I SVT/Novus väljarbarometer får Socialdemokraterna i dag 29.8 procent, vilket innebär en ökning med 1.5 procentenheter från föregående mätning. Faktum är att vi får gå tillbaka mer än tre och ett halvt år i tiden - till mars 2015 - för att hitta ett bättre resultat (31.0 procent) för Socialdemokraterna i Novus mätningar. (I oktober 2017 fick Socialdemokraterna också 29.8 procent.)
Värre ser det ut för Liberalerna. Partiet får bara 3.7 procent, vilket med marginal är partiets sämsta resultat i Novus någonsin. Miljöpartiet ligger med sina 4.2 procent i princip still, men obehagligt nära fyraprocentsspärren. Även för övriga partier är förändringarna små. Centerpartiet får till exempel 8.9 procent, mot 8.4 i föregående mätning. Sverigedemokraterna får 19.2 procent, vilket är lika mycket som de hade i Novus mätningar precis innan valet i september 2018.
Sammantaget för de rödgröna partierna stöd av 42.0 procent av väljarkåren, mot 37.7 procent för allianspartierna. Det ger de rödgröna partierna ett försteg på 4.3 procentenheter, vilket - om jag räknat rätt - är det största försteget för de rödgröna sedan mars 2015.
Vi ska inte överdriva opinionsmätningarnas betydelse för regeringsfrågan, och särskilt inte en enskild mätning. Men sammantaget tyder resultaten på att Alliansens sätt att hantera sina interna konflikter något stärkt Socialdemokraterna, och att flera partier (främst Liberalerna och Miljöpartiet, men kanske också Moderaterna) har skäl att undvika ett extra val.
Visar inlägg med etikett Opinionsläget. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Opinionsläget. Visa alla inlägg
2018-11-16
2015-10-29
Om kontrasten mellan politisk turbulens och stabil väljaropinion
De senaste månadernas politiska turbulens står i djup kontrast till stabiliteten i väljaropinionen. Trots migrationsströmmar, flyktingpolitiska uppgörelser och en uppriven Decemberöverenskommelse har vi i dag ungefär samma opinionsläge som för några månader sedan.
I de allra flesta mätningar har de rödgröna ett knappt övertag på Alliansen, samtidigt som Sverigedemokraternas framgångsvåg har stannat av. Att de rödgröna partierna ligger ungefär lika med eller strax före Alliansen är en liten framgång för regeringen. Det är inte ovanligt att oppositionen under mellanvalsperioden drar ifrån i opinionen. Allianspartierna har misslyckats med att växla in regeringens svåra parlamentariska läge till egna opinionsvinster.
Stabiliteten visar sig till exempel i att Socialdemokraterna i de fem senaste mätningarna från Novus endast har rört sig i spannet mellan 25.1 och 26.4 procent av rösterna. Det är också svårt att se någon effekt av upprivandet av Decemberöverenskommelsen - i både dagens Novus och Ipsos mätning tidigare i veckan ligger Kristdemokraterna kvar under fyraprocentsspärren.
Som parti kan Socialdemokraterna förstås inte vara nöjda med den egna nivån i mätningarna - opinionssiffrorna är historiskt låga. Men hur skall vi förstå Alliansens misslyckande att utnyttja socialdemokraternas svaghet till egen nytta?
Jag tror det råder en stor osäkerhet kring Alliansen i väljarnas ögon. Allianspartierna löser upp sitt tidigare tajta samarbete, för att kunna utveckla respektive partiers egen politik. Kristdemokraterna har skakats av inre strider och har en ny partiledare som varken sitter i riksdagen eller lyckades hålla samman sitt parti. Även Moderaterna hemsöks av inre splittring. Anna Kinberg Batra tvingas slå knut på sig själv för att hålla de olika åsiktsriktningarna i partiet på någorlunda gott humör. Upprivandet av Decemberöverenskommelsen påvisade oenighet mellan allianspartierna om hur regeringsfrågan skall hanteras och ingen vet just nu vilken som är Alliansens linje i frågan.
Det är möjligt att Alliansen lyckas samla ihop sig till valet 2018 och det är också möjligt att senaste tidens turbulenta politiska händelser så småningom för följdverkningar i opinionen. Men i skrivande stund finns det få ljus på Alliansens himmel. Därmed inte sagt att den rödgröna himlen skulle vara särskilt stjärnklar den heller.
I de allra flesta mätningar har de rödgröna ett knappt övertag på Alliansen, samtidigt som Sverigedemokraternas framgångsvåg har stannat av. Att de rödgröna partierna ligger ungefär lika med eller strax före Alliansen är en liten framgång för regeringen. Det är inte ovanligt att oppositionen under mellanvalsperioden drar ifrån i opinionen. Allianspartierna har misslyckats med att växla in regeringens svåra parlamentariska läge till egna opinionsvinster.
Stabiliteten visar sig till exempel i att Socialdemokraterna i de fem senaste mätningarna från Novus endast har rört sig i spannet mellan 25.1 och 26.4 procent av rösterna. Det är också svårt att se någon effekt av upprivandet av Decemberöverenskommelsen - i både dagens Novus och Ipsos mätning tidigare i veckan ligger Kristdemokraterna kvar under fyraprocentsspärren.
Som parti kan Socialdemokraterna förstås inte vara nöjda med den egna nivån i mätningarna - opinionssiffrorna är historiskt låga. Men hur skall vi förstå Alliansens misslyckande att utnyttja socialdemokraternas svaghet till egen nytta?
Jag tror det råder en stor osäkerhet kring Alliansen i väljarnas ögon. Allianspartierna löser upp sitt tidigare tajta samarbete, för att kunna utveckla respektive partiers egen politik. Kristdemokraterna har skakats av inre strider och har en ny partiledare som varken sitter i riksdagen eller lyckades hålla samman sitt parti. Även Moderaterna hemsöks av inre splittring. Anna Kinberg Batra tvingas slå knut på sig själv för att hålla de olika åsiktsriktningarna i partiet på någorlunda gott humör. Upprivandet av Decemberöverenskommelsen påvisade oenighet mellan allianspartierna om hur regeringsfrågan skall hanteras och ingen vet just nu vilken som är Alliansens linje i frågan.
Det är möjligt att Alliansen lyckas samla ihop sig till valet 2018 och det är också möjligt att senaste tidens turbulenta politiska händelser så småningom för följdverkningar i opinionen. Men i skrivande stund finns det få ljus på Alliansens himmel. Därmed inte sagt att den rödgröna himlen skulle vara särskilt stjärnklar den heller.
2009-03-01
Opinionsläget 1 ½ år före valet
De borgerliga allianspartierna fortsätter att knappa in på den rödgröna koalitionens försprång i opinionen. I den senaste mätningen från opinionsinstitutet Synovate fick den rödgröna koalitionen 50 procent av väljarstödet, mot 46.1 procent för de borgerliga partierna.
Ingen borde egentligen vara förvånad. De rödgröna partiernas rekordstora försprång på 19 procentenheter i början av hösten 2008 hade sin grund i en sällsynt låg mobilisering av borgerliga partisympatisörer och potentiellt borgerliga partisympatisörer. I princip samtliga experter förutsade att opinionsförsprånget skulle minska i god tid före valet 2010.
Det olyckliga för socialdemokraterna är således inte det minskade opinionsförsprånget i sig utan de omständigheter under vilka opinionsförsprånget minskade. Den finansiella krisen i kombination med fubblandet kring bildandet av den rödgröna koalitionen innebar att opinionsförsprånget inte minskade successivt utan i stället genom ett ras. Ett sådant opinionsras appellerar direkt till en medielogik som fokuserar på dramatik och förändring. Således är fokus inte längre på oppositionens överläge i opinionen utan på att överläget i opinionen har minskat. Trots ett konstant överläge i opinionen framställs den rödgröna koalitionen som förlorare.
Lugn i stormen, säger jag. Utan att ha räknat exakt skulle jag tro att det sedan valet har genomförts ungefär 50 opinionsmätningar kring de svenska väljarnas partisympatier. I princip samtliga av dessa 50 mätningar har oppositionen i form av den rödgröna koalitionen ett signifikant överläge gentemot den borgerliga alliansregeringen. Och enligt samma medielogik som jag nämnde ovan - med fokus på dramatik och förändring - så kommer fokus ju närmare valet 2010 vi kommer i stället att förskjutas mot möjligheten till regeringsskifte.
Så givet opinionsläget under mandatperiodens första 2 ½ år så kvarstår min bedömning: möjligheterna till ett regeringsskifte 2010 är utomordentligt goda.
Jag konstaterar också att Sverigedemokraterna försvunnit helt ur debatten. Orsaken är finanskrisen och återupprättandet av en blockpolitik med två distinkta alternativ. Även här kvarstår min bedömning: Möjligheterna för Sverigedemokraterna att ta sig in i riksdagen 2010 är mycket små.
Men jag vill betona att det rör sig om bedömningar. Som någon en gång uttryckte det: Det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi inte vet något om den. Så för säkerhets skull gäller det att verkligen lägga manken till också i valrörelsen 2010.
Ingen borde egentligen vara förvånad. De rödgröna partiernas rekordstora försprång på 19 procentenheter i början av hösten 2008 hade sin grund i en sällsynt låg mobilisering av borgerliga partisympatisörer och potentiellt borgerliga partisympatisörer. I princip samtliga experter förutsade att opinionsförsprånget skulle minska i god tid före valet 2010.
Det olyckliga för socialdemokraterna är således inte det minskade opinionsförsprånget i sig utan de omständigheter under vilka opinionsförsprånget minskade. Den finansiella krisen i kombination med fubblandet kring bildandet av den rödgröna koalitionen innebar att opinionsförsprånget inte minskade successivt utan i stället genom ett ras. Ett sådant opinionsras appellerar direkt till en medielogik som fokuserar på dramatik och förändring. Således är fokus inte längre på oppositionens överläge i opinionen utan på att överläget i opinionen har minskat. Trots ett konstant överläge i opinionen framställs den rödgröna koalitionen som förlorare.
Lugn i stormen, säger jag. Utan att ha räknat exakt skulle jag tro att det sedan valet har genomförts ungefär 50 opinionsmätningar kring de svenska väljarnas partisympatier. I princip samtliga av dessa 50 mätningar har oppositionen i form av den rödgröna koalitionen ett signifikant överläge gentemot den borgerliga alliansregeringen. Och enligt samma medielogik som jag nämnde ovan - med fokus på dramatik och förändring - så kommer fokus ju närmare valet 2010 vi kommer i stället att förskjutas mot möjligheten till regeringsskifte.
Så givet opinionsläget under mandatperiodens första 2 ½ år så kvarstår min bedömning: möjligheterna till ett regeringsskifte 2010 är utomordentligt goda.
Jag konstaterar också att Sverigedemokraterna försvunnit helt ur debatten. Orsaken är finanskrisen och återupprättandet av en blockpolitik med två distinkta alternativ. Även här kvarstår min bedömning: Möjligheterna för Sverigedemokraterna att ta sig in i riksdagen 2010 är mycket små.
Men jag vill betona att det rör sig om bedömningar. Som någon en gång uttryckte det: Det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi inte vet något om den. Så för säkerhets skull gäller det att verkligen lägga manken till också i valrörelsen 2010.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)