Corona-spaning 1. Digitala möten

I Corona-smittans spår tar digitala möten ett stort steg framåt. Politiker och tjänstemän går snabbkurser i Zoom (ett verktyg för nätbaserade möten och föreläsningar på distans). Vid universitet och högskolor pågår ett intensivt arbete för att digitalisera undervisningsformerna.

När så många människor uppgraderar sin digitala kompetens med avseende på möten, sammanträden och undervisningsformer vore det väl märkligt om inte denna stärkta kompetens kommer att användas även när Corona-smittan är över? Och ju fler möten och undervisningsmoment som genomförs digitalt, desto bättre blir förutsättningarna för teknikutveckling och ytterligare förbättring av digitala mötes- och undervisningsformer.

Dessutom är digitala möten oftast billigare och bättre för miljön.

Kommer digitala möten då att helt, eller nästan helt, ersätta möten och sammanträden där deltagarna är fysiskt närvarande? (Jag avstår här från att diskutera digitala undervisningsformer - de berör en delvis annorlunda problematik än möten och sammanträden.)

Att svara ja på frågan ovan uppfattas av många som provocerande. Det finns något i "det mänskliga" som de flesta av oss uppfattar som så unikt och värdefullt att det inte kan ersättas av digital kommunikation.

I ett zoom-samtal med hustrun (ja, så långt har det gått...) tidigare i dag enades vi om att rena informationsmöten är de minst problematiska att genomföra digitalt. Men vad händer med möten som handlar om att lösa problem och fatta beslut? Vilken betydelse har kroppen och det kroppsliga (kroppsspråk, ögonkontakt, fysisk kontakt, dofter) för diskussionen och dynamiken i gruppen?

Blir digitala möten mer jämlika och jämställda när deltagarna reduceras till ett ansikte på en bildskärm? Eller är det i stället så att digitala möten konserverar eller förstärker existerande, till exempel patriarkala, maktstrukturer? Och vilka är i så fall de kausala mekanismerna?  Det finns säkert intressant forskning om denna problematik - men jag hittar inget lämpligt att länka till.

Så ja - de digitala mötena kommer efter Corona-smittans slut att varaktigt ha stärkt sin ställning på de fysiska mötenas bekostnad. För att kunna hantera denna nya verklighet på ett så bra sätt som möjligt behöver vi veta mer om konsekvenserna av en sådan digitalisering med avseende på diskussionens och beslutens kvalitet, på maktförhållanden och jämställdhet och på vårt sätt att leva tillsammans överhuvudtaget.

Ni får gärna formulera idéer, kära läsare. Vilken är den stora skillnaden mellan fysiska och digitala möten? Blir diskussionen och besluten annorlunda, och i så fall - blir de bättre eller sämre? Och hur påverkas maktförhållandena om sammanträdet genomförs vid ett fysiskt eller ett digitalt bord?

Ordet är fritt.

Feminist, javisst!

Andelen män över 30 år som kallar sig feminist har nästan halverats på fyra år, visar en ny Sifo-undersökning som presenteras i Svenska Dagbladet. Samtidigt ökar stödet för feminismen bland kvinnor i samma åldersgrupp. På så sätt blir frågan om feminismen en del av den polarisering som karaktäriserar svensk - och västerländsk - politik och debatt i dag överhuvudtaget.

En förklaring kan vara att "feminism" i dag förknippas mer med en genuin vänsterpolitik än tidigare, eller att #metoo-rörelsens konsekvenser fått en del män att bli tveksamma. Men jag tror huvudförklaringen ligger på ett annat plan.

Vad är "feminism"? Begreppet inrymmer en spänning mellan feminism i frågor kring identitet, sexualitet och livsstil och feminism i frågor kring ekonomisk och politisk jämlikhet. Dessa två fält är naturligtvis inte ömsesidigt uteslutande, utan tvärtom överlappande och ofta svåra att skilja från varandra.

Det är den del av feminismen som uppmärksammar frågor kring identitet, sexualitet och livsstil som dominerat det offentliga samtalet de senaste åren. Här avspeglar den feministiska debatten den allmänpolitiska debatten, där så kallade GAL/TAN-frågor om identitet, rasism och livsstil får stort utrymme på de traditionella vänster-högerfrågornas bekostnad. Det är också i dessa GAL/TAN-frågor vi sett en polarisering i den politiska debatten, inte i debatten om ekonomiska fördelningsfrågor.
Så den minskande andelen män som anser sig vara feminister är nog inte ett uttryck för minskat stöd för ekonomisk och politisk jämlikhet mellan män och kvinnor.  I stället är förändringen ett uttryck för en allt mer synlig konflikt om gränser, om makt och normer, om hur vi lever våra liv tillsammans och med vem eller vilka.

Själv identifierar jag mig med självklarhet som feminist, oavsett om vi talar politisk och ekonomisk jämlikhet eller livsstils- och rättighetsfrågor.

Motståndet fortsätter. Lyssna gärna på Bella Ciao, med Tom Waits och Marc Ribot.