Regeringsfrågan tycks vara på väg in i ett avgörande skede. Annie Lööf och Jan Björklund har nu båda för första gången deklarerat att de kan tänka sig att släppa fram en ny socialdemokratisk regering. Det är en positiv men också förväntad utveckling, givet valresultatet. De rödgröna partierna fick ett starkare väljarstöd än vad allianspartierna fick. Samtidigt förstärker Lööfs och Björklunds tillkännagivanden Alliansens sönderfall. Som flera bedömare nu formulerar det: Alliansen finns inte längre som en politisk kraft, utan bara som en slags idé.
Det är förståeligt att Jan Björklund och främst Annie Lööf nu formulerar sina önskemål som krav. För den fortsatta processen är det viktigt att Lööf och Björklund kan behålla legitimiteten i sina egna väljargrupper. Ur socialdemokratiskt perspektiv är det bättre att förhandla och göra upp med starka aktörer som förmår att ge och ta - och framförallt förmår respektera ingångna överenskommelser. Spåren från Decemberöverenskommelsen - där Ebba Busch Thor (KD) och Anna Kinberg Batra (M) inte förmådde hålla ihop sina partier kring den ingångna överenskommelsen - förskräcker.
Nu kan samtal/förhandlingar om sakpolitiken påbörjas. De blir svåra och det krävs politisk klokhet och ödmjukhet från samtliga parter om de ska lyckas. Om förhandlingarna misslyckas - vilket inte alls är omöjligt - rycker ett extra val allt närmare. I så fall kan Socialdemokraterna se fram mot en valrörelse som sannolikt kommet att handla om de frågor där man inte kom överens med Centerpartiet och Liberalerna - det vill säga socialdemokratiska hemmaplansfrågor som skatter, hyror, löner, trygghet på arbetsmarknaden etc. Det är sannerligen inget dåligt utgångsläge inför en ny valrörelse.
Jag noterar att Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson oroar sig för att hans parti kommer att förlora väljarstöd genom att samverka med Socialdemokraterna. Det är sant att små partier som samarbetar med stora regeringspartier tenderar att tappa väljarstöd. Men det skadar kanske inte att betänka Liberalernas väljarstöd utvecklat sig sedan partiet blev en del av Alliansen (tipstack till Daniel Hermansson):
2002: 13.4 procent
2006: 7.5 procent
2010: 7.1 procent
2014: 5.4 procent
2018: 5.5 procent
Jag kommenterar det politiska läget för bland annat SVT Nyheter.
7 kommentarer:
Tja frågan är ju om S vill driva högerpolitik eller inte. Om de vill det, så kommer säkert V att stärkas rejält, medan M, KD och SD kan plocka de väljare som vill ha ännu mer högerpolitik och inte en statsminister som heter Stefan Löfven.
" För om det här inte fungerar, vad händer då? Då är det extraval som hägrar och det är många partierna inte intresserade av." Det är jag inte så säker på.
DNs Eva Stenberg kallar Lööfs krav ett slag i veka livet på socialdemokraterna. Det stämmer. Slopat anställningsskydd för företag med mindre än 50 anställda, uppluckring av hyresrätten, marginalskattesänkningar som gynnar högavlönade, lagstiftning om sänkta ingångslöner och fortsatta vinster i välfärden är några exempel. Och Björklund vill inte vara sämre när han nu inte lyckas bli minister i en S-ledd regering. Han kräver en kraftig högersväng med bl a stora skattesänkningar för högavlönade och fri hyressättning vid nyproduktion. För i den ekonomiska politiken ligger ju L och C till höger om M. En politik som ju ligger ljusår från den politik som Ulfs önskeregering (S, MP och V) skulle föra.
Ändå visar påfallande många socialdemokratiska kommentatorer en betydande förståelse för vad de betraktar (hoppas) vara L:s och C:s utgångsbud. Har makten ett så stort egenvärde för S att partiet är beredda att göra betydande eftergifter på avgörande politikområden? Hur detta slutar avgörs av Lööf. Vingklippte Björklunds dagar som partiledare är räknade och han kommer naturligtvis att göra allt för att undvika ett extraval.
Ett alternativt scenario är att C:s ur socialdemokratiskt perspektiv extrema krav är att visa (låtsas) att de gjort allt för att hitta en blocköverskridande lösning och när detta misslyckats återstår bara att släppa fram Kristersson som statsminister "eftersom S varit omedgörliga".
Sverige är liksom många länder på väg in i en lågkonjunktur. Kommunerna kommer att få stora svårigheter att finansiera välfärden på en acceptabel nivå. Att då prioritera stora skattesänkningar för höginkomsttagare som L och C kräver kan knappast vara socialdemokratisk politik.
Personligen hoppas jag på ett extraval där partierna blir tvungna att FÖRE valet visa vilka som är deras politiska med tilläggskravet att de ska vara logiskt möjliga.
Hur har vi hamnat i detta bisarra politiska läge? Alla som inte är ideologiskt förblindade vet svaret. Utan den migrationspolitik som saknat folkligt stöd hade SD aldrig kunnat spelat en huvudroll i riksdagen. Och det fortsätter. Hittills i år har vi beviljar över 100 000 uppehållstillstånd. Dubbelt så många som Danmark, Norge och Finland tillsammans.
Klas Bengtsson
I Malmö samregerar nu S och L. Men i riket går det alltså inte?
Är kraven från C och L i realiteten avsedda att vara oacceptabla för S? Så att ett extraval kommer närmare? -- En våghalsig satsning i så fall!
Då kom besked idag kl 12 att S inte lägger en egen budgetmotion.
Källa SvT
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/socialdemokraternas-besked-skippar-egen-budget-hoppas-pa-c-och-l
Fredrik Olovsson (S) till TT
"Det rimliga är att den övergångsbudget som ligger också blir riksdagens beslut,
då har partier som inte varit lika tydliga som M möjligheten att stödja den.
Det är öppet för både liberaler och centerpartister att rösta på övergångsbudgeten"
Innebär att S behöver få med sig Fp på budgeten, om Vp är kinkiga, så då måste Fp övertalas att byta policy. Centerpartiet har inte varit lika tydliga som FP, sedvanligt nog, backas värderingarna inte lika ofta upp av något konkret eller matnyttigt.
"Både C och L har hittills sagt att de ska lägga fram egna budgetmotioner
och rösta på dem i kammaren."
sw Svårt att hitta något skriftligt på detta från C?
"När deras förslag fallit har de sagt att de ska lägga ner sina röster.
I det scenariot skulle Moderaternas budgetförslag, i form av en reservation med Kristdemokraterna, kunna vinna omröstningen med stöd av Sverigedemokraterna.
Då skulle övergångsregeringens avskalade budget falla."
men detta har ju varit klart sedan valet, typ valet 2014, "Here we go again"...
Klart som fanken att att en ny regering måste ha en budget som klarar kammaren,
det är väl lite det som sonderingen och regerande går ut på?
Om nu Fp oc C röstar på Magdalenas budget, så måste ju denna sedermera ändras, och det är väl den vägen de kanske tror sig kunna runda Sjöstedt? Eftersom V inte passar in i C värderingsvärld? Nog är det intressant, hur de först försökt runda Sd, med stöd av Vp 2014- 2018, från alliansen, och sedan när det inte gick, ska runda Sd med stöd av Vp, där Vp ska passas till avbytarbänken, men visst kommer det att gå bra för V?
S.W
Den nya politiska kartan ser ut så här:
Halva (s) som en del av ett nytt mittenblock, andra hälften som vänsteropposition tillsammans med (v) och (mp). Halva (c) och halva (L) i samma nya mittenblock, andra halvorna skingras in i (m) och (kd). Resultatet blir 3 1/2 block: Ett vänsterblock, ett mittenblock, ett högerblock samt (sd).
Antingen fastställs denna karta i ett extraval i vår, eller i nästa val om fyra år.
Homo Economicus
Jo, det mest uppenbara, Fridolins inspel innebär att om Mp ska gå åt höger, så ska alltså Mp sitta med i samma regering som M, Kd, C och Fp, och det är nästa omöjligt att se Mp regera ihop ens med något av dess partier, tom Fp faller, pga försvarsfrågor.
Det är bara att glömma en alliansregering, och ännu mer kan den glömmas efter ett extraval. Det finns alltså bara en moderat budget, som med största sannolikhet kommer
att backas av kd + Sd = 154.
Det är inte svårt att räkna: C+Fp = 51, så de måste få med sig endera V eller Mp, och V är uteslutna avseende budget, varför det handlar om Mp, självfallet, som allså nu ska sitta med i regeringen. Och om inte..... så kommer Mp att rösta mot Löven. Hm, fortsättning lär följa. Det verkar som att alla sitter på kammaren och har börjat räkna?
S.W
Skicka en kommentar