Granskningsnämndens fällande av SVT väcker flera frågor

Sveriges Television (SVT) fälls av Granskningsnämnden för att man tagit avstånd från ett påstående av Jimmie Åkesson (SD) i den direktsända partiledardebatten den 7 september i fjol. I debatten påstod Jimmie Åkesson att invandrare blev arbetslösa eftersom de "inte är svenskar" och att de "passar inte in i Sverige". Centerledaren Annie Lööf reagerade omedelbart och kritiserade Jimmie Åkessons uttalande.

Direkt efter debatten beslöt Eva Landahl, ansvarig utgivare för SVT:s valprogram, att SVT skulle ta avstånd från Jimmie Åkessons uttalande. "Vi ska börja med att säga att Jimmie Åkessons uttalande här i inledningen var grovt generaliserande och SVT tar avstånd från det", sa programledaren Martina Nord efter debatten.

Nu har Granskningsnämnden valt att fälla SVT eftersom nämnden menar att avståndstagandet stred mot kravet på opartiskhet. Jag har läst Granskningsnämndens beslut och tycker det innehåller märkligheter.

SVT menade att Jimmie Åkessons uttalande var ett brott mot den så kallade "Demokratiparagrafen", det vill säga Radio- och tv-lagens 5 kapitel, § 1 om att programinslagen ska präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans värdighet. Enligt Sveriges Televisions sändningstillstånd innebär bestämmelsen en skyldighet för SVT att markera ett avståndstagande från eller att bemöta antidemokratiska uttalanden.

Granskningsnämnden tar inte ställning till huruvida Jimmie Åkessons uttalande var av ett sådant slag att det krävdes ett ifrågasättande eller bemötande från SVT. I stället menar nämnden att SVT:s uttalande var "svepande", och att det därigenom "riskerade" att framstå som ett politiskt ställningstagande. Nämnden poängterar att partiledardebatten ägde rum två dagar före valet.

Nämnden menar således inte att SVT gjorde fel när man tog avstånd från Jimmie Åkessons uttalande. I stället riktar in sig på formen för avståndstagandet. Nämnden menar heller inte att SVT:s uttalande var ett politiskt ställningstagande. I stället menar man att uttalandet "riskerade (...) att framstå som ett politiskt ställningstagande".

Nämnden motiverar aldrig på vilket sätt SVT:s uttalande skulle vare "svepande". Enligt min uppfattning är SVT:s formulering att Åkesson uttryckte sig "gravt generaliserande" i stället väldigt tydlig och svår att missförstå. Åkesson påstod ju att "invandrarna" (bestämd form, min anmärkning) inte fick jobb eftersom de inte "passade in i Sverige". Om inte det är ett "gravt generaliserande" uttalande så vet jag inte hur ett gravt generaliserande uttalande ser ut.

SVT:s programdirektör Jan Helin menar att SVT i stället för avståndstaganden "måste lita på journalistiken som metod i sådana här fall, med frågor och motfrågor". Det är möjligt att det är en bättre metod. I så fall borde programledarna ha agerat och ställt frågor till Jimmie Åkesson med vad han egentligen menade och lyft fram de principer som "demokratiparagrafen" vilar på. Men det är inte lätt att vara programledare/producent i en så stökig tillställning som en direktsänd partiledardebatt. Så vad gör SVT om man i en direktsändning misslyckas med att bemöta påståenden av det slag som Jimmie Åkesson förde fram? På den frågan har Jan Helin hittills inte formulerat något svar,

Frågorna om relationen mellan opartiskhet och värnandet av demokratiska värden har aktualiserats av Sverigedemokraternas frammarsch. Ett parti med nazistiska rötter och impregnerat av rasism - hur bevakar man ett sådant parti på ett "opartiskt" sätt samtidigt som man värnar demokratiska värden och har en skyldighet att markerna avstånd från/bemöta antidemokratiska uttalanden? Granskningsnämndens beslut visar på behovet av en principiell och operativ diskussion om dessa frågor.

Jag är ju lekman och inte jurist - så har jag missuppfattat något kring domskälen så får någon gärna upplysa mig. :-)

(Ja, jag vet att Jimmie Åkessons uttalande var längre än vad jag här har redovisat, och hela kontexten finns i Granskningsnämndens beslut till vilket jag länkat ovan. Men jag anser inte att den kontexten förändrar något i sak när det gäller Åkessons påståenden.)

Vill Centern och Liberalerna bli stödpartier åt en SD-beroende M-regering?

I dag ställde moderatledaren Ulf Kristersson ultimatum till Centerpartiet och Liberalerna. Antingen är de med och bildar en alliansregering, trots att de före valet dyrt och heligt lovat sina väljare att inte göra det om de rödgröna partierna fick starkare väljarstöd än Alliansen. Eller så kan Centerpartiet och Liberalerna få fungera som stödpartier åt en moderatledd regering, det vill säga de sitter inte med i regeringen men förväntas samverka med den utifrån en gemensam värdegrund.

Centerpartiet och Liberalerna har fått helgen på sig att ta ställning till detta ultimatum.

Jag antar att Annie Lööf och Jan Björklund ägnar åtminstone några tankar åt den politiska händelseutvecklingen i Norge. Efter valet 2013 bildade Höyre och högerpopulistiska Fremskrittspartiet regering tillsammans, med mittenpartierna Venstre (V) och Kristelig Folkeparti (KrF) som stödpartier.

För regeringspartierna har det gått ganska bra. Höyre och Fremskrittspartiet fick tillsammans 43.1 procent i valet 2013 och ligger i den senaste opinionsmätningen jag hittat kvar på en sammanlagd nivå över 40 procent. För stödpartierna Venstre och Kristelig Folkeparti har det gått betydligt sämre. De har rasat i opinionen och halverats från en gemensam nivå på 13.8 procednt i valet 2013 (KrF 8.6, V 5.2) till 6.8 procent i senaste mätningen (KrF 3.5, V 3.3). Det är svårt att tro att det skulle gå så mycket bättre för Centerpartiet och Liberalerna om de blev stöpartier till en M/KD-regering.

Det hör till saken att norska Senterpartiet i opposition ökat från 5.5 procent i valet 2013 till 11.2 procent i senaste opinionsmätningen.

Jag skriver denna text från ett tåg med lite dålig uppkoppling, så jag hoppas att jag fått siffrorna rätt. :)

En M/KD-regering skulle under hela mandatperioden vara beroende av Sverigedemokraternas aktiva ja-röster i varje enskild omröstning där det är konflikt mellan blocken. Ingen tror väl att Sverigedemokraterna skulle vara villiga att ge ett sådant stöd utan att få något i stället. Högerradikala partier kommer sällan eller aldrig till makten utan att först ha accepterats eller släppts in av traditionella borgerliga högerpartier. Jag undrar om Annie Lööf och Jan Björklund verkligen vill gå till historien som de som öppnade dörren åt Sverigedemokraterna.