(Nät)hatet då och nu. Prästen Ingemar Simonsson och demonstrationerna i Båstad 1968

I den viktiga debatten om näthat ställs bland annat frågor om hatets relation till nätet, om hatet ökat eller inte ökat och om näthat egentligen handlar om kvinnohat. Så här ser jag på saken.

Hatet vi iakttar har i sig ingenting med nätet att göra. Hatet är inte starkare eller mer utbrett än tidigare. Däremot skapar nätet genom sin transparens och öppenhet plattformar där det existerande hatet synliggörs på ett helt annat sätt än tidigare. Synliggörandet och möjligheten till interaktivitet mellan hatarna kan också ha en mobiliserande effekt vilken i sin tur kan bidra till att hatet på sikt växer sig starkare. Samtidigt ökar också möjligheterna till att mobilisera mot näthatet, vilket kampanjen "nätkärlek" visade.

Det går att dra paralleller till rasismen i Sverige. Ingenting talar för att rasismen i Sverige ökar. Snarare förhåller det sig tvärtom. Men nätets transparens synliggör den rasism som existerar på ett sätt som tidigare inte var möjligt.

Visst har näthatet en genusaspekt. Vid sidan av frågor kring invandring och mångkultur frodas näthatet i frågor kring jämställdhet och feminism. De allra flesta hatare är också män. Den avgörande skillnaden för mig blir den sexualisering av hatet som Uppdrag granskning nyligen så kraftfullt gestaltade.

Som en illustration över att det inte var "bättre förr" väljer jag att nedan återge några av de anonyma brev som prästen Ingemar Simonsson fick motta efter sitt deltagande i demonstrationerna mot Sveriges Davis cup-match i tennis mot apartheid-landet Rhodesia (i dag Zimbabwe) i Båstad för snart 45 år sedan, i maj 1968. Tumult uppstod i samband med demonstrationen. Matchen stoppades och fick spelas på annan ort, på Franska Rivieran. Ingemar Simonsson var föreståndare för Stiftsgården i Båstad och deltog i demonstrationen, i den delen av tåget som respekterade polisens instruktioner och som aldrig blev indragen i våldshandlingarna.

Hatet mot Ingemar Simonsson för att han deltagit i demonstrationen exploderade. Kringdrivande ungdomar attackerade hans hem efter demonstrationen och han fick ta emot 352 brev och telegram i anslutning till demonstrationen (flertalet dock positiva!). Flera av breven återgavs i författaren och människorättkämpen Bo Lindbloms bok "Fallet Båstad" (Wahlström & Widstrand, 1968), jag och Marie Demker återgav också några i vår bok "I Vattumannens tid. 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005). Skälet till att jag återpublicerar dem här är att ge perspektiv på den debatt som nu pågår och illustrera att det inte var bättre förr, men annorlunda.

Brev 1. Till Ligisten Ingemar Simonsson Båstad

Stick så fort som möjligt till Ryssland. (…) Men jag varnar Eder, när Ni sticker, res inte via Hälsingborg, för jag vet att här i staden finns det tiotusentals människor som inget högre önskar än att de snart skall få uppleva den dagen då de står öga mot öga med Eder.

  Och när Ni reser, tag då med Palme för Ni två är eller tillhör samma ohyra. Min största önskan är nu, att någon i Båstad hinner att sticka en kniv i ryggen på Eder, innan Ni hinner att sticka, ty ju förr Jävulen kan komma och hämta Eder dessbättre är det.

  Det bästa av allt är, att Edert foto har kommit in i tidningen så att vi alla kan känna igen Eder till utseendet. Jag hoppas att det snart blir krig här i landet så att man får rensa ut all ohyran som börjat frodas här. Jag skall vara den förste som med glädje skall åtaga mig att lägga snaran om Eder hals och hänga upp Er i närmaste lyktstolpe.

  Men tyvärr får jag nog aldrig uppleva den glädjen, för långt dessförinnan är det mången som hinner att taga hand om Eder, djävla kräk! Fy Fan! Jag hoppas att det finnes någon som kan sticka ut ögonen på dej Din djävla krake!

Brev 2.

Ni tänker tydligen bli någon slags NIGGER-KING i spetsen för halvapor och andra ligister från div. världsdelar – kanske få nobelpriset, va? (…) Det ska nog bli en stabil regering här i Sverige också med tiden. Vi kan lära mycket av våra vänner i Spanien, Grekland och Portugal – även om man inte gillar allt där. (…)          Våra paroller är bl a:

  Sverige åt svenskarna! Fram för en laglig regering! Ned med gangsterväldet! Halvaporna till Afrika! Håll Båstad rent! TV måste censureras!

  Vi är beredda att dö för detta. Är ni beredd?

Brev 3. Pelarhelgonet – Raggare. Till prästen i Lusasken, Båstad.

Lita på att både du och dina gnetter jämte Lushonan skall förintas så fullständig!!! Hela Luskupan skall flyga åt helvete där ni hör hemma. Den underbara känsla du fick i demonstrationståget hoppas vi du får behålla till nästa Ligistuppträde, sådana djävla präster som du och dina gelikar skall vi kvickt förinta. VI KAN, VI SKALL!!! Din förbannade Kommunistdjävul!!! Prästakuk!!! Tag ditt ormyngel och far åt öster. 

(I stället för namnteckning bifogades en bit avföring till brevet.) 

De anonyma brevskrivare som sände dessa brev och många andra till Ingemar Simonsson kunde inte kommunicera inbördes, de kunde inte samordna sina texter och breven kunde bara läsas av mottagaren.  

Mycket var annorlunda förr. Men hatet var detsamma.

Boksläpp: Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer

Så har det blivit dags för boksläpp för min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Boken presenteras på ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41, torsdag 6 november kl 18.00. Alla är hjärtligt välkomna!

I boken vill vi visa hur det hyperindividualiserade samhället skapar nya sociala motsättningar som de politiska partierna och vårt representativa demokratiska system har svårt att hantera. Den snabba utvecklingen inom det kommunikationsteknologiska området genererar nya politiska skiljelinjer där just kampen om kunskapen får en avgörande betydelse. Samtidigt framträder en ny social grupp av informationsarbetare – de s k fria logotyperna – som en allt mer central aktör i samhällslivet.

Kampen om kunskapen som en bas för de nya skiljelinjerna och de fria logotypernas betydelse skildras i boken genom analyser av svensk kriminalpolitik, internationell valfångstpolitik, fildelningsfrågan och Piratpartiets uppkomst, Googles självcensur i Kina, begreppet ”anställningsbarhet” i svensk politik samt upprättandet av den Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Boken är nummer två i den trilogi som inleddes med den uppmärksammade I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005), om hur 1968 års revolt påverkade auktoritetsförhållandena i samhället på ett sätt som ofrånkomligen formar även dagens värld. I trilogins avslutande del fullföljer vi vår samhällsteoretiska ambition och blottlägger de generella politiska och sociala konsekvenserna av den kommunikationella revolutionen. Vi formulerar en modell för hur människans kluvenhet mellan oberoende och gemenskap i ett hyperindividualiserat samhälle skulle kunna hanteras på ett sätt som inte urholkar värdena om frihet, jämlikhet och solidaritet.