Andelen män över 30 år som kallar sig feminist har nästan halverats på fyra år, visar en ny Sifo-undersökning som presenteras i Svenska Dagbladet. Samtidigt ökar stödet för feminismen bland kvinnor i samma åldersgrupp. På så sätt blir frågan om feminismen en del av den polarisering som karaktäriserar svensk - och västerländsk - politik och debatt i dag överhuvudtaget.
En förklaring kan vara att "feminism" i dag förknippas mer med en genuin vänsterpolitik än tidigare, eller att #metoo-rörelsens konsekvenser fått en del män att bli tveksamma. Men jag tror huvudförklaringen ligger på ett annat plan.
Vad är "feminism"? Begreppet inrymmer en spänning mellan feminism i frågor kring
identitet, sexualitet och livsstil och feminism i frågor kring
ekonomisk och politisk jämlikhet. Dessa två fält är naturligtvis inte
ömsesidigt uteslutande, utan tvärtom överlappande och ofta svåra att
skilja från varandra.
Det är den del av feminismen som
uppmärksammar frågor kring identitet, sexualitet och livsstil som dominerat det offentliga samtalet de senaste åren. Här avspeglar den
feministiska debatten den allmänpolitiska debatten, där så kallade GAL/TAN-frågor om
identitet, rasism och livsstil får stort utrymme på de traditionella
vänster-högerfrågornas bekostnad. Det är också i dessa GAL/TAN-frågor vi sett en polarisering i den politiska debatten, inte i debatten om
ekonomiska fördelningsfrågor.
Så den minskande andelen män som anser sig vara feminister är nog inte ett uttryck för minskat stöd för ekonomisk och politisk jämlikhet mellan män och kvinnor. I stället är förändringen ett uttryck för en allt mer synlig konflikt om gränser, om makt och normer, om hur vi lever våra liv tillsammans och med vem eller vilka.
Själv identifierar jag mig med självklarhet som feminist, oavsett om vi talar politisk och ekonomisk jämlikhet eller livsstils- och rättighetsfrågor.
Motståndet fortsätter. Lyssna gärna på Bella Ciao, med Tom Waits och Marc Ribot.
6 kommentarer:
Och?
"Själv identifierar jag mig med självklarhet som feminist, oavsett om vi talar politisk och ekonomisk jämlikhet eller livsstils- och rättighetsfrågor." Jag har aldrig kallat mig för feminist. Däremot började jag jobba aktivt för jämställdhet mellan kvinnor och män, inte minst på min arbetsplats där jag i början på 70-talet utsågs till vad som kallades jämställdhetsansvarig. Minns bl a att vi ordnade föreläsningar med Berit Ås, känd för härskartekniker. Orsaken till att jag varken då eller nu inte kallar mig för feminist är densamma som att jag aldrig kallat mig för socialist, än mindre kommunist utan för socialdemokrat och senare för gråsosse innan jag blev partipolitiskt oberoende när den postmoderna identitetspolitiken enligt min mening fick för stort inflytande inom S. Alltså, vad innebär det att Ulf är feminist? Är han särartsfeminist eller likhetsfeminist eller anarkofeminist eller liberalfeminist eller radikalfeminist eller socialistisk feminist eller queerfeminist eller ekofeminist eller...? Feministen Sjöstedt eller feministen Kristersson?
undrar
Klas Bengtsson
Feminismen har gått från krav om "lika lön och lika möjligheter" till genusfascism. Ingen större merit att vara feminist idag, trots en stor eloge till gårdagens feminister.
Homo Economicus
Gustav Fridolin ställde i en debatt en gång frågan till Reinfeldt om han var feminist. Reinfeldt svarade något i stil med att han inte gillade påklistrade etiketter.
Jag kan tycka att diffusa begrepp skall man akta sig för. Det bör finnas klara definitioner, dvs " det här menar vi med feminist". Men vilken är egentligen poängen med själva etiketten?
Skulle väl vara otroligt om man i den politiska sfären sa dig kämpa för något annat än jämställdhet och jämlikhet mellan könen.
Mer oroad är jag över den tendens som finns att tillsätta tjänster efter kön och inte efter kompetens. Är man då inte feminist om man tycker kompetensen är viktigare än könet? Jag är övertygad att om detta fortsätter så kommer jag, att den dag jag ev skulle behöva en kirurg, något direktiv att den 3e nästa kirurgen skall göra ingreppet, eftersom vederbörande är kvinna.
Kjell Eriksson
Man passar sig noga för etiketter som tiden har upphört att betyda någonting. Inom socialistiska kretsar innebär feminism en sak och inom liberala en helt annan. Detta med att vara en -ism, typ fundamentalism är svårnavgigerat nog. Men en -ism som inte har en tydlig antonym (motsatsord) av typen kvinna < - > man, är alltid lite suspekt. Sedan fungerar substantivet med ett adjektiv, "feminsistisk", men något verb saknas, och det är ju det som är viktigt, annars kan man inte skapa en förändring? maskulinisera? vad är det?. God tur. S.W
Alltså, det farliga (eller viktiga) är inte etiketten, utan vad man gör i praktiken, och den obehagliga frågan om människor av fel sorts skrot och korn, kan komma undan med en mindre föredömlig moral i praktiken, genom att etikettera sig, hitan eller ditan. Vi som är lite cyniskt lagda, över människans inneboende moral, har lärt oss att det som är framgångsrikt/opportunt i flocken, är lika med moraliskt eftersträvansvärt, men det räcker med etiketten, man lever sällan som man lär. Detta med feminism är alltså problematiskt för några av oss, inte för att det skulle vara fel på tanken, att blottlägga och åtgärda orättfärdiga makt-strukturer, utan mer för att det inte känns bra, att bli en etikett, "jag är feminist", så är man kvalitetskontrollerad och klar. Plötsligt går lite för många män omkring och kallar sig feminister, eftersom det är inopportunt att inte vara det, men frågan är om det leder någon vart? Makt är som makt är, och några av oss kommer alltid att vara skeptiska, till ganska mycket som pubjuds "von oben" Mindre snack och lite mer verkstad. S.W
Skicka en kommentar