Angående Margot Wallström - drevet och dess obehagliga logik

Jag avskyr de drev som då och då följer i den granskande journalistikens spår. Drevet lockar fram det sämsta hos oss människor - skadeglädjen, hånfullheten, förnumstigheten, moraliserandet, ibland till och med hatet.

Aftonbladet har gjort en viktig och kvalificerad granskning av fackförbundet Kommunal, och bland annat ifrågasatt det lämpliga i att en minister hyr lägenhet av en intresseorganisation. Därefter har Margot Wallström fått ta emot en ström av kritik och nedsättande omdömen, inte minst på nätet.

Det kan vara känsligt att ge emot ett drev. Igår skrev Mats Svegfors en artikel där han menade att kritiken mot Wallström varit "oanständig" och att han efterlyste "någon borgerlig politiker som kunde demonstrera intellektuell heder och civilkurage" och gå emot drevet. Mats Svegfors har varit ordförande för Fria Moderata Studentförbundet och chefredaktör för Svenska Dagbladet, så han är liksom inte vilken Vänster-Nisse som helst. Genast fylldes nätet av hatiska angrepp på Mats Svegfors. Expressens politiska reporter Niklas Svensson antydde försåtligt att Mats Svegfors själv skulle ha fått otillbörliga förmåner under åren. Insinuation som journalistisk metod, dit riskerar drevmentaliteten att föra oss.

Visst går det att ha sakliga invändningar mot Mats Svegfors artikel. Min egen åsikt är att Margot Wallström inte borde ha hyrt en lägenhet av Kommunal. Men att bemöta artikeln med antydningar om Mats Svegfors moraliska vandel är ett lågvattenmärke.

Motröster behövs när drevet går. Motröster får oss att tänka ett varv till, precisera vår kritik, utveckla våra argument. Jag blir alltid obehaglig till mods när alla springer åt samma håll - då vill jag inte vara med. Vad är vårt mål? Att växa upp till öar i strömmen, sjöng Risken Finns och jag håller gärna med.

Jag har säkert själv vid olika tillfällen deltagit i och bidragit till att förstärka olika drev. Vi är alla ofullkomliga människor och förmår alltför sällan leva upp till Jesu ord: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen (Joh 8:7). Men jag strävar i alla fall konsekvent efter att hålla en saklig ton och inte bara haka på när skallet går mot enskilda politiker, oavsett politisk färg. Men som sagt, jag har säkert gjort övertramp jag också. Det är svårt att värja sig för drevets stämningar.

Det är inte den kritiskt granskande journalistiken som är problemet. Tvärtom, den är nödvändig och viktig. Det är pöbelmentaliteten som rusar efter som jag verkligen avskyr.

Är du opartisk, lille vän? Om varför mångfald är bättre än att inte ta ställning

På senare tid har public service-företagen Sveriges Radio och Sveriges Television haft stora bekymmer med sitt sätt att hantera opartiskhetsprincipen. I början av februari fick programmet P1 Debatt kritik för att programledaren Alexandra Pascalidou skulle ha varit partisk mot en av deltagarna i programmet, Alice Teodorescu, och kontroversen utmynnade i att programledningen bad om ursäkt. Sveriges Radio beslöt att komikern Soran Ismail inte kunde fungera som sidekick i programmet "Morgonpasset i P3" eftersom han i sin egenskap av komiker skulle agitera mot Sverigedemokraterna under höstens valrörelse. Sveriges Television beslöt att inte visa Stefan Jarls dokumentärfilm Godheten förrän efter höstens val, eftersom filmen var "såpass systemkritisk" att den kunde ses som "en partsinlaga". Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström fick inte längre vara med i nyhetspanelen i P4 Gävleborgs program Nyhetskommissionen, trots att han inte hade något med innehållet på tidningens ledarsida att göra.

Listan kunde dessvärre med lätthet göras längre. Sveriges Radio och Sveriges Television har detta supervalår hanterat opartiskheten med en sådan ängslan att den blivit en tvångströja i stället för en styrkeposition. Sveriges Radio har till och med gått så långt att man utformat särskilda riktlinjer för opartiskheten fram till höstens val. Ett sådant förfaringssätt är inte särskilt klokt. Självklart måste samma opartiskhetsregler för Sveriges Radio gälla hela tiden, oavsett om det är valår eller inte.

Det finns en spänning inbyggd i Sveriges Radios programregler om opartiskhet och denna spänning har förstärkts genom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Å ena sidan skall sändningarna enligt programreglerna vara opartiska i betydelsen att medarbetarna "inte tar ställning" i kontroversiella frågor. Å andra sidan skall programverksamheten som helhet just ta ställning för t ex demokrati och alla människors lika värde och mot rasism. Eftersom Sverigedemokraterna är ett parti som många uppfattar just som rasistiskt och som inte respekterar alla människors lika värde blir bevakningen av partiet inte helt lätt att hantera för Sveriges Radio.

Opartiskheten är ett laddat begrepp. I princip alla tycker att det är bra att Sveriges Radio och Sveriges Television är opartiska. Men i debatten menar vi oftast väldigt olika saker när vi talar om opartiskhet. Därigenom reduceras begreppet opartiskhet till ett mantra, ett uttryck som ständigt upprepas och sällan eller aldrig ifrågasätts. Därför blir frågan "Bör Sveriges Radio vara opartiskt?" en icke-fråga. Alla svarar ja, men svaren går inte att tolka och blir därför meningslösa.

Läser vi Sveriges Radios programregler om opartiskhet står det fullständigt klart att det inte finns någon fix och färdig definition av begreppet. Som jag nämnde ovan syftar begreppet opartiskhet dels på att programmedarbetarna inte skall ta ställning, samtidigt som de skall ta ställning i demokratiska värdefrågor. Men opartiskhet definieras också i programreglerna som att bevakningen över tid skall vara "mångsidig".

De som i debatten velat tolka oenigheten om hur Sveriges Radio och Sveriges Television hanterat opartiskheten som en kunskapsfråga har därför fel. Synen på opartiskhet är inte en kunskapsfråga. Synen på opartiskhet är en värdefråga kring hur opartiskhetsprincipen bäst tolkas och tillämpas i vår tid.

Sveriges Radio och Sveriges Television måste som public service-företag vara med sin tid, annars blir de irrelevanta. Det opartiskhetstänkande som präglat dessa företags verksamhet har haft sin tyngdpunkt på att "inte ta ställning". I vår individualiserade, subjektiviserade tid med ett helt nytt medielandskap bör opartiskhetsprincipen i stället lägga en starkare tyngdpunkt på mångsidighet och mångfald. Annars riskerar Sveriges Radio och Sveriges Television i sin iver att "inte ta ställning" att avfärdas som "a voice from nowhere".

Igår diskuterade jag dessa frågor på Publicistklubben i Stockholm med Alexandra Pascalidou, Natalia Kazmierska och Mats Svegfors, under ledning av Stina Dabrowski. Hela debatten kan ses här.

Kampen mot rasism är inte opolitisk!

Överfallen och knivdåden i Kärrtorp och i Malmö har satt kampen mot fascism och nazism på dagordningen. I Sverige har fascismen och nazismen svårt att finna ideologiskt fäste och det folkliga motståndet mot dessa ideologier är kompakt. Ändå har kampen mot fascism och nazism blivit politiskt kontroversiell.

Igår blev den anrika fotbollsklubben Malmö FF ett sorgligt exempel på den tafatthet som här och där förekommer i det antinazistiska arbetet. Malmö FF hade hemmamatch mot Hammarby IF i svenska cupen och Malmö-supportrarna ville mot bakgrund av knivdåden hålla upp en banderoll med texten ”Malmö FF-familjen står enad mot nazism”. Malmö FF:s styrelse sade emellertid nej till banderollen med motiveringen att parollen var politisk.

Malmö FF:s förre ordförande Eric Persson måste ha vridit sig i sin grav. Eric Persson var en av de många som tog aktiv del i arbetet med att rädda judar från den nazistiska förintelsen. Men klubben som han gav sina år och sin kraft förbjuder supportrarna att protestera mot nazism eftersom sådana protester är "politiska".

Protesterna mot styrelsens beslut blev oerhört starka. Strax före avspark meddelade styrelsen i ett pressmeddelande att man ändrat sig och att banderollen nu var tillåten. Malmö FF:s styrelseordförande Håkan Jeppsson försökte förklara varför styrelsen först sagt nej till banderollen: "Våra tjänstemän föreslog att vi borde försöka få dem att skriva de mer breda ordvalen, som handlar om våld och rasism, mot diskriminering och sådana saker."

I en mening hade naturligtvis Malmö FF:s styrelse alldeles rätt. Att protestera mot nazism är en politisk handling. Men styrelsen förstår inte att protester mot rasism också är en politisk handling. Att vara mot rasism är inte "opolitiskt", det är i högsta grad politiskt. Beröringsskräcken gentemot det politiska är ett otyg och bygger på en felaktigt föreställning om att den politiska demokratins grundvärden skulle vara "naturliga" eller av Gud givna. Det är dom inte. Den politiska demokratins grundvärden har erövrats genom politisk kamp och måste värnas genom politisk kamp.

Jag tycker mig se likheter mellan Malmö FF:s räddhågsna agerande och Sveriges Radios och Sveriges Televisions reflexartade användning av "opartiskhetsprincipen" under valåret 2014. (Den senare aspekten skall jag diskutera på Publicistklubben i Stockholm i morgon under rubriken "Konsten att vara opartisk", med Alexandra Pascalidou, Natalia, Kazmierska, Mats Svegfors och Stina Dabrowski - debatten sänds live på webben.) Det politiska blir något farligt, något smutsigt som det gäller att undvika att komma i kontakt med. Vem tjänar på en sådan utveckling? Jo, de populistiska krafter som anklagar medier och politiskt valda ombud för att bara vara representanter för en politisk åsiktselit.

I dag deltog jag och hustrun i en manifestation i Göteborg mot nazism och fascism. Det var mycket folk och oerhört god stämning. Själv skulle jag aldrig ge AFA makten att bestämma om jag skulle gå i en demonstration eller inte. Ju fler personer som deltar i en antinazistisk manifestation, desto mer marginaliseras ytterlighetsgrupperingarna. Bifogar ett par bilder från den värdiga manifestationen nedan. Kampen går vidare!

Den självförnedrande journalistiken. Ett brev från Mats Svegfors

Jag fick just e-posten från Mats Svegfors, som var Cilla Benkös företrädare som VD för Sveriges Radio. Brevet har en sändlista på omkring 40 personer. Mats Svegfors är så upprörd över den pågående debatten om Sveriges Radios ängslighet att jag i mitt inre hör hans röst stocka sig. Jag är själv nämnd i brevet som en av de förvisso "respektabla samhällsdebattörer", som i denna fråga "kapat alla intellektuella förtöjningar". En av mina texter (oklart vilken...) är "närmast osannolik" och "absurd". Några argument för dessa påståenden framför han inte.

I brevet kallar Mats Svegfors diskussionen om Soran Ismail för en "hittapåhistoria", chefen för P4 Malmöhus kallas "den milda Anne Sseruwagi" och om sig själv skriver Svegfors att "(j)ag kan mycket om Sveriges Radio".

Jag tycker brevet är sorgligt och jag förstår inte hur en klok och begåvad person som Mats Svegfors kan underlåta att se den problematik som ligger till grund för debatten om Sveriges Radio och opartiskheten. I stället jagar Mats Svegfors väderkvarnar och ser fiender där inga sådana finns.

Debatten om Sveriges Radio och opartiskheten är en seriös och viktig debatt. Den kommer att fortsätta och med all sannolikhet leda fram till ett mer elaborerat begrepp än de skyttegravar som de inblandade idag tyvärr grävt ner sig i tillåter.

Jag publicerar Mats Svegfors brev i sin helhet nedan

Den självförnedrande journalistiken

Detta med Soran Ismail och Sveriges Radio är egentligen rätt enkelt. Å ena sidan ska public service vara sakligt och opartiskt. Å andra sidan ska public service stå upp för demokratiska värderingar, bland dem allas lika värde. När det uppträder en part i det centrala samhällsspelet som inte står för de demokratiska värderingarna uppstår ett dilemma. I vilken utsträckning ska public service generellt vara opartisk visavi denna part och i vilken utsträckning ska public service generellt ta ställning visavi denna part. Hur ska de motstående värdena eller målen vägas mot varandra. Dilemmat är enkelt. Men lösningen är inte enkel.

Avvägningen är intressant och viktig. Den kan vara väl värd seminariediskussioner. Den hanteras avsevärt mycket bättre med hjärnan än med ryggmärgen. Redaktionella chefer och radioledning kan göra si eller så. Skäl kommer alltid att återstå för en annan avvägning. 

I några dagar har nu förts en upphetsad diskussion utifrån ett enskilt beslut inom Sveriges Radio. Respektabla samhällsdebattörer som Karin Pettersson i Aftonbladet, Björn Wiman i Dagens Nyheter, Ulf Bjereld vid Göteborgs universitet och Lars Nord vid mittuniversitetet har kapat de intellektuella förtöjningarna. Jag behöver inte citera. Beslutet att Soran Ismail inte ska verka som programledare i Sveriges Radio inför valet har fördömts. Heder och ära har tagits ifrån dem som medverkat till beslutet. Och public service anses plötsligt böra göra upp med det som definierar public service. Med min bakgrund vet jag vilken omvårdnad opartiskheten ständigt kräver. Beskäftigheten i kritiken mot Sveriges Radio blir i mina ögon så genant för kritikerna. 

Jag skriver inte dessa rader primärt för att fortsätta diskussionen om opartiskhet. Jag skriver i stället därför att jag under den senaste tiden av helt andra skäl har funderat över och skrivit om nyhetsjournalistik och när jag nu följer diskussionen om Soran Ismail och public service uppfylls jag av en lika påtaglig som stark känsla: tack och lov för att jag har lämnat journalistikens värld. Så förnedrande dessa moraliserande förenklingar är. Så frånstötande dessa ställningstaganden utan egna krav på reflektion och kunskap är. Det blir nästan övertydligt när den milda Anne Sseruwagi, chef för P4 Malmöhus, överröstas i Studio Ett. Hon försöker redogöra för sammanhang. Och möts av den alltid lika upphetsade Janne Josefsson som jämför Sveriges Radio med skumraskföretag som Uppdrag Granskning granskar.

När blev det så här? När började medierna ersätta engagerade inslag i viktiga frågor med tredagarskampanjer om vad som helst?

Jag tror att det har både med journalistikens kommersialisering och samhällets avpolitisering att göra. Journalistiken kännetecknas alltmer av kraven på behovet av att sälja. Den spektakulära debatten, ofta med kändisar inblandade som good eller bad guys, säljer. Soran Ismail är därvidlag arketypisk som aktör i ett medialt tredagarsdrama. Och avpolitiseringen lämnar ett stort tomrum efter sig. Med något ska det fyllas. Och detta någonting blir paradoxalt nog ickehändelser och ickeproblem.

Ska jag fästa mönstret vid en enskild händelse kommer tobleroneaffären upp för min inre blick. Förvisso varade den avsevärt mycket mer än tre dagar. Men komponenterna fanns där: en i sak totalt oviktig händelse, kopplingen till inte bara en utan flera mycket känd personer, det obegränsade moraliserandet och därtill kravet på offerhandlingen. Ingvar Carlsson skulle avstå från sin utpekade efterträdare. (Att hon sedan var en tämligen ung kvinna gjorde verklig inte saken sämre.) 

Intressant med tobleroneaffären är dessutom att den i tid sammanfaller med samhällets avpolitisering. Göran Persson, den värderingsfrie rationaliseringsingenjören, blev statsminister i stället för den värderingsburna Mona Sahlin. Och efter ett antal år ersattes ingenjören (s) Göran Persson av ingenjören (m) Fredrik Reinfeldt. 

I tidigare skeden var det Watergate och Norrmalmstorgsdramat som var formativa för journalistiken. Då handlade journalistiken om en yttre verklighet. Nu skapar journalistiken helt fiktiva dramer. Jag är pretentiös nog att påstå att diskussionen om Soran Ismail och Morgonpasset är en ren ”hittapåhistoria”. Det finns inget att hetsa upp sig eller moralisera över. Kommentarerna blir absurda. Statsvetarprofessorn Ulf Bjerelds text på den egna bloggen (http://ulfbjereld.blogspot.se/ ) är närmast osannolik för den läsare som ställer sig vid sidan av mediedramat och bedömer texten. Hans kollega Lars Nord, som satt med i den senaste public serviceutredningen, får plötsligt för sig att programreglerna bör göras om utan att ha komma på detta när han nyss deltog i det utredningsarbete som var ägnat just sådana frågor? 

Jag kan mycket om public service. Jag ser och inser fullt ut bristen på kunskap, reflektion, sans, måttfullhet och relevans hos kommentatorer och debattörer. Tänk om det är likadant med journalistiken om järnvägen, polisen, sjukvården, Nuon, den privatiserade äldrevården, friskolorna och all annan upphetsningsjournalistik som vi utsätts för.

När jag väl tänker den tanken känner jag återigen: så välsignat skönt att vara ute ur detta mediala kvicksandsfält. Det finns förnedringsjournalistik som förnedrar dem som journalistiken skildrar. Men det finns mer av förnedringsjournalistik som framförallt förnedrar journalistikens aktörer själva.

Mats Svegfors

Public service - fri radio och TV?

Är det inte märkligt att public service uppfattas som ”fri” radio och tv när banden till statsmakten i praktiken är väldigt starka? Är public service verkligen en omistlig del av den politiska demokratin? Det är några av de frågor som diskuterades i en paneldebatt om public service framtid, arrangerad av Sveriges Radio och Kulturhuset i Stockholm igår onsdag. Jag medverkade i debatten, och skriver om den på Ajour. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan, hela texten kan läsas här.

För en dryg vecka sedan presenterade public service-kommittén sitt betänkande om den allmännyttiga radions och televisionens framtid i Sverige. Med anledning av betänkandet medverkade jag i gårdagens debatt, med bl a Sveriges Radios avgående VD Mats Svegfors, tillträdande VD Cilla Benkö och mediepersonligheter som Annika Lantz, Stina Oscarson och Maria Sveland. Sammantaget medverkade ett tjugotal personer under 90 minuter, tempot var högt och rösterna många.

Det är först de senaste decennierna som uttrycket ”public service” på allvar börjat användas som beteckning för Sveriges sätt att organisera de allmännyttiga radio- och tv-sändningarna. För att något skall vara ”public service” krävs att det finns något som inte är ”public service”. Uttrycket ”public service” växte därför fram när sändningsmonopolen luckrades upp och privata alternativ växte fram under 1980-talet (närradion, satellitsändningar, reklamfinansierade kanaler etc).

Under monopolets tid framställdes det vi idag kallar public service i debatten ibland som ”statskontrollerad radio och TV”, medan reklamfinansierade sändningar gjorde anspråk på att vara ”fria”. I dag är rollerna ombytta. Sveriges Radio och Sveriges Televison har vunnit striden om frihetsbegreppet och framställer nu sig själva som ”fri radio” och ”fri television” medan sändningarna i de reklamfinansierade kanalerna uppattas som fångar i ett kommersiellt nät.

Sverige tillhör de länder i världen vars medborgare hyser störst tillit till statsmakten och statsmaktens institutioner. Sverige tillhör också de länder i världen vars medborgare är mest individualistiska och värderar sitt personliga oberoende högst. Givet dessa förutsättningar ställs den intrikata frågan: hur reglerar man bäst det oberoende som är en förutsättning för Sveriges Radios och Sveriges Televisions möjligheter att förvalta sitt demokratiska uppdrag? Det finns inget rätt svar på den frågan. Att frågan ständigt diskuteras är bästa sättet att komma åtminstone en bit på vägen.

Uppdaterat: Debatten kan ses här.