I natt tog Demokraterna över makten i den amerikanska kongressens representanthus. Det var en viktig seger, även om Republikanerna behöll och till och med förstärkte sitt grepp över senaten.
Under Donald Trumps två första år vid makten har Republikanerna kontrollerat både senaten och representanthuset, vilket inneburit att kongressen inte utgjort någon egentlig motkraft till presidenten. Nu lär det bli ändring på den saken. Demokraterna i representanthuset kommer att utnyttja sin maktställning till att påverka budget och lagstiftning samt initiera juridiska granskningar av Donald Trumps ageranden. I förlängningen skulle det till och med kunna bli fråga om riksrätt.
Valresultatet gestaltade - och kanske till och med förstärkte - den polarisering som präglar amerikansk politik. Det förefaller som att Trump-trogna republikanska kandidater och radikala demokratiska kandidater varit framgångsrika.
Antalet kvinnor i representanthuset blir rekordhögt. Det är bra. Men det innebär ändå att nära 80 procent av ledamöterna fortfarande är män. USA ligger här en bra bit efter Sverige, för att uttrycka det milt. I USA är män, särskilt vita män, en väljargrupp för sig. Omkring 60 procent av de vita männen röstade på Republikanerna i kongressvalet - i övriga grupper (vita kvinnor, svarta män och kvinnor, latinamerikanska män och kvinnor) röstade flertalet på Demokraterna. Sett till ålder var vita väljare över 45 år den enda grupp som i huvudsak röstade med Republikanerna.
Det har också väckt uppmärksamhet att två muslimska kvinnor samt två kvinnor ur USA:s ursrprungsbefolkning nu för första gången valts in i kongressen. USA får också för första gången genom Jared Polis i Colorado en öppet homosexuell guvernör.
Låt oss hoppas att den förändrade maktbalansen i kongressen nu också kan utnyttjas till att minska president Donald Trumps politiska handlingsutrymme. Det var med stor oro jag i olika medier följde Donald Trumps valkampanj, och den hatstämning som piskades fram vid hans massmöten med kärnväljare.
Republikanernas och i förlängningen Donald Trumps förlust av representanthuset var en viktig delseger för de grundläggande liberala värden som vår demokrati vilar på. Låt oss ta vara på den segern och vårda den väl i vår eget politiska arbete för frihet och demokrati.
3 kommentarer:
Att demokraterna tog över representanthuset var ju både välkommet och väntat. Ändå tror jag republikanerna var mest nöjda (ungefär S efter valet: det kunde gått ännu sämre). De ökade som sagt majoriteten i senaten och vann guvenörsval där demokraterna hoppats kunna utmana på allvar, t ex i Florida.
Och medan representanthuset kommer att göra sitt bästa för att avslöja oegentligheter i Trumps förflutna och förhoppningsvis förhindra en underbalanserad budget som späder på USAs redan höga statsskuld (finansierad av Kina) kan Trump fortsätta sitt handelskrig och sin oberäkneliga utrikespolitik.
Hur det går i presidentvalet om två år vet ingen förstås. Trump lär bli republikanernas kandidat om inte demokraterna lyckas kompromettera honom tillräckligt. Men demokraterna saknar starka utmanare fn och risken är att demokraterna gör en vänstersväng och utser en kandidat typ Bernie Sanders.
Tyvärr har Ulf rätt i att polariseringen ökat i USA (liksom i Sverige). Jag tror att en bidragande orsak till detta är det identitetspolitiska angreppssätt som genomsyrar Ulfs analys.
Klas Bengtsson
SvD publicerar idag 8 nov en aktuell Understreckare av Carl Johan Gardell: "Därför har USA ännu inte rämnat under Trump". Artikeln erinrar om Sinclair Lewis' roman "It can't happen here" (1935). Lewis blev den förste amerikan att tilldelas Nobels Litteraturpris (1930).
Jag fick tag i boken antikvariskt, Gardell meddelar att en reviderad svensk översättning gavs ut förra året på Polaris.
Hur som helst, en fascinerande roman. Dagens president har visserligen inte Mussolini och Hitler som samtida kollegor att kalkera sin politik efter, men har tillräcklig egen ondska och inbilskhet som drivkraft. De "starka männen" blir nu allt fler, även inom EU. Med det senaste tillskottet i Brasilien.
Mussolini, Hitler, tillräcklig egen ondska? Vem, vilka, är det som "piskar fram hatstämning"?
Skicka en kommentar