på något sätt Ricky Bruchs fulla kapacitet. Jag minns bilden på honom efter EM i Helsingfors 1971, på marken med sin stora kropp gråtande och skakande som ett litet barn efter ytterligare en genomklappning.

Ricky Bruch var folkkär, gav ut en diktsamling och gjorde film av låt oss säga diskutabel kvalitet (ja, jag såg honom 1978 i rollen som alban i "I skyttens tecken"...). Hans liv efter idrottskarriären trasades sönder av dopingsviter och nervproblem (som man sa förr i tiden). Jag ångrar att jag inte som en lojalitetsmarkör gick med i Facebook-gruppen "Vi som vill ha Ricky Bruch på 200-lappen".

Ricky Bruch var en folkhemmets särling som lämnade få oberörd. Jag tummar på hans autograf och associerar till Dan Andersson: Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön, ty en spelman och en drömmare är död.