2020-03-15

Corona-spaning 1. Digitala möten

I Corona-smittans spår tar digitala möten ett stort steg framåt. Politiker och tjänstemän går snabbkurser i Zoom (ett verktyg för nätbaserade möten och föreläsningar på distans). Vid universitet och högskolor pågår ett intensivt arbete för att digitalisera undervisningsformerna.

När så många människor uppgraderar sin digitala kompetens med avseende på möten, sammanträden och undervisningsformer vore det väl märkligt om inte denna stärkta kompetens kommer att användas även när Corona-smittan är över? Och ju fler möten och undervisningsmoment som genomförs digitalt, desto bättre blir förutsättningarna för teknikutveckling och ytterligare förbättring av digitala mötes- och undervisningsformer.

Dessutom är digitala möten oftast billigare och bättre för miljön.

Kommer digitala möten då att helt, eller nästan helt, ersätta möten och sammanträden där deltagarna är fysiskt närvarande? (Jag avstår här från att diskutera digitala undervisningsformer - de berör en delvis annorlunda problematik än möten och sammanträden.)

Att svara ja på frågan ovan uppfattas av många som provocerande. Det finns något i "det mänskliga" som de flesta av oss uppfattar som så unikt och värdefullt att det inte kan ersättas av digital kommunikation.

I ett zoom-samtal med hustrun (ja, så långt har det gått...) tidigare i dag enades vi om att rena informationsmöten är de minst problematiska att genomföra digitalt. Men vad händer med möten som handlar om att lösa problem och fatta beslut? Vilken betydelse har kroppen och det kroppsliga (kroppsspråk, ögonkontakt, fysisk kontakt, dofter) för diskussionen och dynamiken i gruppen?

Blir digitala möten mer jämlika och jämställda när deltagarna reduceras till ett ansikte på en bildskärm? Eller är det i stället så att digitala möten konserverar eller förstärker existerande, till exempel patriarkala, maktstrukturer? Och vilka är i så fall de kausala mekanismerna?  Det finns säkert intressant forskning om denna problematik - men jag hittar inget lämpligt att länka till.

Så ja - de digitala mötena kommer efter Corona-smittans slut att varaktigt ha stärkt sin ställning på de fysiska mötenas bekostnad. För att kunna hantera denna nya verklighet på ett så bra sätt som möjligt behöver vi veta mer om konsekvenserna av en sådan digitalisering med avseende på diskussionens och beslutens kvalitet, på maktförhållanden och jämställdhet och på vårt sätt att leva tillsammans överhuvudtaget.

Ni får gärna formulera idéer, kära läsare. Vilken är den stora skillnaden mellan fysiska och digitala möten? Blir diskussionen och besluten annorlunda, och i så fall - blir de bättre eller sämre? Och hur påverkas maktförhållandena om sammanträdet genomförs vid ett fysiskt eller ett digitalt bord?

Ordet är fritt.

1 kommentar:

Anonym sa...

Behovet av fysisk närvaro vid möten borde minska, speciellt om man levererar tjänster, Detta att centrera arbetsstyrkan til en plats är förmodligen en föråldrad tanke. Dock finns vissa aspekter att fundera över:

Om deltagarna är utspridda på flera ställen och man skall diskutera affärshemligheter. Hur säkerställa säkerheten?

Är det helt nya deltagare så kan åtminstone första mötet vara bra att ha med fysisk närvaro.

Kanske svårare att för en mötesordförande att hålla ordning. Det blir svårare att identifiera när någon vill säga något.

Viktigt att kunna titta på gemensamma dokument. Detta klarar fock tex Skype för företag.

Men digitala möten underlättas underhand när man lärt känns varandra.

Det viktiga snacket i korridoren och vid fikabordet är förstås en förlust vid distansarbete.

Kjell Eriksson