Samtliga politiska partier har hittills visat en föredömlig återhållsamhet genom att inte politisera kampen mot Corona-viruset. Moderaterna och Kristdemokraterna har till och med uttalat sitt stöd för de åtgärder som regeringen har vidtagit. Sverigedemokraterna har, såvitt jag kunnat se, varit tyst.
Den borgfred som idag karaktäriserar svensk politik varar inte för evigt. Så snart den akuta krisen släpper kommer frågan om politiskt ansvarsutkrävande på bordet. Om krishanteringen går relativt bra kommer oppositionen att hylla myndigheter och samhällsinstitutioner. Om krishanteringen går relativt dåligt kommer oppositionen att rikta anklagelser mot regeringen. Så är det i politiken, och jag har inga illusioner om att det skulle vara annorlunda om maktförhållandena i riksdagen var de omvända.
Så här långt bidrar Corona-krisen till att svetsa samman januaripartierna. Det samarbete som nu utvecklas och fördjupas mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna ökar sannolikheten för att samarbetet kommer att fortsätta även under resten av mandatperioden. Säker kan man inte vara. Beroende på hur Corona-krisen utvecklas kan det politiska landskapet kastas om i grunden, och det är fortfarande långt till nästa val. Men allt annat lika har Coronakrisen fört de fyra samarbetspartierna ännu närmare varandra. Partiernas gemensamma samarbetskapital växer.
Corona-krisen bidrar också till att förändra den politiska dagordningen. Debatten om samhällets sårbarhet och bristfälliga lagerhållningar blir en tuff uppförsbacke för nyliberala förslag om ytterligare privatiseringar eller om skattesänkningar överhuvudtaget. I dag är vi alla Keynesianer, som någon sa i radion (uppfattade inte vem) i helgen. De efterhängsna frågorna om brott och straff och om migration viker åtminstone tillfälligt undan, och kan kanske i stället ge plats åt nya frågor om hur vi bygger Sverige, vårt växande hem, starkare och varmare.
2020 blir ett märkesår i svensk politisk historia. Men på vilket sätt är det ännu för tidigt att säga.
1 kommentar:
Spännande, och relevante funderingar (förlåt min osäkra svenska!) Jag hoppas att med skribentens godkännande få bringa i minne,
1) att undantags-situationer som denna är just - undantag. Politisk sett är reaktionen efter en undantagssituations upphör gärna den, att man snabbast möjligt önskar glömma den. Som i Danmark efter kriget, eller England: de som vunnit kampen får inte alltid någon belöning. Väljarna vill vidare. Och mycket gärna back to normal.
2) Det är tveksamt om man kan säga att regeringen - och Stefan Löfvén - har haft någon "bra kris", tillge mig detta opassande ordval. Löfvén har ibland stått otydlig, den mediala uppmärksamheten har sökt sig till oberoende myndigheter (och finansministern), och mitt intryck är inte att Löfvén har framstått som en man "som pekar med hela handen" i en krissituation som denna. Snarare verkar det som krisen har aktualiserat en latent fråga: huruvida det på vissa sätt unika svenska myndighetssystem är ideellt i en situation som denna?
Thomas Elbæk-Jørgensen (ph.d. jur., lärare), Abrahamsberg, Stockholm.
Skicka en kommentar