Angående Margot Wallström - drevet och dess obehagliga logik

Jag avskyr de drev som då och då följer i den granskande journalistikens spår. Drevet lockar fram det sämsta hos oss människor - skadeglädjen, hånfullheten, förnumstigheten, moraliserandet, ibland till och med hatet.

Aftonbladet har gjort en viktig och kvalificerad granskning av fackförbundet Kommunal, och bland annat ifrågasatt det lämpliga i att en minister hyr lägenhet av en intresseorganisation. Därefter har Margot Wallström fått ta emot en ström av kritik och nedsättande omdömen, inte minst på nätet.

Det kan vara känsligt att ge emot ett drev. Igår skrev Mats Svegfors en artikel där han menade att kritiken mot Wallström varit "oanständig" och att han efterlyste "någon borgerlig politiker som kunde demonstrera intellektuell heder och civilkurage" och gå emot drevet. Mats Svegfors har varit ordförande för Fria Moderata Studentförbundet och chefredaktör för Svenska Dagbladet, så han är liksom inte vilken Vänster-Nisse som helst. Genast fylldes nätet av hatiska angrepp på Mats Svegfors. Expressens politiska reporter Niklas Svensson antydde försåtligt att Mats Svegfors själv skulle ha fått otillbörliga förmåner under åren. Insinuation som journalistisk metod, dit riskerar drevmentaliteten att föra oss.

Visst går det att ha sakliga invändningar mot Mats Svegfors artikel. Min egen åsikt är att Margot Wallström inte borde ha hyrt en lägenhet av Kommunal. Men att bemöta artikeln med antydningar om Mats Svegfors moraliska vandel är ett lågvattenmärke.

Motröster behövs när drevet går. Motröster får oss att tänka ett varv till, precisera vår kritik, utveckla våra argument. Jag blir alltid obehaglig till mods när alla springer åt samma håll - då vill jag inte vara med. Vad är vårt mål? Att växa upp till öar i strömmen, sjöng Risken Finns och jag håller gärna med.

Jag har säkert själv vid olika tillfällen deltagit i och bidragit till att förstärka olika drev. Vi är alla ofullkomliga människor och förmår alltför sällan leva upp till Jesu ord: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen (Joh 8:7). Men jag strävar i alla fall konsekvent efter att hålla en saklig ton och inte bara haka på när skallet går mot enskilda politiker, oavsett politisk färg. Men som sagt, jag har säkert gjort övertramp jag också. Det är svårt att värja sig för drevets stämningar.

Det är inte den kritiskt granskande journalistiken som är problemet. Tvärtom, den är nödvändig och viktig. Det är pöbelmentaliteten som rusar efter som jag verkligen avskyr.

Shutter Island - varje människa är en ö

Varje människa är en ö. Med en enkel travestering av den engelske poeten John Donne kan man syntetisera undertexten i Martin Scorseses nya storfilm Shutter Island, baserad på Dennis Lehanes bok "Patient 67" och med Leonardo DiCaprio i huvudrollen.

Filmen följer den federale polisen Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) som 1954 får i uppdrag att utreda ett mystiskt försvinnande av en patient på ett sjukhus för mentalsjuka brottslingar på ön Shutter Island utanför Boston. Teddy Daniels anar att ingenting på sjukhuset är som det synes vara. Vem är t ex den okände patient 67 som rymlingen nämnt i ett kvarlämnat, kodat meddelande? Och varför tycks sjukhusledningen vilja motarbeta Teddy Daniels utredning?

Det är en lysande film om vad det innebär att vara människa - men budskapet är som så ofta i Scorseses senare filmer melankoliskt uppgivet och grått. DiCaprio gestaltar en människas själskamp med att finna sanningen i en värld där godheten verkligen försöker men inte lyckas nå ända fram. Sanningen finns - som så ofta - i oss själva. Men vill vi se den? Bör vi se den? Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv, skrev John Donne, och fortsatte varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Men Shutter Island är inte en del av fastlandet. Shutter Island finns i oss alla och om vi drar jalusiet åt sidan ("shutter" ungefär = "jalusi" eller "fönsterlucka") blottas en ensamhet och en ödslighet och en skräck så stark att det bästa kanske hade varit att förslutenheten fått vara kvar.

Jag delar inte Scorseses människosyn - men det är en excellent gestaltning av problematiken kring att vara människa. Om människan nödvändigtvis skall vara en ö så föredrar jag i stället den människosyn som kommer till uttryck i Risken finns tidstypiska "Öar i strömmen" från 1973:

Ansvarslöst utnyttjas liv

av hänsynslösa vinstmotiv

och leder oss mot perspektiv

som ingen vågar tro.

Så sätt då fröet och låt det gro.

Och växa upp till öar i strömmen.

Växa upp till öar i strömmen.

*

Hur slutar då John Donnes dikt om att ingen människa är en ö? Jo, ungefär som filmen: Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig. Gå och se den.