Klimat och sjukvård inför valrörelsens slutspurt

Klimatfrågor och sjukvårdsfrågor växer fram som allt mer centrala problemområden inför den stundande valrörelsen. Det extrema sommarvädret och de många skogsbränderna lyfter oundvikligen upp miljö- och klimatpolitiken som frågor där inget politiskt parti kan ducka. Vi fick en försmak på vad som komma skall i gårdagens SVT Aktuellt, med en debatt mellan Isabella Lövin (MP) och Ulf Kristersson (M). Titta gärna på det inslaget. Det ska bli intressant att följa hur Moderaterna ska agera för att på kort tid vässa sina kort i miljö- och klimatpolitiken, för att inte hamna i en hopplös, oinspirerad defensiv.

En mätning från Demoskop tidigare i somras visade också att Miljöpartiet var det parti som väljarna hade störst förtroende för i miljöfrågor. Sommarens extremväder och de omfattande skogsbränderna påverkar den politiska dagordningen på ett sätt som ger bättre strategiska förutsättningar för Miljöpartiet att hålla sig kvar i riksdagen.

Vänster-högerdimensionen har länge strukturerat svensk politiken. Miljöpolitik och sjukvårdspolitik har inte alltid varit så lätta att placera in på denna dimension. När det gäller båda dessa politikområden finns det en skillnad mellan vänster och höger om hur mycket staten och det offentliga via skattemedel ska satsa, samt i vilken utsträckning staten ska försöka styra människors beteenden. Men om vi bortser från resursfördelningsfrågan finns det en potential för partierna - inte minst Socialdemokraterna - att visa på vilket sätt vänster och höger faktiskt har betydelse för sjukvårdspolitiken. Sjukvårdens problem handlar ju inte bara om resurser, utan också om personalbrist och kommunikationsproblem inom vården.

Redan för sex veckor sedan återfanns miljöpolitiken och sjukvårdspolitiken bland väljarnas fyra viktigaste frågor inför valet. Ingenting tyder på att de skulle ha blivit mindre viktiga i väljarnas ögon när valrörelsen snart går in i sitt avgörande skede.

Kan Miljöpartiets kräftgång öppna dörren för Feministiskt initiativ?

Den enes död, den andres bröd, sägs det. Under en längre tid har vi kunnat se hur Miljöpartiets kris tagit sig uttryck i förlorat väljarstöd. I Svensk väljaropinion, den sammanställning av olika opinionsmätningar som Sifo gör för Ekot, får Miljöpartiet i dag endast 3.6 procent. Det är första gången som Miljöpartiet hamnar under fyraprocentsspärren i denna sammanställning. I Svensk väljaropinion skiljer det nu endast en procentenhet mellan Miljöpartiet och Feministiskt initiativ, trots att det senare partiet ligger i medieskugga.

I dag öppnades Miljöpartiets kongress i Linköping. Frågan är om partiledningen ska komma stärkt eller skadeskjuten ur förhandlingarna. I Isabella Lövins inledningstal manade hon partikamraterna att "sluta bråka internt". Frågan är om den uppmaningen bidrar till att sluta leden eller i stället ökar upprördheten bland de medlemmar som tycker att partiet har sålt ut för många av sina ideal.

Jag tilhör ju dem som tror att Miljöpartiet kommer att kunna klara fyraprocentsspärren i valet 2018. Min bedömning förutsätter emellertid att partiet åter lyckas få fokus på sina kärnfrågor, särskilt miljö och hållbar utveckling. Jag tycker att Isabella Lövins tal i dag var ett steg i den riktningen.

Men vad händer då med partiets övriga tidigare profilfrågor, som till exempel jämställdhet, mångfald och en generös flyktingpolitik? De väljare som tycker dessa frågor är väldigt viktiga och tidigare valt mellan Miljöpartiet och Feministiskt inititiv kommer kanske i valet 2018 att uppfatta det som att de nu har ett parti mindre att välja mellan.

Frågan är om både Miljöpartiet och Feministiskt initiativ finns representerade i riksdagen efter nästa val, eller om inget av dessa partier gör det. Svaret på den frågan kan avgöra regeringsfrågan hösten 2018.

Finns det hopp för Miljöpartiet?

Sista helgen i maj genomför Miljöpartiet sin partikongress i Linköping. Temat för kongressen är "Ledarskap för klimatet". Det är nog bra. Miljöpartiet behöver hitta tillbaka till sina kärnfrågor för att kunna återvinna väljarnas förtroende.

Jag förstår fortfarande inte hur Gustav Fridolin tänkte då han i en intervju med Dagens Nyheter - som publicerades på långfredagen - vecklade in sig i ett långt resonemang om möjligheten av att använda fotbojor för personer som fått avvisningsbeslut. Oavsett vad Gustav Fridolin egentligen menade - och det är ärligt talat inte särskilt lätt att reda ut - borde han ha insett den symboliska kraften i hans uttalande och förutsett det politiska och mediala genomslaget. Och krav på hårdare tag mot asylsökande är inte Miljöpartiets bästa väg för att återvinna förlorade väljare.

Miljöpartiet gestaltar det ofta förekommande fenomenet att ett litet parti som regerar i koalition med ett större parti förlorar väljarstöd. I sitt samregerande med Socialdemokraterna har Miljöpartiet tvingats till svåra kompromisser i flera av sina profilfrågor, som till exempel flyktingpolitiken, kärnkraften och trafikpolitiken. Dessa kompromisser skymmer sikten för de många miljö- och klimatfrågor där Miljöpartiet faktiskt har satt avtryck i regeringspolitiken.

Jag tror fortfarande att Miljöpartiet har hyggliga möjligheter att hålla sig kvar i riksdagen efter valet 2018. Men det förutsätter då sannolikt att partiet lyckas hitta tillbaka till sina kärnfrågor, och se till att frågor om miljö, klimat och hållbar utveckling får en mer framträdande plats i den politiska debatten. Här borde finnas en potential. 2016 års SOM-underökning visade i veckan att oro för klimatförändringar ligger i topp på listan över vilka samhällsproblem som svenska folket uppfattas som mest oroande inför framtiden.

På kongressen i maj lägger partistyrelsen lägger fram förslag om en grön ekonomisk politik, där till exempel koldioxidskatten ska breddas och om att utreda hur skatt på vindkraft och vattenkraft ska tillfalla regionen där kraftverken finns. Sakpolitiskt är det förstås viktigast för Miljöpartiet att vinna stöd hos Socialdemokraterna och i riksdagen för sina förslag. Men strategiskt tror jag faktiskt det är viktigare för Miljöpartiet att profilera sig med nya långtgående miljöpolitiska förslag för att visa sina potentiella väljare vad man faktiskt vill, än att dessa förslag också genomförs.

Politik kamrater - det är att vilja något, som Olof Palme sa.