I SVT/Novus väljarbarometer får Socialdemokraterna i dag 29.8 procent, vilket innebär en ökning med 1.5 procentenheter från föregående mätning. Faktum är att vi får gå tillbaka mer än tre och ett halvt år i tiden - till mars 2015 - för att hitta ett bättre resultat (31.0 procent) för Socialdemokraterna i Novus mätningar. (I oktober 2017 fick Socialdemokraterna också 29.8 procent.)
Värre ser det ut för Liberalerna. Partiet får bara 3.7 procent, vilket med marginal är partiets sämsta resultat i Novus någonsin. Miljöpartiet ligger med sina 4.2 procent i princip still, men obehagligt nära fyraprocentsspärren. Även för övriga partier är förändringarna små. Centerpartiet får till exempel 8.9 procent, mot 8.4 i föregående mätning. Sverigedemokraterna får 19.2 procent, vilket är lika mycket som de hade i Novus mätningar precis innan valet i september 2018.
Sammantaget för de rödgröna partierna stöd av 42.0 procent av väljarkåren, mot 37.7 procent för allianspartierna. Det ger de rödgröna partierna ett försteg på 4.3 procentenheter, vilket - om jag räknat rätt - är det största försteget för de rödgröna sedan mars 2015.
Vi ska inte överdriva opinionsmätningarnas betydelse för regeringsfrågan, och särskilt inte en enskild mätning. Men sammantaget tyder resultaten på att Alliansens sätt att hantera sina interna konflikter något stärkt Socialdemokraterna, och att flera partier (främst Liberalerna och Miljöpartiet, men kanske också Moderaterna) har skäl att undvika ett extra val.
7 kommentarer:
HUr det påverkar opinionen kan man läsa varje gång det kommer en ny undersökning,
och det blir lite trassel med slutsatserna, eftersom undersökningen som publiceras
har en eftersläpning. Tex var Novus senast mätperiod avslutad före omröstningen om
UK. Sedan tar det alltid lite tid, eftersom
- undersökningen är respondenternas uppfattning, sedan kommer
- ananyterna och förståsigpåarnas uppfattning,
- som gör sina alanyser och orsakssamband av vad förändingen orsakades av, sedan kommer
en ny undersökning, från ett annat opinionshus, där ingen vet om de nya respondenterna är påverkade av:
- den föregående undersökningen, eller
- av dess analys av förståsigpåarna, eller
- av politikernas uttalanden i senaste TV-Nytt, eller
- av mer djupliggande politiska uppfattningar.
En sak vet vi, det är att förändringar mellan partier, som orsakas av
- de väljare som bytt uppfattning sedan senaste mätningen, och dessa är
alltså så kallade marginalväljare, dvs personer som kan tänka sig att byta
fot, inte på grund av partiernas inneboende grundhållning, den är hyfsat konstant, utan
på grund av dagspolitisk förändring. Utöver detta är det felmarginaler, som drabbar små partier mer än stora, och så är det skillnad mellan olika metoder och hur många man mäter. Det största problemet är dock att de mäter hypotetiskt förhållande, "om det vore val idag" det är inte skarpt, och många väljare gör skillnad, dvs eftersom det inte är val på riktigt, utan på låtsas, så kan man passa på att skicka en signal. Så våra politiker och förståsigpåare bildar uppfattning på delvis hypotetiska förhållanden.
Just nu med politisk villervalla, där det pågår ett försiktigt spel om ansvar för
cirkusen, som delvis är motstridigt inom borgerligheten, så drabbar detta naturligtvis inte de rödgröna på samma vis. Ansvaret för villervallan är naturligtvis i hög grad de borgerliga, ingen nämnd ingen glömd, som gått till val tillsammans på att bilda regering utan stöd av Sd. men skärskådar man sitt minne före valet, så var det väldigt väldigt mycket surr och detta med aktivt och passivt stöd, som egentligen aldrig förklarades, vad det innebar. Man ska egentligen samla ihop alla intervjuer och svar före valet, och studera semantiken, detta med passivt och aktivt. Vad de avsåg var ganska enkelt, att om rödgröna skulle bli större än alliansen, så krävs att minst en Sd röst läggs på UK, för att han skulle bli regeringschef, annars måste de få över Mp på andra sidan, precis den
taktik som Reinfeldt försökte, med skillnaden att Reinfeldt försökte få majoritet med Mp, detta val, och här har de mörkat, visste alla att det inte skulle gå att få riksdagsmajoritet för en budget som inkluderade Mp, så de gick till val på en from förhoppning, att regera i minoritet, tillsammans med Mp. Det är ju fullständigt givet
efter Moderaternas fall 2014 och efter berg- och dalbanan med AKB, och sedan en ny berg- och dalbana med UK (som började dala efter nyåret 2018) att väljarna inte riktigt köpte hela konceptet, med en f.d allians, som inte gick till val med ett gemensamt manifest,
och som inte var eniga i den för SD mest centrala frågan. S.W
Senaste förtroendeligan i Aftonblaskan, säger ändå något om situationen för våra politiska ledare. Lite skadeglad får man ändå vara, över att de kollektivt i alliansen lyckats skjuta sig själva i foten. Som Lööf argumenterar, så är det binärt, och det kan ju vara så att målet är mer själva uppmärksamheten, än konkreta politiska mål.
För ett parti är ju partiledaren ett medel, för politiska mål. Medan detta inte måste vara fallet på samma sätt för alla politiska ledare. I folkpartiet finns det del krafter som anser att det är värt att åka ur Riksdagen vid ett extraval, eller att det är värt att göra upp med S, bara för att slippa att bli beroende av Sd. Sedan finns de Folkpartiklar som tycker att klassisk borgerlig politik väger tyngrre, och då är
detta med direkt och indirekt stöd inte samma problem. Bolllen är delvis rund inom Fp, men kanske inte för C, eftersom deras parti inte tappat, men man ska inte vara säker på den saken heller. Det går i vart fall inte väldigt bra.
------------- Pallplats
.. Lagledare .. tot . män. kv . förändr av tot.
1. S. Löfven.. = 40 . 32 . 48 . (+1) ... Stabilt i ledning, förtroendeingivande
2. Ebba B.Thor = 37 . 44 . 31 . (-4) ... inte illa, går hem hos män
3. J. Sjöstedt = 36 . 27 . 45 . (-1) ... på pallen, säger allt. Silver bland kvinnor
------------- Utmanarna
4. Kristersson = 34 . 41 . 27 . (-9) ... Tapp, pga oredan? 2a bland män, men Kvinnor?
5. Annie Lööf. = 31 . 27 . 36 . (-8) ... Har lite att jobba på hos män, håller teflonet?
6. J. Åkesson. = 29 . 35 . 23 . (+1) ... Hyfsat, för att vara Svarte Petter
------------- Nedflyttningsstrecket
7. J Björklund = 23 . 20 . 26 . (-10) .. Har tappat stort, sannolikt sista matchen
8. G. Fridolin = 16 . 12 . 20 . (0)
9. Isab. Lövin = 15 . 12 . 18 . (-2)
Minus 8, 9 och 10 för tre av alliansen ledare, visar på vad som händer när jaget kommer före laget. Det är bara att lyfta på hatten och gratulera alla som röstade för en alliansregering. De klarade fan i mig inte ens att få ihop något annat än ett värdelöst
reformprogram, två veckor för valet. Sedan har de mest babblat och bluddrat osammanhängande, annat än att tala om vad de inte vill. De är inte värda att regera,
och det är ingen alld sålig position för UK att gå i opposition. Med en mittenministär kommer det att gå åt helvete snabbare än någon hinner blinka. Vem minns inte våren
1992, innan Wibble och Bildt hunni lägga fram sin första vårprop, så började
det spekuleras mot kronan. Nu går inte detta, men kronan lever ändå farligt,
och räntorna kan stiga, alltså inte bara Riksbankens. Nä, en regering som kan hålla i rodret, går nog bara att skramla ihop, runt den som redan sitter. S.W
Går man på Novus, och räknar mandat, så blir det ännu tydligare, vart hän det barkar, och vad som skulle kunna bli utfallet med ett extraval, förutom då att det blir en Riksdag som är förankrad i någon slags öppen och ärlig agenda, för vad politiken söker väljarnas förtroende för:
S = 109 (+9)
VP = 29 (+1)
Mp = 16 (0)
Sum 154 (+10) Inte dåligt, S + Vp är större än "alliansen"
Sd = 70 (+8) Vad ska man säga, i vart fall "elefant" utan att trampa i klaveret
M. = 75 (+5) Grattis... 5 kadavermandat från Fp
Kd = 22 (0), med sannolikt hugg på 23.
C. = 35 (+4) med sannolikt 4 kadavermandat från Fp
Fp = 0 (-20) Björklund memorial
Sum 132 (-11) dvs tappar 9 mandat, (10 från valet 2014)
Räknar man överslagsmässigt på Novus mandatsammanställning så har ett parti fått ett mandat för mycket, sannolikt S, men det spelar egentligen ingen som helst roll.
Om Mp klarar sig & Fp flyttar ner till kommunserien, så kommer alltså Sd att gå fram minst 8 mandat, men eftersom Fp försvinner, och rödgröna stärks, så blir det faktiskt delvis ett enklare politiskt landskap, för de rödgröna, som då med emfas kan säga:
Nå, dög det denna gång, vann vi valet, eller ska vi tillsammans titta på Fem Myror är fler än fyra elefanter? För säkerhets skull, eftersom det verkar som att ni inte räknar med Vänsterpartiet, jösses, det partiet räknade vi med hela kalla kriget, i vart fall
Ullsten, Bohman och Fälldin.
Det blir helt enkelt så att rödgrönt stärks väsentligt, och bara vissheten om detta innebär att man kan ta betydligt högre risk, vid en förhandling, för knystar någon,
pip,extraval, så svarar man; - "Go ahead Punk, make my day"
Och om C nu stödjer andra sidan:
154 + 35 = 189 så är det alltså grönt.
Men om C räknar bort Vp, som oseriös ytterkantsspelare?
För så räknar fru Lööf.
Då blir det 138 + 35 = 173, så det blir på gärdesgården, och går C till extraval på dessa premisser, så är det en helt ny ekvation för väljarna. Bollen är rund.
Dvs Centern måste revidera hela sitt partiprogram, om de ska regera i en annan koalition. Det är emellertid inte alls omöjligt för fru Lööf, det verkar som att både partigängare och väljare hänger med, vad de än tar för sig, vare sig de kopierar nymoderaterna eller Macrons framåt marsch, då har de tagit sig fram 4 - 5 mandat sedan Lööfs val 2014, då partiet gick från 23 till 22. Frågan är mer varför det går bättre?
I vart fall hänger det nära samman med att det går ännu bättre för Sd och att vinden har vänt för S, humlan flyger vidare. S.W
Hur påverkas allianspartierna av den olösta regeringsfrågan?
- Två nedröstade statsministerkandidater
- Två kandidater som inte klarat av sina sonderingar.
En tredje kandidat, som varit ledande i att fälla de bägge övriga,
och absolut vill sondera själv, med samma premisser som UK, dvs
att hålla ihop Alliansen, innebär att hon inte heller kommer i närheten,
såvida hon inte får med sig Mp över på den borgerliga sidan, och detta
inser så klart alla inblandade (teoretiskt) att Mp säger blankt nej
till, om UK är regeringsbildare, och dessutom säger M+kd nej till
Mp, inte bara av ideologiska eller sakpolitiska orsaker, utan framför
att för att de inte är i närheten av egen majoritet, och alltså i princip
kräver stöd av S. Vilket innebär att fru Lööf nu försöker pressa S och M,
att om de inte stödjer den ena sidan, så...
Fast ekvationen ändras inte, en allians som håller ihop, hand i hand med Mp,
samlar ändå bara 159 mandat, och kan inte ens tillträda utan acceptans av S.
Så man blir inte klok på showen, klart S leker med tanken att släppa fram fru Lööf,
för de vet ju att M inte kan stötta detta, om Mp är med. Så det ska bli spännande,
hur Folkisarna agerar, eftersom Jan B, har en mycket utslagsgivande roll i denna
lustiga pardans som snart ska övergå i kollektiv truppdans, under en dansledare.
Hur är alltså förtroende och tilliten inom alliansen, som ska hålla ihop och lita på varandra, inför Lööfs plan om en blå-grön-grön röra. S.W
Och som vanligt, enskilda undersökningar är livsfarligt att dra slutsatser om.
Det man kan dra slutsatser kring är mer makroperspektiv, när man höjer blicken
och studerar opinionen från 2006 och och framåt, när S och M korrelerar, fram till just 2010, sedan från mitten av 2012 börjar de bägge att tappa mark tillsammans, fram till 2016, när det börjar motkorrelera, dvs m börjar dyka och S går i andra riktningen, och deta är ett intrikat samband med C och Sd, där alla börjar tala om nya politiska skalor, som tidigare inte varit i svängen.
När S och M motkorrelerar (säger något om väljarnas bakomliggande preferenser), i vart fall före valet 2014. Detta att i grunden har Sverige två partier, S och M, resten är sas lull-lull, eller utsmyckande sateliter, från de två graviterade mittpunkterna. Våra två olika statsministerkandidater. Det blev inte minst tydligt i programmet om statsminister Persson i går. Att Persson inte riktigt rådde på Reinfeldt i debatten om vem som bäst företräder de som är under ytan, medan Persson hade en enklare resa med Bildt. Det nya med Sd, som innebär att vår parlamentarism är en smula kortsluten, innebär dessutom att politiken inte längre går att hantera lika enkelt för S och M, eftersom just migration och flyktingpolitik kommit att symbolisera gränsen mellan de goda och de dåliga. Fast dimensionen är ny, och sannolikt är det nya politiska landskap en miljö som det tar tid att lära sig. Reinfeldt hade ett ingångsvärde, från Perssons dagar, som var enklare. Nuvarande ledningar inom S och M, har sedan valet 2014 en helt ny spelplan, och det kommer att ta tid, att lära sig dra nya slutsatser i ett nytt politiskt landskap, samtidigt som väljarnas vardag defacto också förändras av den förda politiken.
Förändringen, det nya landskapet, kommer på allvar efter valet 2014, när det börjar gå bra för Sd, och Centerpartiet upptäcker att det finns stora vinster att hämta in, genom
att moderaterna får ta matchen mot Sd, för att inte blöda. Det dilemmat hade inte Reinfeldt. Sedan är det inte alls säkert att de förutsättningar som rådde från mitten 2016, där M åkte berg- och dalbana fortsätter. Dock är perioden intressant, då det i praktiken handlar om en batalj med fyra spelare, i grunden Löfven och Moderatledaren
i var sin ringside, och sedan fru Lööf och Jimmie, i den andra. Om man tänker sig att det tidigare var en match, mellan två kombatanter, så blir det plötsligt en helt ny match, när det kommer in två ytterligare kämpar, som man inte riktigt får kläm på, vem som är vän eller motståndare, när de pucklar på varandra är det en sak, och även när de låtsas puckla på varandra, men när de börjar puckla på de gamla kämparna, och de egentliga kämparna står och ser lite groggy ut (kanske UK något mer groggy, men Löfven får i vart fall acceptera en villrådig min, vem fan är det jag slåss mot? Högerspökena,
nyliberalerna draperade i grönt, eller den svårhanterbara nationellt orienterade populismen? Det duger inte ens att klämma till med extremhöger eller fascister.
Eftersom Sd inte är det. Acceptera den föreliggande verkligheten, läs Sds program,
och bemöt de politiska argumenten, visst en svårare väg, men likväl framgångsrik.
Fp har snubblat på inkonsekventa budskap, Mp snubblade mest på ett antal stollejockar,
i partiet, nu snavar även Mp på att vara otydliga vid ringside. Vem är det som de ska
backa upp egentligen? S.W
senaste Inizio 14 - 19 nov ger nytt huvudbry för Fp, men ger ganska tydlig vägledning för Mp, vart skåpet egentligen ska stå.
......... Mp .... Sd ..... C+Fp ... M+Kd ... alli ... SVMp ... Diff mellan blocken
Nov2 .... 3,5 ... 18,8 ... 13,1 ... 26,1 ... 39,2 ... 40,5 ... 0,9
Nov1..... 3,8 ... 18,9 ... 13,8 ... 24,1 ... 37,9 ... 41,0 ... 3,1
Okt ..... 4,3 ... 17,9 ... 13,6 ... 25,7 ... 39,3 ... 41,3 ... 2,0
Valet.... 4,3 ... 17,6 ... 14,1 ... 26,2 ... 40,3 ... 40,6 ... 0,3
Diff val -0,8 ... +1,2 ... -1,0 ... -0,1 ... -1,1 ... -0,1 ...+0,6
Förloraren är Alliansen, och inom alliansen är det C+Fp som förlorar i alla opinionshus,
just nu ska tilläggas, och debaclet inom alliansen är naturligtvis inte färdigvärkt.
Alla snurriga turer är väl inte utverkade ännu, och nu är det full fart med budgeten.
Det rimliga är att fru Lööf får förklara, om hon stödjer UK eller Löfven, och eftersom hon inte vlls vara, så stödjer hon alliansen, och en tredje statsministerkandidat.
Om nu denna kandidat ska bli verklighet, gäller då att svara på frågan om vilken sida
som ska stödja denna? Den blå med 143 mandat :-) eller den rödgröna på 116, eftersom
Vp numera är uträknade, enligt den senaste regelboken. 116 + 31 = 147, och kräver således Björklunds lite villrådiga väljarbas. Så frågan är nu om inte S agerande, faktiskt rättvist nog kan knycka tillbaka röster från högra sidan, som inte är Sd?
Det finns tecken i skyn, även om allt som rör framtiden mest är trivial underhållning,
att sia om. S.W
Suck, opinionen?
Hur den påverkas, det krävs nog ingen direkt expert för
att begripa att den borgerliga trätan och huggsexan, jämte
olägenheten att skylla gemensamma tillkortakommanden, på
en kollega, eller på S och M, inte ger annat än dåligt intryck.
Det finns fortfarande bara en som kan bli statsminister, och det
verkar alltså som att:
I. Vp, S och Mp är säkra på vem de vill ha som statsminister (de var de före valet med)
II. M och Kd är säkra på vem de vill ha, vilket var klart före valet.
III. Att Sd föredrar UK, när det visar sig att Fp och C inte är med i vagnen.
IV. Att C och Fp inte vill välja någon, dvs har aktivt röstat nej till både UK & Löfven.
Spelar nu mindre roll vad de lovat eller sagt, har de gått till val som en allians med en gemensam reformagenda, (om än undermålig), med UK som regeringschef, och samtidigt lovat att avsätta Löfven, så förpliktigar detta.
Nu har de avsatt Löfven, men vill alltså inte välja ny statsminister, och det kan bara väljas en (1) vilket Fp och C nogsamt undviker att nämna. Det är helt otroligt. En hel veckas sonderingar, för att komma fram till att C och Fp, fortfarande inte vill ta ställning, utan anser att M och S ska... vad då? Lotta?
Dundersuck
- rödgröna = 144 och alliansen 143.
- Gröna vill inte byta lag
- S + Vp + Sd > än blå-grönt, vilket innebär att de får en majoritet emot sig.
- C + Fp vill inte byta sida, men vill att S ska offra sig, som tack för....
När det nu visat sig att Alliansen var en fasad, för oklara mål,
är det uppenbart att borgerligheten tappar sammanlagt.
Det är bra, att väljarna är rättvisa och utdelar ett rättmätigt straff,
dvs fallande förtroende och fallande opinion. Denna säng har alliansledarna själva försatt sig i, och detta med UGL eller annat ledarskap, verkar de helt enkelt inte ha reflekterat över. Lekskola i gemensamt ledarskap.
Men hur påverkar opinionen partiledarna?
Hur påverkar spin och läckor opinionen?
Inte ett ord om att Mp sedan länge vägrat sätta sig i en alliansregering, något slags magiskt tänkande, som oförväntat nog Expressen verkar missa, dvs det är mer M som inte vill ha med Mp att göra, medan Mp i smyg kan tänka sig ingå i det blå laget. Pyttsan. det är bara att ta del av vad Lövin uttalat.
Den erfarenhet de andra generationens alliansledare skaffat sig efter valet 2010,
på ett påtagligt sätt verkar ha påverkat partiernas och partiledarnas bedömningar och beteenden - hur man vinner att val, alltså om nu syftet verkligen var att vinna valet och rösta fram UK som statsminister, som kräver:
- samlad förmåga (att komma överens om gemensam politik)
- samlad vilja (allt vilja vinna och därmed vilja att hålla ihop)
S.W
Skicka en kommentar