Krisen i Liberalerna. Vad händer nu?

Cecilia Wikström är en av mina favoritpolitiker på den borgerliga sidan. Principfast, engagerad och med en värdegrund som jag i flera väsentliga avseenden delar. Därför tycker jag det är tråkigt att hon inte kommer att finnas kvar som förstanamn på Liberalernas lista till EU-valet. Jag tror också att hon hade varit en stor tillgång för Liberalerna i den stundande valkampanjen.

Men såsom situationen utvecklade sig blev Cecilia Wikströms position omöjlig. Det vore mycket svårt att på ett trovärdigt sätt argumentera för lämpligheten i att kombinera heltidsuppdraget som Europaparlamentsledamot med de tunga och tidskrävande styrelseuppdrag som Cecilia Wikström nu valde att hålla fast vid. Det vilar ett mycket tungt ansvar på Liberalernas valberedning som känt till Cecilia Wikströms uppdrag, men först nu - när mediestormen briserat - reagerat. Sent ska syndaren vakna.

Liberalernas och Jan Björklunds bekymmer stannar ju inte vid avlägsnandet av Cecilia Wikström. Partiets riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl har tagit en så kallad "timeout" (ett hitte på-begrepp i politiken, om ni frågar mig). Än så länge vägrar hon lämna sin riksdagsplats, trots att hennes eget partidistrikt och Liberalernas partiledning uppmanat henne till det efter avslöjandena om hennes märkliga bostadsaffärer. Vi får väl se om hon efterlever partiets uppmaningar, eller om hon i stället väljer att stanna kvar i riksdagen som politisk vilde.

Kring allt detta kretsar frågan om vem som ska efterträda Jan Björklund som partiledare för sargade och splittrade Liberalerna. I olika medier lyfts Nyamko Sabuni fram som en stark kandidat. Men hittills har hon - vad jag har kunnat se - bara lyfts fram av personer som tillhör den minoritet i partiet som ville att Liberalerna skulle släppa fram en M/KD-regering, trots att en sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning.

Nyamko Sabuni har varit mycket tydlig med att hon vill börja föra samtal med Sverigedemokraterna i viktiga politiska frågor (bortsett från invandringspolitiken). Jag tror att den inställningen kommer att ligga henne starkt i fatet när Liberalerna senare i år ska välja en ny partiledare.

Jag hade verkligen önskat Jan Björklund ett bättre slut på sin tid som partiledare. Men som min vän Klas Corbelius undrade tidigare i dag: Kanske blir det Jan Björklund som toppar Liberalernas lista i valet till Europaparlamentet? Eller varför inte Nyamko Sabuni?

Nu gäller det - förhindra svensk vapenexport till diktaturer!

Det drar ihop sig till en rejäl debatt om svensk vapenexportpolitik. I början av sommaren lägger regeringen fram en proposition baserad på KEX-utredningen (Krigsmaterielexportöversynskommittén), vilken presenterade sitt betänkande i juni 2015. I KEX-utredningens uppdrag ingick att ge förslag på skärpt lagstiftning för svensk vapenexport till icke-demokratier.

KEX-utredningen presenterade flera goda förslag för att öka transparensen och den parlamentariska kontrollen av svensk vapenexport. Den var också tydlig med att sysselsättnings- eller näringslivsskäl inte kunde utgöra grund för svensk vapenexport. Däremot valde utredningen att inte formulera ett demokratikriterium som var så starkt att svensk vapenexport till diktaturer omöjliggjordes. I stället beskrev utredningen demokratikriteriet som "ett hinder", vilket skulle relateras till en politisk helhetsbedömning i varje enskilt fall. Utredningen valde medvetet bort alternativet att beskriva demokratikriteriet som ett "absolut" hinder.

När propositionen väl kommer i början av sommaren har det gått två år sedan utredningen presenterade sina förslag. Innan dess genomförs Socialdemokraternas partikongress 8-12 april, i Göteborg. Framtidskontraktet som antogs på partikongressen 2013 slår fast att Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. Notera formuleringen. Ett regelverk som "förhindrar vapenexport" är en starkare formulering än ett regelverk som utgör "ett hinder". (Ja, Djävulen gömmer sig i detaljerna.)

Jag förutsätter att kongressen 2017 kommer att vilja ha en formulering som är minst lika stark som  2013, och därmed sända en viktig politisk signal till regeringen inför den stundande propositionen. Det finns faktiskt en majoritet i riksdagen för ett skarpt förbud mot att sälja vapen till diktaturer. Förutom de rödgröna ställer även Liberalerna och Kristdemokraterna sig bakom ett sådant krav. Här finns inga skäl att tveka.

Så rusta dig inför en stundande debatt om svensk vapenexport - till exempel genom att läsa Linda Åkerströms utmärkta och helt färska bok "Den svenska vapenexporten" (Leopard, 2017). Boken kan beställas här. Eller varför inte Klas Corbelius kapitel om svensk vapenexport i boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död" (Bokförlaget Korpen, 2016).

Nato-medlemskap eller fortsatt alliansfrihet?

Igår hade jag nöjet att medverka i en debatt om svenskt Nato-medlemskap, med Lena Asplund, ledamot av riksdagens försvarsutskott (M), Kerstin Lundgren, ledamot av riksdagens utrikesutskott och Centerpartiets talesperson i utrikesfrågor samt Stina Oscarson, författare, dramatiker och initiativtagare till Nato-utredningen. Debatten arrangerades av Socialdemokrater för tro och solidaritet och leddes av Klas Corbelius. Det blev en engagerad debatt i en fullsatt lokal.

Jag skall inte försöka sammanfatta debatten här - det vore inte rättvist mot mina debattmotståndare. Men i mitt korta inledningsanförande sammanfattade jag min inställning i frågan på ett så koncist sätt som möjligt. Den intresserade kan läsa anförandet i lätt modifierad form nedan.

Sverige är ett unikt land i Europa. Sverige har fått leva i fred i över 200 år, vilket är ett alldeles fantastiskt privilegium. Vi kanske inte alltid förmår förstå hur stort och hur fantastiskt det är.

Efter en så lång period av framgångsrik fred, varför skulle Sverige då plötsligt och på ett avgörande sätt byta säkerhetspolitik från alliansfrihet till medlemskap i en militär allians?

Jag ser inte hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka avspänningen i Europa och i vårt närområde, och den vägen öka Sveriges säkerhet. Tvärtom ser jag hur ett Nato-medlemskap urholkar Sveriges oberoende och begränsar vår handlingsfrihet i händelse av krig eller kris i vårt närområde. Risken att Sverige dras in i militära stridshandlingar är sannolikt större om Sverige är medlem av Nato än om Sverige fortsätter att värna sin militära alliansfrihet. 

Nato-anhängarna har ännu inte lyckats tala om vilket säkerhetspolitiskt problem som ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa. Ingen tror på ett ensidigt ryskt anfall mot Sverige. Varför skulle då säkerheten öka om vi blev medlemmar av militäralliansen Nato?

Javisst skall Sverige vara solidariskt med sina grannstater om de anfalls av Ryssland. Man jag har väldigt svårt att se varför ett medlemskap i en militärallians skulle vara det enda eller det bästa sättet att visa sin solidaritet på. Har man bara en hammare (Nato-medlemskap) i verktygslådan tenderar alla problem att se ut som en spik.

Nato är också en militärallians som baserar delar av sin försvarsdoktrin på användande av kärnvapen. I Natos försvarsdoktrin från 1949 framhålls "förmågan att genomföra strategiska bombningar, inklusive snabb avfyrning av atombomber". Sverige har en lång tradition i kampen mot kärnvapen och det förvånar mig att Moderaterna, och ännu mer Centerpartiet, nu vill att Sverige blir en del av denna kärnvapendoktrin. Det spelar ingen roll om Sverige skulle lyckas förhandla sig till att inga kärnvapen skall lagras i Sverige - vi blir ändå en del av kärnvapendoktrinen och får ta politiskt ansvar för ett eventuellt användande av kärnvapen i en krigssituation.

Så sammantaget: Ett svenskt Nato-medlemskap bidrar inte till ökad avspänning och stärker inte heller Sveriges säkerhet. I stället minskar Sveriges handlingsfrihet och vi blir en del av Natos kärnvapendoktrin. Därför säger jag: Värna dem militära alliansfriheten - säg nej till Nato!

Därför är Kex-utredningens förslag om att begränsa svensk vapenexport inte tillräckliga

I dag skriver jag tillsammans med S-studenters nyvalda ordförande Elin Ylvasdotter och Klas Corbelius, talesperson för vapenexportfrågor, Socialdemokrater för tro och solidaritet i Dagens ETC om varför Kex-utredningens förslag om att begränsa svensk vapenexport till diktarurer inte är tillräckliga. Utredningen redovisar flera bra förslag, men helheten är tyvärr ändå otillräcklig. Sverige kommer fortfarande att kunna sälja vapen till länder med grava demokratiska brister och som begår övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Nedan återfinns ett utdrag ur texten. Hela artikeln kan läsas här.

*

Socialdemokrater för tro och solidaritet och S-studenter har länge varit motståndare till en expansiv vapenexport och förespråkat stopp för försäljning av krigsmateriel till länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Vi har velat se ett tydligt demokratikriterium för att förhindra vapenexport till diktaturer.

Utredningen skriver i Dagens Industri: ”Respekt för mänskliga rättigheter och den mottagande statens demokratiska status utgör centrala villkor vid tillståndsprövningen, liksom att tillstånd inte ska ges om det förekommer omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter."

Det är mycket bra. Men, och här kommer ett stort men – i nästa andetag är alla ledamöter utom en överens om att ”den politiska helhetsbedömningen blir kvar där utrikespolitiska skäl ska vägas mot säkerhets- och försvarspolitiska skäl. Det föreslagna demokratikriteriet kommer att utgöra ett hinder för att exportera till stater som inte lever upp till detta.” Det blir alltså inget absolut krav. Vi förväntar oss förstås att ”hinder” ändå betyder att diktaturer och auktoritära stater inte kan köpa svenskt krigsmateriel.

Socialdemokraterna har kongressbeslut om att export av vapen och krigsmaterial undantagslöst skall förhindras till diktaturer, stater som kränker mänskliga rättigheter och krigförande länder. Utredningens förslag landar inte i absoluta krav. Vi ser det som nödvändigt att avtal även ska kunna omförhandlas eller brytas om omständigheterna förändras i ett land.

Men vi ser en risk att utredningen landar i tandlöshet, där de istället borde satt ett tydligt avtryck.
Regeringen ges med dessa förslag full frihet att låta säkerhets- och försvarspolitiska skäl möjliggöra vilka undantag som helst. Det kan få till följd att ingenting förändras i praktiken.

Självklart hade vi föredragit ett absolut krav på att svenska vapen aldrig går dit mänskliga rättigheter kränks. Vi hade också velat se ett tydligare långsiktigt politiskt ansvarstagande för att minska den svenska överkapaciteten i försvarsindustrin. Att Sverige är tredje bäst i världen på att exportera vapen per capita är inte försvarbart.

Vi hoppas att regeringskansliets hantering nu innebär chansen att skapa en vapenexportlagstiftning och en politik som bättre passar det samhälle och den värld vi lever i idag. En politik och lagstiftning som passar den feministiska utrikespolitik med betoning av mänskliga rättigheter och demokrati som vår regering står för.