I dag röstade riksdagen nej till moderatledaren Ulf Kristersson som ny statsminister. Röstsiffrorna blev 195 nej mot 154 ja. Samtliga 349 riksdagsledamöter fanns således på plats och deltog i omröstningen. Det tycks också som att samtliga ledamöter höll sig till partilinjen - Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har tillsammans 154 mandat, Liberalerna, Centerpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har tillsammans 195 mandat.
Debatten i kammaren blev känslostark. Ja visst gör det ont när knoppar brister, skaldade Karin Boye. Nu vet vi visserligen inte om det är våren som är i antågande eller en kall senhöst följd av en riktigt bister vinter. Men ont gör det uppenbarligen i allianspartierna. Det är inte så konstigt. Alliansen var länge en framgångssaga för de borgerliga partierna. Nu har den i stället blivit ett hinder för genomförande av liberal politik.
Jan Björklund berättade personligt om det hat som han och andra företrädare för Liberalerna och Centerpartiet utsatts för från "högens svans". Jimmie Åkesson slog återigen fast att Sverigedemokraterna förväntar sig "eftergifter i proportion till partiets storlek" för att kunna stödja en moderatledd regering. Ulf Kristersson, som under valrörelsen lovade att inte gå fram med en M- eller M/KD-regering "såvida inte himlen faller ner", var av naturliga skäl plågad eller åtminstone frustrerad.
Vad händer nu? I morgon stundar nya talmansrundor. Det mest sannolika utfallet är att Annie Lööf för ett sonderingsuppdrag med ett ganska öppet mandat. Ett klokt beslut, i så fall. Nu är dörren till en moderatledd minoritetsregering åtminstone tillfälligt stängd. Det är dags att öppna nya dörrar, där sakpolitiken kan ställas i centrum
Som Karin Boye skrev: Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.
8 kommentarer:
Det är faktiskt lite trist, uttalanden som:
"Liberalerna och Centerpartiet utsatts för från "högens svans".
Visst är det en bortförkling, inte har Jan tid att läsa twitter, men,
det viktiga är trots allt ett adekvat språkbruk, i en demokrati, för
börjar våra uppburna ledare att sälla sig till samma skrå som praktarslen
och uppviglare, då är det nog förkylt. Björklund skulle kunna sagt;
Jo, det är väl inte så otroligt att nätet nu översvämmas av en massa
besvikna sympatisörer hos M? Det är väl den naturligaste sak i världen,
om man är besviken över att ha förlorat en match?
Det vore tvärt om mycket omänskligt, att inte visa känslor om man lider
ett nederlag. Sedan är ju twitter twitter, och borde inte sättas i händerna
på folk som har svårt att hålla känslor i styr, det vet ju alla, detta med
förflugna ord, i stidens hetta. Nä, utan att ens orka bry sig att läsa
svansar, så är det väl ett fullt naturligt utslag, av besvikelse.
Det viktiga nu borde vara att gå vidare och vårda vår demokrati, Fp och
C borde kanske istället tänka på detta med polsarisering, och säga,
jom men fan, klart vi inser att många i moderaterna är besvikna, men nu har vi fattat
vårt beslut. Det skulle fungera bättre, än att skylla på M och Kd, att UK ville pröva sig i kammaren, med en sammanjämkad budget till hands. Det hade UK gått till val på.
Två partier lovade före valet att inte ta aktivt stöd av SD, vad nu detta betydde, dvs
om alliansen varit större än rödgröna, så antog C + Fp att Sd skulle lägga ner vid budgetomröstningen eller val av statsminister.
Medan två partier lovat att pröva frågan ändå. Det är inget konstigt, två olika förhållningssätt till två olika utfall. Det underliga är mer hur Lööf och Bjärklund tänkte med budgeten? om alliansen skulle fått ett mandat mer än rödgröna. S.W
Inte bara S tjänar på Alliansens sammanbrott, utan även SD har anledning att fira det som Annie Lööv har ställt till med. Onekligen ironiskt att de två partier, C och L, som tycker det är viktigare att hålla SD utanför än att få igenom sin egen politik, just genom sitt agerande kommer att gynna SD:s tillväxt och stärka dess position i sin oppositionsställning.
Att inte ge Ulf Kristersson chansen kommer att bli ett historiskt misstag av C och L, som kommer att slå tillbaka på dessa partier.
Liberalernas och Centerns nejröster om statsminister Kristersson var helt korrekta, och nödvändiga. Precis som de förklarade från talarstolen.
Det absolut viktigaste nu är att hejda den krypande och smygande fascismen. Den sprider sig i flera europeiska länder, länder som är medlemmar i EU. I vårt land framträder kryptofascismen helt öppet genom SD, och har därtill infiltrat M och KD som inte tycks förstå vilka krafter de lånar sig till genom ett eventuellt "samarbete" med SD i regeringsfrågan.
Skiljelinjen mellan demokrater och kryptofascister går alltså nu t o m inom två borgerliga partier. Detta är något oerhört och synnerligen illavarslande.
Nu måste de demokratiska politikerna i alla partier samla sig till ett regeringssamarbete som kan vända skeendet. De måste tydligt förklara för allmänheten att nu är det allvar. Särskilt om det skulle bli ett extraval.
En ny regering måste som huvudprogram välja att vara antifascistisk.
Många vackra rader i Karin Boyes dikt – Dessa stämmer bra nu.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla . .
Om Ulf Kristersson hade låtit Annie Lööf sondera hade han haft större anledning att skylla allianssplittring på C och L. Nu verkar det som om han är en tjurig unge som anser att han ska vara statsminister oavsett valresultat. M och SD samarbete i Sölvesborg och Staffanstorp är verkligen avskräckande redan.
Det skulle vara väldigt skönt om politikens innehåll började diskuteras nu. Jimmie Åkesson uttalande om det naturliga högerblocket bör ha underlättat för Annie och Jan att söka samarbete över blockgränser
Det är inte klädsamt alls, att lägga skuld. Och det är banalt, att beroende vilken sida parterna valt, så kommer man fram till en skuldförklaring, och där "bedömare" och förståsigpåare, tenderar att välja sida i skuldfrågan, eller procedurfrågan, men
detta spelar nu ingen som helst roll. Alla visste ekvaktionen före valet:
- SD = vågmästare (alliansen hade 142 + Sd 49 = 191 mandat.
- DÖ var uppriven
- RF gäller, dvs parlamentarismens grundlagar.
Dvs det gick inte att bilda en alliansregering utan Sds stöd, vare sig före eller efter valet. Detta visste ju alla. och "alla" dvs Alliansen, gick till val på att avsätta Löfven, och bilda regering med UK, utan stöd av Sd. Jo, det är ju urkorkat :-) eftersom den enda möjliga lösningen då, är att S skulle släppa fram UK. Och det vissa också alla,
att S inte skulle göra. Så det hela var formidabelt vettlöst från start till mål.
Ett önsketänkande eller ett trolleri, eller bara en politisk illusion. Nog fan kunde
alla räkna även före valet. De kunde räkna även före valet 2014, där Alliansen satsade allt på ett kort, att kunna bilda majoritet tillsammans med mp, eftersom det inte går att bilda samarbete med något annat parti. Eftersom inte Mp längre är våg, är det parlamentariska läget låst. Det verkar som att några av våra politiker inte vill erkänna detta, och vad gör C då? jo :-) underkänner ett parti till, dvs diskkvalificerar Vp,
eftersom Lööf vet att det inte går att gå till sängs med indirekt stöd av Vp, inte ostraffat, och dessutom kanske man får chansen. Så nog är det ett parlamentariskt haveri. Partierna kan inte bilda regering, pga av att man inte vill erkänna verkligheten, dvs väljarnas vilja. Det är buskul, och det hela föresgår av våra yttersta ledare, som har som jobb att nå mål, genom att kompromissa och bilda allianser för att driva fram konkret politik. S.W
Ont gör det, så ont, men inget på dan.
Så ont att det som är i vardande kanske bara är en dröm?
När inte verkligheten och berättelsen om hur verkligheten borde vara, eller skulle kunna komma att te sig - om man bara säger rätt saker - och om då verkligheten ändå fortsätter vara som den är, och inte som den borde, då förbiser man från verkligheten, eller hänger sig åt magiskt tänkande. Dvs detta att våra politiker sannolikt inte inser att väljarnas beteende är en funktion av glappet mellan hur de upplever tillvaron, och varthän det barkar, och jämför detta med vad politiken tidigare lovat, och nu lovar.
Det har hänt många många gånger förr. Det är djupt fascinerande. Snacket, och frånvaro av verkstad.
Novus kom idag med nya siffror, som nu ger två mätserier efter valet, och där november ska jämföras med valet. Det går inte så bra för den så kallade alliansen, och det gick visserligen något bättre i valet jämfört med 2014, men alltså inte nämnvärt. De rödgröna blev största block, och befäster den positionen, dvs ger trenden för i vilken grad man är sugen på extraval. Det finns ett parti som just nu ligger väldigt illa till, och som duckar vad det går, men inte kommer komma undan sökljuset.
...... 2010 ... 2014 ... 2018 ... 18-okt . 18-nov . Förändr sedan valet
nM ... 30,1 ... 23,3 ... 19,8 ... 19,7 ... 19,2 ... -0,6 ... (ej oävet efter valet)
KD .... 5,6 .... 4,6 .... 6,3 .... 6,0 .... 5,9 ... -0,4 ... (stabilt efter valet)
Sum .. 35,7 ... 27,9 ... 26,1 ... 25,7 ... 25,1 ... -1,0 ... 10% back sedan 2010
Fp..... 7,1 .... 5,4 .... 5,5 .... 4,6 .... 3,7 ... -1,8 ... (Dire straits, ej oväntat)
C ..... 6,6 .... 6,1 .... 8,6 .... 8,4 .... 8,9 ... +0,3 ... (stabilt efter valet)
Sum .. 13,7 ... 11,5 ... 14,1 ... 13,0 ... 12,6 ... -1,5 ... -1% sedan 2010
MLCK . 49,4 ... 39,4 ... 40,2 ... 38,7 ... 37,7 ... -2,5 ... Katastrof., - 12 % sen -10
...... 2010 ... 2014 ... 2018 ... 18-okt . 18-nov . Förändr sedan valet
S .... 30,7 ... 31,0 ... 28,3 ... 28,3 ... 29,8 ... +1,5 ... (det tar sig
Vp..... 5,6 .... 5,7 .... 8,0 .... 8,4 ... 7,9 .... -0,1 ... (stabilt som tusan)
Mp..... 7,3 .... 6,9 .... 4,4 .... 4,4 ... 4,3 .... -0,1 ... (stabilt, men -2 sedan -10
SVMp . 43,6 ... 43,6 ... 40,7 ... 41,1 ... 42,0 ... +1,3
...... 2010 ... 2014 ... 2018 ... 18-okt . 18-nov . Förändr sedan valet
Sd .... 5,7 ... 12,9 ... 17,5 ... 18,8 ... 19,2 ... +1,7 ... (jmfr alliansens nedgång:-)
Övr ... 1,8 .... 4,1 .... 1,5 .... 1,4 .... 1,1 ... -0,3
Det är nu frågan om vad det är för faktorer som givit SD sin framgång, trots massiva kampanjer från alla håll och kanter. Nu betalar Svensk politik priset av snabb förändring i samhället, där SD lamslår politiken, eftersom parlamentarismen inte
fungerar så bra, om man räknar bort alla röster som avgivits i protest mot etablissemanget, risk finns att de drivande inte sansar sig eller anpassar sig,
och då blir det inga politiska förändringar, fler missnöjesröster, och ännu svårare
att ratta regeringsskutan. En regering med C, Fp och Mp, skulle naturligtvis vara bästa
möjliga elexir för Sd. Det intressanta är emellertid att småpartierna står och stampar och konkurrerar om de nischade väljargrupperna. Där har de ett problem, att man slåss
om samma värderingar, som skulle kunna kallas för DN- eller Folkpartikelliberalism.
Mp och nyCentern är i praktiken korbonkopior. Problemet är nu bara att matematiken går i fel riktning, de demografiska förändringarna till trots. S.W
Alex Schulmans artikel i Expressen är smärtsamt kristallklar.
A.S
"För mig är detta fortfarande valets största gåta. Att de som förlorade
utropade sig som vinnare och att ingen tillrättavisade dem."
(sw de klämde ur sig att de var största regeringsalternativ, utan gemensamt program)
A.S
"Maktbalansen var ju oförändrad jämfört med förra valet
- rödgröna större än alliansen, med SD som vågmästare.
Ändå skulle nu Löfven avgå".
"Så sparkades Löfven och det blev kaos, kaoset höll i sig i många veckor,
för att sedan övergå till detta vakuum vi nu befinner oss i."
"Plötsligt säger Björklund: ”Ursäkta, men vi vann inte valet.
Plötsligt säger Annie Lööf samma sak."
(sw världsklass. Det röd-gröna vann valet, vi tänkte inte på det. Men.. så klart,
helt imbecilla är det inte. Lööf hade länge närt planer på Mp, och Lövin hintade direkt
efter valnatten, som en profetia, att efter några talmansrundor, så kunde mycket väl
Lööf bli statsminister. Så visst fanns det planer, det märktes inte minst när de
skulle till att rösta om utskotten, där plötsligt några som inte ska nämnas, ville ge Sd utskottsplatser, för att den vägen minska på S och Ms makt i riksdagen. Det var ganska
osnyggt, moraliskt alltså. Men, S sparkade gudskelov bakut, och då föll den planen. S.W
Plan B, om det nu inte går hela vägen för grön-grönt, eftersom en del av planen förefaller ge just Björklund trubbel, och att S skulle släppa fram Lööf + Lövin, utan Fp blir om inte Vp räknas in, 147, vilket blir dödfött.
Dåå gäller det omvända, dvs om C och Fp kan stödja en S-ministär som även inkorporerar Mp. Den lösningen kan faktiskt hålla, men bygger ånyo på att Folkpartiet ställer upp,
och det var ju det som Björklund först försökte smita ansvaret från. Bjärklund är nyckelspelare vare sig han vill eller inte, eftersom fru Lööf exkluderat Vp från spelplanen.
Blir det revolution i Folkpartiet, eller vinner brobyggarna, om den enda logiska slutsatsen att någon (mot förmodan) menar allvar med vad de säger, om blocköverskridande samarbete för att isolera Sd, så innebär det konkret att C och Fp stödjer en S-regering. Det är mycket mer realistiskt och funktionellt, än att S ska stödja en Fp + C-ministär, som inte alls kan göra upp till höger, de sitter på nåder, eftersom om de skulle högerprassla, faller givetvis en regering Lööf direkt.
Det är bara att ta ett djup andetag och gilla läget.
C och Fp måste välja, annars nyval, och när DN ledare börjar fundera på en tjänstemannaministär, vilket vi är många som skulle vara tacksamma för, mot bakgrund
av hur våra parlamentariker skött sakernas tillstånd, så inses att det är en kris.
DN, som nog ligger folkpartiklarna närmast, har börjat inse vilken gren partiet befinner sig på, och att grenen är avsågad, så ska DN rädda DN-liberalismen, så är nog extraval inte heller lösningen.
I valet mellan:
- Kristersson 1, 2, 3
- Löfven allena, med Perssons modell från 2002 för C, Fp och Mp
- Lööf, med stöd av S (vilket är samma som förestående hot om extraval)
- Extraval
Så är Löfven det med bäst chanser att faktiskt fungera.
C har redan bestämt sig före valet, och kommer inte ändra sig om UK.
Fp är osäkrade, och teoretiskt har Uk en liten chans kvar, om Björklund får gå.
S.W
Skicka en kommentar