Jag plockar fram ett sparat exemplar av kulturtidskriften Moderna Tider (nr 114, april 2000) där jag lagom till millennieskiftet publicerade en text om filosofen och nobelpristagaren (1927) Henri Bergson och hans bok "Tiden och den fria viljan" (1889). Jag tror tyvärr inte att min text finns på nätet. Men här följer ett utdrag:
Bergson vänder sig mot naturvetenskapens felaktiga sätt att beskriva tiden som en lång. likformig linje med sekunder, minuter och timmar. Att så rada upp våra medvetenhetstillstånd innebär, enligt Bergson, att vi projicerar tiden i rummet, att vi blandar ihop tiden med rummet. Denna kvantifierade tidsuppfattning kallar Bergson helt enkelt för rum-tiden.
Mot denna rum-tid ställer Bergson vad han kallar den verkliga tiden, den sanna tiden, la durée réelle. Denna sanna tid låter sig varken mätas eller bevisas. Den sanna tiden är - menar Bergson - som de insmälta tonerna av en melodi, där tonerna visserligen följer på varandra men där vi icke desto mindre uppfattar melodin som en helhet. Denna sanna tid är den form som vårt medvetenhetstillstånd antar när våra jag helt hänger sig åt att leva, när våra jag avstår från att skilja sina nuvarande tillstånd från sina föregående.
Först i detta tillstånd är vi fria, menade Bergson. Att handla fritt är att ta sig själv i besittning, att försätta sig i denna sanna tid - la durée réelle.
Man må i dag le lite åt Bergsons lätt mystifierande och hoppfulla tilltro till människans förmåga att sätta sig över det vi intuitivt uppfattar som tid och rum, det kvantifierade rummet. Men det går inte att komma ifrån att Bergsons tankar utgjorde en starkt befriande kraft för många människor som vid 1800-talets slut kände sig fångna i naturvetenskapens determinism, som sprattlande marionetter i de obevekliga naturlagarnas trådar. Fångna i rum-tiden.
Bergsons la durée réelle kan lätt relateras till dagen diskussion om queertid. Men det får bli en annan gång. Kanske i morgon. Eller igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar