100 år efter sin död är Dan Andersson lika älskad och relevant

Idag är det 100 år sedan poeten och författaren Dan Andersson hittades död i ett hotellrum på Hotell Hellman i Stockholm. Hans förgiftades natten till den 16 september av cyanvätegas som använts till att rengöra hans rum. Dan Andersson blev bara 32 år.

Dan Andersson har följt mig ända sedan mina tonår. Sommaren 1974 var jag 16 år och liftade tillsammans med en yngre kompis från Båstad till Göteborg (ja, man gjorde så på den tiden...) för att lyssna på Mahavishnu Orchestra på Liseberg. Vi hade fått låna en lägenhet i Biskopsgården av en kamrat som tillfälligt var bortrest. I lägenhetsinnehavarens digra skivsamling hittade jag Thorstein Bergmans klassiska LP "Helgdagskväll i timmerkojan" med texter av Dan Andersson och sedan dess har jag varit fast.

Om någon tyckte att jag koketterade ovan med att lifta till Göteborg så kan det vara värt att påminna om att Dan Andersson som 14-åring sattes ensam  på ett tåg från Ludvika till Göteborg för vidare transport via båt till Grimsby, tåg till Liverpool, båt till New York och tåg till Minnesota för att besöka sin fasters farm i Forest Lake nor om Minneapolis. Syftet med resan var att sondera förutsättningarna för att hans föräldrar och hans syskon skulle emigrera till USA. 

Få svenska diktare har blivit så folkkära som Dan Andersson. Hans existentiella tilltal, hans förmåga att sätta ord på människors oro och längan och hans egen färd över kristendomens kärleksbudskap och försoningslära till buddhistiskt inspirerade nirvanavisoner.

Om jag själv ska lyfta fram någon favorit ut Dan Anderssons lyrik så blir jag konventionell. Jag har svårt att komma runt "Omkring tiggarn från Luossa" eftersom den sången berättar så vackert om människans främlingskap ("ej av denna världen var jag"), om sökandet (det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran), om ångesten (och oändlig vedermöda led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull) och om den slutliga försoningen och friden (aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga, under valv där evigt unga barn av saligheten bo).

Tack för din gärning, Dan Andersson. Vi sörjer att du inte fick vandra en längre stund på jorden. Vi gläds åt den tröst och det hopp som dina dikter och sånger ger oss.

Thorstein Bergmans klassiska tolkning av Omkring tiggarn från Luossa" kan ni lyssna på här.

Jag är också väldigt förtjust i Sofia Karlssons personliga och ömsinta tolkning av samma sång. Den kan ni lyssna på här.

Dan Berglund från Skymningens hopptorn

Dan Berglund släpper i dag sitt nya album Allt är idioternas fel. Varje nytt album av Dan Berglund tas emot med stor nyfikenhet, kultförklarad vispoet som han är. Många av hans fans har varit med från början, och kan alla texter från hans första plattor utantill. Visrader som Mina herrar som räknar profiter, parasiter som styr detta land. Ni skall få sopa i våra fabriker, ert förbannade rövarband eller Det var en slashas ur societeten, som tog studenten med fem i snitt. Om kvällen bodde han på "Kometen" där han drack rödvin och rökte kitt har satt outplånliga spår i minne och känsloliv hos många av oss som var när det begav sig på 1970-talet.

Men Dan Berglund lämnade den yttersta vänstern och gick under några år in i den stora tystnaden. Hans första återkomst till det offentliga livet var albumet "Vildmarken" (1987), som fick ett artigt mottagande. Hans gamla vänner saknade hans politiska texter och så många nya vänner fick han inte genom den tungsinta och något ojämna skivan. Nästa album dröjde 20 år till, först 2007 släpptes Såna som vi..., extremt välproducerad på Amigo Musik och med gästspel av Sofia Karlsson. Under 2000-talet uppträdde Dan Berglund av och till och 2009 tilldelades han Birger Sjöberg-priset för sitt artisteri med bildrika verser i omsorgsfullt snidad meter, melodier och harmonier med skönhet och tyngd, ett innehåll som rymmer både satir och drabbande känsla.

Man blir aldrig kvitt sitt förflutna, och Dan Berglund kommer alltid att förknippas med sina kommunistiska slagdängor från 1970-talet. Sedan de åren har han förstärkt och vidareutvecklat den melodiösa känslan, allvaret har mognat och melankolin tilltagit. Men det personliga tilltalet finns kvar, och den naturligt självklara solidariteten med alla dem som inte gynnas av Anders Borgs jobbskatteavdrag eller får plats hos Göran Hägglunds Verklighetens folk.

"Allt är idioternas fel" påminner en hel del om den förra "Såna som vi...", men är ännu något mörkare i konturerna. Döden är otäckt ofta närvarande, antingen som ett hot eller som en befrielse: Denna vinande vind - och han vadade ut i dom gröna vågorna, fri. Barnbarn förekommer i textraderna, tillbakablickandet är legio. En och annan pliktskyldig satir glimtar förbi, men är inte i närheten av den lätthet som kännetecknade t ex "En visa om vårt bristande samhällsansvar" (Den stora maskeraden, 1979) eller "Lilla villastad" (Vildmarken, 1987).

Men vackert är det mitt i alltihop, så Gud mig förbarme. Här finns inga sneglingar efter popularitet eller bekräftelse, estetiken bygger på en skönhet som är på riktigt och därför också oftast svart i kanterna. Det falska och förljugna har ingen plats hos Dan Berglund, och i "Alla ler" (Alla ler, alla jublar och dom har så vita tänder...) fungerar också satiren.

Sämst tycker jag om titelspåret, "Allt är idioternas fel", som jag aldrig blir riktigt klok på. Uppdatering: Har nu insett att spåret inspirerats av Bob Dylans ”Rainy Day Women #12 & 35″.

Allra vackrast är det avslutande, tio minuter långa spåret "Skymningen", ett fiktivt barndomsminne om en åttaårig pojke som flyr hemmets strider och finner friden nedanför det höga hopptornet vid Skymningens badplats. För att sprida lite ljus och glädje fabulerar han inför föräldrarna fram en historia om hur han själv hoppat från tornet och t o m slagit en volt i luften på vägen mot vattnet. En bitterljuv lögn, med fatala konsekvenser. Men jag håller i hand denna lögn på min färd. Och jag häver mig alltid på tå ifrån Skymningens hopptorn mot en bättre värld. Det hoppet lever jag på. Mio, min Mio, Hans Fader Konungen och Skymningslandet känns plötsligt väldigt nära.

Dan Berglund är en unik röst i svenskt kulturliv. Den rösten skall vi vara rädda om.

Stoppa matchen?

Protesterna mot Sveriges Davis Cup-match mot Israel i Malmö har hittills gått mycket lugnt till. Det är bra. Våldet och våldsromantiken är alltid vänsterns värsta fiende.

Till och med Björn Afzelius - som jag håller så högt - kunde då och då förfalla till våldsromantik. Som i hans episka Under Sions kalla stjärna:

Under Sions kalla stjärna

såg jag småflickor som fallit,

med blodrosor på blusarna

där kulorna trängt in.

Under Sions kalla stjärna

såg jag samma blanka terror

som jag minns den

från Warszawa och Berlin.

Hmm - småflickor som fallit med blodrosor på blusarna? Nej, lyssna då hellre - angående min föregående bloggpost om hämnden och om Edmond Dantés - på Björn Afzelius underskattade och bortglömda Edmond Dantés nittonåriga dröm:

Mercédès, ett heligt hat

kan ändå aldrig bli

det enda elixiret för en född romantiker.

Mercédès, jag byggde också upp

en skimrande vision av kärleken.

Mercédès, i denna natt

vrider vi klockorna tillbaka,

låt oss börja våran resa om igen.

Mercédès, i afton känner jag mig redo

att begrava hämnaren.

Men visst har debatten om idrott och politik gått framåt sedan Sverige skulle spela Davis Cup mot Rhodesia i Båstad 1968. Då fick Mats Hasselquist, ordförande i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté frågan om hur han såg på det faktum att det inte fanns några svarta spelare i Rhodesias landslag. Han svarade: Tennis är kanske en idrott som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. (Aftonbladet, 26 maj 1968)

Händelserna och tidsandan i Båstad 1968 har jag och Marie Demker skildrat i boken I Vattumannens tid? En bok om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).

Visst hör idrott och politik ihop. Idrottsmän i ett landslag representerar t ex inte bara sig själva utan också den stat de tävlar för. Vänskapligt idrottsutbyte med t ex Nazityskland under pågående Förintelse skulle i dag knappast kunna legitimeras med att de tyska idrottsutövarna bara representerade sig själva. Frågan är bara var man drar gränsen, och det är till syvende og sist en politisk bedömning. Iran? Saudiarabien? Israel? Ryssland? Kina? Zimbabwe? USA?

Själv är jag ju ingen vän av isolering, utan tror på kritisk dialog. Jag vill därför inte stoppa matchen mot Israel, men har full respekt för att matchen möts av politiska demonstrationer. Givet stämningsläget och risken för våldsutbrott har jag också full förståelse för att Malmö väljer att spela matchen inför tomma läktare. De som hävdar motsatsen tycker jag är naiva.

*

Låt mig då i denna mörka tid avsluta med att puffa för Sofia Karlssons nysläppta album Söder om kärleken, där hon själv står för det mesta av texten och musiken. Om Sofia Karlsson har jag skrivit tidigare. Hennes sånger är så avklarnat vackra att det inte går att stå emot. Som i den sorgliga och ändå så trösterikt kärleksfulla Andra sidan:

När du går där på saliga ängar

För dom är saliga det vill jag tro

Kan du höra mig då när jag sjunger?

Där du vilar i sorglöst bo

Jag vill ge dig nånting på vägen

Hålla din hand

Säga ditt namn

Och visa dig vart du ska gå

Köp skivan, och delta gärna i morgondagens manifestationer i samband med tennismatchen. Under lugna och värdiga former.