Kyrkomötet - om demokratifrågor och vigsel av samkönade par

Så är Kyrkomötets första session avslutad, i Universitetshuset i Uppsala. Ärendena är utskottsbehandlade. I november samlas vi igen, och då fattas beslut i ärendena efter debatt i plenum. 

Det är mitt första kyrkomöte. Jag valdes in i Organisationsutskottet. (Är någon förvånad?) Oerhört roligt oh spännande. Jag är imponerad av den professionalitet och kompetens som inramade utskottsarbetet, inte minst från tjänstemännen på sekretariatet.

Jag är glad att en bred utskottsmajoritet ville värna de nationella, direkta valen till Kyrkomötet. I förra höstens kyrkoval gick nära en miljon människor till vallokalen för att utnyttja sin rösträtt. Det är en kraftfull demokratisk manifestation. Dessa direkta, nationella val synliggör också de skiljelinjer som med nödvändighet återfinns i en så stor organisation som Svenska kyrkan. Synliggörandet av dessa skiljelinjer är demokratiskt värdefullt - det bidrar till att engagera och mobilisera kyrkans medlemmar, Människor får en möjlighet att på allvar reflektera över sin relation till den kyrka man valt att vara medlen av. Vad förväntar man sig av sitt medlemskap? Vad kan och vill man själv bidra med?

I ett annat utskott röstades däremot de motioner ned som på olika sätt ville göra det svårare för präster att vägra viga samkönade par. Men jag har förstått det som att utskottsmajoriteten var oerhört knapp, och åtminstone någon nominéringsgrupp som röstade nej var inte enig. Så har har jag gått hopp om att frågan om att präster inte ska kunna vägra viga par bara för att de är samkönade kommer att kunna flyttas ytterligare framåt när kyrkomötet återsamlas i november.

Kyrkomötet avtackade också ärkebiskop Antje Jackelén som kommer att ha lagt ned staven (ja, man säger så) när kyrkomötet återsamlas. Biskop Antje hälsades med stående ovationer och mycket kärlek - hon har genom sin beslutsamhet och sitt mod förmått sprida ljus och hopp i en mörk tid. 

Hopp är något som förenar oss, sa Biskop Antje  i Domkyrkan för ett par dagar sedan. Det är ord jag alltid vill bära med mig.

Almedalen 2014 - intryck och spaningar

I dag avslutades Almedalsveckan 2014 med Annie Lööfs partiledartal. Lööfs anförande var ganska bra, och hon har onekligen tagit flera steg fram som talare. I dag betonade hon jobb och företagande, miljö och jämställdhet. Därmed kunde hon mobilisera partiets egna kärnväljare samtidigt som hon försökte attrahera mittenväljare som brinner för frågor kring miljö och jämställdhet. Jag har en maggropskänsla av att Centerpartiet kan bli vinnare inom Alliansen i samband med valet i september.

Den första delen av årets Almedalsvecka präglades av kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Genom märkliga beslut hade det nazistiska Svenskarnas parti fått tillstånd att ha möte just på Almedalsscenen kvällen innan Almedalsveckan formella öppnande, vilket förstås väckte starka känslor. Kyrkklockorna i Visby ringde och stora antirasistiska, antinazistiska manifestationer genomfördes. Kampen mot rasism och främlingsfientlighet präglade äver de påföljande dagarna, inte minst i samband med Sverigedemokraternas dag och Jimmie Åkessons framträdande i Almedalen på tisdagskvällen. Över 70 civilorganisationer ställde sig bakom ett upprop för öppenhet och mångfald och Özz Nûjen genomförde en gratisföreställning som drog tusentals besökare. Ärkebiskop Antje Jackelén utsågs genom sitt arbete i dessa frågor till Hetast i Almedalen och Feministiskt initiativ blev en plattform där frågor kring antirasism, miljö och feminism smältes samman. Feministiskt initiativ blev därigenom veckans vinnare i Almedalen, trots att partiet inte hade någon egen dag.

Mediernas ställning i Almedalen har utvecklats en hel del de senaste åren. Det var längesedan medierna nöjde sig med att bevaka och rapportera om vad som utspelar sig i Visby under denna vecka. I år var medierna arrangörer av över 600 egna seminarier, vilket var ungefär 20 procent av den totala seminariemängden. Förr om åren dröjde sig enskilda, framträdande journalister ofta kvar vid scenen efter avslutat partiledartal för att stämma av sina intryck med varandra eller till exempel med statsvetare som befann sig på plats. Nu rusar journalisterna i stället genast i väg till sina egna scener, där de har eftersnack live och/eller online - många av statsvetarna rusar med för att de är inbokade i någon av de otaliga sändningar som ständigt pågår. Det skulle vara väldigt intressant att ta del av främst tidningarnas tittarsiffror på deras webbsändningar - räcker verkligen publiken till för alla dessa nya plattformar och där deadline alltid är just nu.

Almedalsveckan utspelade sig under supervalåret 2014. Valåret är lite speciellt eftersom det är ovanligt att regeringen ligger så extremt dåligt till i opinionsmätningarna drygt två månader före valet - i gårdagen Demoskop skilde det hela 17.8 procentenheter till de rödgröna partiernas fördel. Opinionsläget innebär att många räknat bort möjligheterna för en Alliansseger i september. De frågor jag får av de journalister och politiskt intresserade jag samtalar med handlar inte om huruvida Alliansen eller de rödgröna kommer att vinna valet. I stället möts jag av följande frågor: Med vem kommer Stefan Löfven att bilda regering? Kommer en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering att bli långlivad? Kommer Kristdemokraterna att åka ur riksdagen? Kommer Feministiskt initiativ att komma in i riksdagen och kommer man i så fall att bli en del av Stefan Löfvens regeringsunderlag? Kommer Sverigedemokraterna att få en vågmästarroll och hur kommer man i så fall att utnyttja den?

*

Själv pustar jag nu ut en extra natt i Visby och laddar för dagens allra viktigaste begivenhet - IFK Göteborgs match mot Helsingborgs IF i fotbollsallsvenska , vilken jag förhoppningsvis kommer att kunna följa på storbild från O'Learys pub i centrala stan. Det är en viktig match för båda lagen. Jag tror IFK vinner med 2-1.