Jag brukar säga att en av Stefan Löfvens starkaste sidor som partiledare är hans förmåga att hålla ihop partiet. I denna kristid visar han också sin förmåga att hålla ihop landet, och förankra stöd för regeringens politik över partigränserna. Samarbetet med Centerpartiet och Liberalerna har fungerat alldeles utmärkt, och även Ulf Kristersson och Moderaterna har i huvudsak uttalat sitt stöd för regeringens politik.
Den som mäler sig ut är inte oväntat Jimmie Åkesson. Han har svårt att komma in i debatten överhuvudtaget, när Sverigedemokraternas favoritfrågor kring invandring och brottslighet inte dominerar dagordningen. I stället ondgör han sig över att delar av Sida:s budget används till att bekämpa coronasmitta i den fattigaste delen av världen. Hunden känner man på håren.
Det är ingen självklarhet att sittande regering stärks av en kris. I en läsvärd historisk jämförelse visar Dagens Nyheter hur stödet för Socialdemokraterna i regeringsställning i stället sjönk efter Estonias förlisning i september 1994 och Tsunamikatastrofen i december 2004.
Jag noterar också att opinionsstödet för Donald Trump ökat de senaste veckorna. Han åtnjuter nu det starkaste stödet sedan början av hans presidenttid.
Vi får väl se vilket politiskt landskap som vecklar ut sig i Europa post-Corona. Får vi ett uppsving i stödet för den starka staten? Vi lär i alla fall få en sjukvårdsdebatt där privatiseringen av sjukvård och apotek möter en viss uppförsbacke. Eller kommer vi att se ett uppsving för populistiska rörelser som riktar folklig vrede och sorg över Coronans offer mot det politiska ledarskapet?
Europas partisystem var redan före Coronakrisen i rörelse. Ingen vet om rörelsen kommer att förstärkas eller försvaga av krisen.
2 kommentarer:
Lööf är sjukskriven/föräldraledig sedan länge men
noteras för ökat förtroende. Centerpartiet nästan
osynligt idag. Roulette uppe hos Novus? Eller felviktning
av underlaget?
Som Ulf skriver ökar ofta förtroendet för statsledare under en kris. T ex når Rutte, Nederländerna hela 75%. I Italien, som knappast är ett föredöme, har regeringen förtroende av 75%.Sen återstår det att se hur krisen utvecklas och om Sveriges strategi att successivt skärpa åtgärderna är mer framgångsrika än i stort sett övriga länders som tidigt satsat på betydligt fler tvångsåtgärder.
Nu tror jag inte att man ska dra alltför stora slutsatser av nuvarande förtroendemätningar. Att Trump, som under krisens inledning i USA gjorde uppseende felgrepp, vilket CNN med en dåres envishet påminner om dagligen, visar nog att siffrorna också visar något annat än förtroende för ledaren, t ex generell samling mot en gemensam fiende (corona). Orban, som har ett stort förtroende i Ungern, sätter demokratin ur spel utan att riskerna ett internt uppror. Löfven har också undvikit förutsättningslösa intervjuer, vilket ju inte visat sig vara hans bästa gren. Löfven är också den regeringschef som framträtt minst i media av det tiotal länder jag följt.
"Får vi ett uppsving i stödet för den starka staten? Vi lär i alla fall få en sjukvårdsdebatt där privatiseringen av sjukvård och apotek möter en viss uppförsbacke" skriver Ulf förhoppningsfullt. En förhoppning som bygger på ideologi och inte empiri. I t ex Finland, där alla apotek är privata och där en betydande del av sjukvården också är privat, är försörjningen av medicin och skyddsutrustning betydligt bättre eftersom de till skillnad från socialdemokratiska och borgerliga regeringar inte avskaffat beredskapslagren. Som bl a Cwejman påpekat (dagens GP) är ägandeformen inte problemet utan regeringarnas underlåtenhet att ställa krav på lagerhållning på t ex apoteken.
Klas Bengtsson, som tillhör riskgruppen.
Skicka en kommentar