Må debaclet med tonårsutvisningarna bli en läxa för partiledningen i S

Så här skrev jag (se nedan) på Facebook i samband med att Socialdemokraterna trasslade in sig i vad man egentligen tyckte eller inte tyckte om de hårt kritiserade tonårsutvisningarna. Facebookinlägget fick över 1 000 gillningar och därför lägger jag det här också. Partiledningen insåg att man gått över en.röd linje, ändrade sig och kräver nu en omedelbar frysning av tonårsutvisningarna! Partiets snabba vändning i frågan visar att det interna motståndet lönat sig. Jag påminner mig situationen våren 2018 då partiledningen avstod från att lägga fram ett förslag om nationellt tiggeriförbud, tack vare interna protester.

 

* 

 

Glad att så många människor - socialdemokrater och andra - idag stormat mot S besked att partiet säger nej till det utskottsinitiativ från C, MP och V som skulle göra det möjligt för 18-åringar att få stanna i Sverige i stället för att utvisas. Men jag är också arg och ledsen över hur S så totalt tappade omdömet i denna fråga.

 

Idag var S tanke att nyhetsrapporteringen skulle handla om partiet presentation av sin valplattform. Men en välbesökt pressträff till trots har partiet i stället fått ägna dagen åt att backa från och skademinimera sina egna uttalanden om varför man inte stöder utskottsinititativet utan väljer att traska patrull bakom Johan Forssell (!) med förväntningar om att han (av alla!) kommer att presentera en lösning på problemet.

 

Misslyckandet handlar dels om dålig kommunikation. Budskapet att S säger nej till utskottsinitiativet kunde ha presenterats på ett bättre och mer offensivt sätt. Men den misslyckade kommunikationen har dessvärre också sin grund i att partiet bitit sig fast i Tidöpartiermas främlingsfientliga retorik där man skyr allt som kan förknippas med en humanitär migrationspolitik. Partiets rädsla för att framstå som inte lika hårt i sin migrationspolitik som Tidöpartierna blev en black om foten. Socialdemokraterna bet sig i sin egen svans. 

 

Jag hoppas att partiet lärt sig en läxa - såväl ideologiskt som kommunikativt - av dagens debacle.

Läget i svensk politik - lugnet före stormen?

Nej, det blev ingen het politisk höst i Sverige. Kampen mot corona-pandemin har trängt undan de flesta traditionella stridsfrågorna. Den regeringskris som många varnade för (baserad på Preem-frågan, migrationspolitiken och arbetsrätten) lyser med sin frånvaro. I stället har nyhetsbevakningen den senaste månaden haft ett oerhört starkt fokus på presidentvalet i USA.

Stiltjen i svensk politik avspeglar sig också i ett stabilt läge i väljaropinionen. Den senaste Sifo-undersökningen visar ingen signifikant förändring för något parti. Med tanke på att vi befinner oss drygt två år in i mandatperioden ligger det regeringsbärande socialdemokratiska partiet oväntat väl till. Om Sifo-undersökningen vore valresultat hade med mycket stor sannolikhet Stefan Löfven och Socialdemokraterna fått bilda regering igen. Det är möjligt att vi här ser en kvardröjande corona-effekt. Opinionsläget ger arbetsro åt regeringen

Vänsterpartiet har bytt parti partiledare. Nooshi Dadgostar har tagit över efter Jonas Sjöstedt, som vid sin avgång var den i väljaropinionen mest populäre och förtroendeingivande partiledaren. Nooshi Dadgostar är fortfarande okänd för de allra flesta väljare. Men Vänsterpartiet ligger ändå kvar på drygt tio procents stöd av väljarna. Det är en gammal sanning att svenska väljare i allmänhet röstar på parti och inte på person.

Miljöpartiet balanserar på för partiet rätt sida av fyraprocentsspärren. Partiet borde kunna prestera  betydligt bättre, med tanke på klimatfrågans ständiga närvaro. Men det är också en gammal sanning att det kostar på att regera, i synnerhet för de partier som är småsyskon i en regeringskoalition. Nu ska partiet välja nytt språkrör efter avgående Isabella Lövin. Jag tror inte att det nya språkröret som person kommer att påverka opinionsstödet. Däremot kan valet av ett nytt språkrör ge en signal om partiets framtida rörelse i riktning mot aktivism eller pragmatism.

För Liberalerna är läget lika kritiskt som tidigare. Här syns inget ljus i tunneln. Analysen är enkel. Först ingår partiet ett samarbetsavtal med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Sedan väljer partiet en partiledare som inte gillar detta avtal, utan som hellre hade släppt fram en moderatledd regering som skulle ha blivit beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig fråga. Om Liberalerna lämnar Januariavtalet visar man att partiet inte går att lita på (håller inte ingångna avtal), den del av partiet som stöder Januariavtalet skulle bli djupt upprörda och Moderaterna och Kristdemokraterna har redan tagit hand om de borgerliga väljare som ville se Ulf Kristersson som statsminister. Om partiet däremot håller fast vid Januariavtalet sluter man upp bakom ett samarbete som partiledaren och stora delar av partiet ogillar, och det är svårt att se hur den linjen skulle få några nya väljare att strömma till partiet.

Det är relativt lugnt i inrikespolitiken även i flera andra europeiska stater just nu. Vi kan förvänta oss att det är många politiska aktörer som ligger i startgroparna för att mobilisera så snart coronapandemin är över. Det kan bli en, låt oss säga, livlig och engagerad valrörelse 2022.

Sabuni eller Ullenhag? Hur viktigt är det vem som vinner Liberalernas ledarstrid?

Hur viktig är egentligen partiledarstriden i Liberalerna? Från statsvetenskapligt håll brukar det ju påpekas att partiledareffekter i svensk politik är ganska små - även om exempel från just Folkpartiet/Liberalerna lyfts fram som undantag (Beng Westerberg/Westerbergeffekten 1985, Lars Leijonborg/Leijonkungen 2002).

Men den strid som nu utspelar sig i Liberalerna är inte främst en personfråga. Striden handlar om något mycket viktigare - om politikens innehåll och partiets framtida färdriktning. Därför blir partiledarvalet oerhört viktigt, inte bara för Liberalerna utan för det politiska landskapet i Sverige över huvud taget.

Efter en intervju i Expressen framgår det med all önskvärd tydlighet att Nyamko Sabuni vill förändra partiets politik i frågor kring invandring och integration. Hon tar avstånd från de mer generösa regler för anhöriginvandring som Liberalerna förhandlat fram i samband med Januariavtalet. Hon vill motverka mångkultur. "Bara ut med de som kommer", säger hon om dem som inte redan vid gränsen kan visa att de har asylskäl. Sabuni har också tydligt markerat öppenhet för att samverka med Sverigedemokraterna. (Ja, jag vet att Sabuni försökt retirera från en del av dessa uttalanden.)

Om Nyamko Sabuni väljs riskerar Liberalerna att tappa en del väljare till Centerpartet, kanske även till Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Partiet riskerar att splittras, det kan komma en del avhopp. Men å andra sidan får partiet möjlighet att inkassera mer långsiktiga väljarvinster från partierna till höger. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har i dag ett sammantaget opinionsstöd på drygt 45 procent av väljarkåren. Här finns utrymme för Liberalerna att växa mer än vad man tappar.

Med Erik Ullenhag kommer Liberalernas politik sannolikt att präglas mer av status quo. Det innebär således minskad risk för ytterligare tapp i opinionen, men också mer begränsade möjligheter till snabb väljartillväxt. Med Ullenhag kommer partiet sannolikt att stå mer enat som parti, och kanske också ta plats i regeringen. Genom att hålla fast vid den gällande linjen riskerar man heller inte att bidra till att vrida debatten ytterligare i Sverigedemokraternas riktning. Det finns kanske också möjlighet att plocka väljare från Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet.

Johan Pehrsson har försökt framställa sig som en enande kraft i denna strid. Hans chanser att bli vald är ytterst små - han uppfattas mest som ett reservalternativ.

Det är jättebra att både Sabuni och Ullenhag synliggör de politiska och ideologiska skillnader som finns mellan dem, och som också återfinns inom partiet. Det ger medlemmarna en möjlighet att ta ställning i sak, och inte bara till person.

Att striden handlar om politik förklarar också det stora intresset från media och även från andra partier. Vem som vinner partiledarstriden kommer att spela roll - inte bara för Liberalerna.

Medierna och flyktingfrågan

I dag publicerade Institutet för mediestudier antologin "Migrationen i medierna" där jag bidrar med texten "Medierna och flyktingfrågan. Om svårigheten att kombinera opartiskhet med ett värnande av demokratins principer". I texten diskuterar jag mediernas nyhetsrapportering om flyktingfrågan, givet påståendena om att medierna "mörkar sanningen" i detta ämne.

Jag skriver bland annat: Sammanfattningsvis är mitt intryck att nyhetsrapporteringen i svenska medier om migration och flyktingmottagning i alltför stor utsträckning präglats av katastrofjournalistik. Situationen i till exempel Syrien och för de människor som flyr krigets fasor kan naturligtvis på goda grunder beskrivas som en katastrof. Men när katastroftänkandet överförs även till Sverige och till svensk flyktingmottagning går det fel. Vedermödorna för enskilda människor på flykt kommer i skymundan för de ansträngningar som det svenska mottagningssystemet hade att hantera. 

Hela texten kan läsas här.