I Sverige skakar vi hand och talar svenska. Eller?

I Sverige talar man svenska. (Moderaternas partiledare Ulf Kristersson i sitt jultal 15 december 2017.)

I Sverige så hälsar man på varann, man tar både kvinnor och män i handen. (Statsminister Stefan Löfven i riksdagen 21 april 2016.)

Ulf Kristerssons och Stefan Löfvens uttalanden om vilket språk vi talar i Sverige och hur vi hälsar på varandra har mött kritik och hån. På Twitter skriver advokaten Viktor Banke: "På advokatbyrån pratar vi även franska, somaliska, kurdiska, polska, serbokroatiska, engelska, ryska osv. Välkomna!" Jag har sett flera ironiska kommentarer om att någon borde upplysa moderatledaren om att vi har fem erkända minoritetsspråk i Sverige: finska,  meänkieli (tidigare benämnt tornedalsfinska), samiska, romani och jiddisch. På min egen arbetsplats vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet är kommunikationen - genom det starka internationella inslaget bland studenter och medarbetare - lika mycket på engelska som på svenska. Så, javisst. Vi talar svenska i Sverige. Men vi talar en väldigt massa andra språk också. Och att få uttrycka sig på sitt modersmål är en väldigt viktig sak.

Även Stefan Löfven fick mycket kritik för sitt uttalande om svenska hälsningsritualer. "Vad är det mer som man gör i Sverige? Äter fläsk? Visar håret? Dricker sprit? Har sex före äktenskapet?", skrev Dagens Nyheter och tillade att hälsning är en privatsak som politiker inte ska lägga sig i. Själv mötte jag flera personer som raljerade över Stefan Löfvens påbud genom att improvisera fram Monty Python-inspirerade hälsningsceremonier. Och visst: Ska muslimska kvinnor som inte vill tvingas skaka hand med män? Och varför är inte en hand på hjärtat, ögonkontakt och en lätt bugning en lika värdig hälsning som en handskakning?

På ett sätt är Ulf Kristerssons och Stefan Löfvens uttalanden okontroversiella. De flesta som bor i Sverige talar svenska och den absolut vanligaste hälsningsformen är att man skakar hand. Men Kristerssons och Löfvens uttalanden är inte bara en empirisk beskrivning av verkligheten. Genom sin inramning fyller deras uttalanden två andra funktioner. Den ena funktionen är positiv: Det är viktigt att lära sig svenska för att bättre förstå och kunna etablera sig i det svenska samhället. Jämställdhet och jämlikhet är centrala värden i Sverige - då är det viktigt att kvinnor (eller män) inte negativt särbehandlas i det offentliga livet (och inte i privatlivet heller). En sådan tolkning ställer sig de allra flesta människor i Sverige bakom.

Men den andra funktionen är normativ, och ställer sig i vägen för den första tolkningen när den framförs i auktoritära och moraliserande ordalag. "Du ska lära dig svenska, du ska prata svenska". "Du ska hälsa med handslag, du ska skaka hand med andra människor." Du ska göra som vi gör, lille vän.

Så javisst - utveckla gärna incitament för att människor som bor eller är verksamma i Sverige också ska lära sig språket. Det är bra för dem själva och det är bra för gemenskapen. Motarbeta kraftfullt alla uttryck för ojämlikhet och ojämställdhet. Men undvik det högstämda tonläget - det kan lätt uppfattas som populistiskt och det bygger murar i stället för broar.

Viktor Bankes bok "Andrum", om svensk flyktingpolitik. En recension.

Nu är det dags att Europa står upp för människans okränkbara värde och lika rätt. Det som vi i deklarationer och avtal har svurit att vi ska värna. Det är det som Sverige står upp för, och det står vi upp för precis här i dag.

Orden är hämtade ur statsminister Stefan Löfvens uppmärksammade tal på Medborgarplatsen i Stockholm i september 2015, i samband men en manifestation till stöd för människor på flykt. Ett knappt år tidigare, den i december 2014, hade den då avgående moderate partiledaren och tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt i Dagens Nyheter tagit bestämt avstånd från den danska flyktingpolitiken med tillfälliga uppehållstillstånd: Så resonerar vi inte i Sverige. Vi tycker snarare att vi genom att tidigt och tydligt ge permanent uppehållstillstånd (...) sänder en signal om att nu ska du börja ett nytt liv här i landet. Därmed anser vi att man som ny i landet i grunden ska ställa in sig på att stanna kvar.

Senhösten 2015 slog dörren igen. Den rödgröna regeringen presenterade ett åtgärdsprogram som skulle ge Sverige en av Europas hårdaste asyllagstiftningar, i sällskap med Grekland, Cypern, Rumänien och Malta. Permanenta uppehållstillstånd som huvudregel ersattes av tillfälliga uppehållstillstånd. Familjeåterförening i Sverige försvårades kraftigt. ID-kontroller infördes på samtliga kollektiva transportsätt till Sverige.

Om denna turbulenta tid i svensk asyl- och flyktingpolitik har juristen Viktor Banke skrivit boken Andrum. Om stölden av en flyktingkris och om de bestulna (Norstedts, 2017). Boken förklarar på ett lättillgängligt sätt regelverket i den svenska asyl- och flyktingpolitiken samtidigt som den förtjänstfullt gestaltar enskilda människoöden som kommit i kontakt med regelverkets praktik. Hur går asylprocessen till för de människor som satt sig själva och sin tillvaro på spel för att söka trygghet och skydd i vårt land? Författaren har som advokat arbetat som offentligt biträde åt asylsökande och även varit en av de mest profilerade deltagarna i den svenska flyktingdebatten. Viktor Banke är ett exempel på hur jurister spelar en viktigare roll i den politiska debatten överhuvudtaget, i en tid där individens rättigheter tillskrivs en allt större betydelse.

Viktor Banke har en dramaturgisk förmåga som gör det svårt att släppa boken. Jag kommer på mig själv med bläddra framåt i kapitlen, för jag kan inte vänta på att få veta hur det går för de människor han skriver om. Vilka får stanna och vilka körs på porten. Jag tackar min skapare att jag inte är advokat och måste hantera domstolsbeslut som jag tycker är fel och som innebär en humanitär katastrof för enskilda, skadade människor.

Mitt i sina berättelser blir Banke ändå aldrig moraliserande. Han ser de svårigheter och dilemman som följer i flyktingfrågans spår och erbjuder inga enkla lösningar. Men han lyfter konsekvent fram den enskilda människan, mitt i regelverk och praxis.

Han sprider också hopp - javisst, låt oss sörja de människor som inte fick hjälp i Sverige. Men låt oss kämpa vidare och hämta glädje och kraft i berättelserna om dem som faktiskt fick en fristad och möjligheter till ett nytt liv, som till exempel Omar och Sahar Karimi, med deras barn Abdul, Mary och Ahmad som flytt från Kabul i Afghanistan:

De fick stanna. De fick verkligen stanna! För alltid! Barnen skulle få gå i svenska skolor och spela i svenska lag och leka med kompisar och aldrig skulle det kastas en granat åt deras håll! De skulle lära sig att sova utan mardrömmar. Sahar skulle få andas ut och vid behov skulle hon ha tillgång till sjukvård. Barnen skulle få leva i frid längs asfalterade cykelvägar på väg till skolor och fritidshem under dagar med hög himmel och frisk luft och en dag skulle de bli vuxna i ett land som skulle vara deras.Omar skulle en gång för alla få släppa den börda det inneburit att ta ansvar för hela familjens säkerhet och välmående. Han skulle nu få tid att läka. De skulle alla få tid att läka. De hade fått ett nytt liv.

Smyckeslagen antagen - nu kan danska poliser beslagta asylsökandes smycken

I dag antog danska Folketinget den så kallade smyckeslagen, vilken ger polisen rätt att beslagta kontanter och värdesaker som guld och smycken från asylsökande människor som söker skydd i Danmark. Beslutet är en skam och utgör ytterligare ett oroande tecken på hur vindarna blåser i dagens Europa. Mina tankar går osökt till en artikel i DN i början av året, där en polisman på Hovedbangården i Köpenhamn konstaterade att han som polis alltid gör vad han är tillsagd: – Om de så säger att vi ska dra ut guldplomberna på flyktingar så gör jag det. Som polis kan jag inte ha någon åsikt, utan följer bara vad lagen säger.

Jag har alltid tyckt om att vara i Danmark. Sannolikt är jag präglad av ljusa minnen från barn- och ungdomsår, med familjeresor med tåg och hotellövernattningar till Köpenhamn och Tivoli samt tonårstidens "turande" på färjorna mellan Helsingborg och Helsingör. I Danmark finns en - måhända skenbar - chosefrihet och antiauktoritär inställning som jag uppskattar djupt. Därför är det med stor sorg jag iakttar utvecklingen i Danmark och konstaterar att även de danska socialdemokraterna ställt upp bakom smyckeslagen.


I Sverige har hysterin gått så långt att etablerade opinionsbildare vårdslöst är beredda att sätta rättssäkerheten ur spel. Så skriver till exempel Svenska Dagbladet i dag på ledarplats i papperstidningen att Den som begår grova brott i Sverige bör utvisas, oavsett situationen i hemlandet. Ledarsidan var alltså beredd att utvisa brottslingar till död och tortyr, med motiveringen att Det svenska rättsssystemet är utformat för en annan, fredligare tid och behöver uppdateras.

Men som juristen Viktor Banke skriver i Metro så gäller rättsstaten inte bara när det är vackert väder, tvärtom, det är i kristider den blir extra viktig: Vi följer ju rättsstatliga principer, även när det tar emot.

Svenska Dagbladet har i sin digitala edition ändrat i texten, med motiveringen att "det var för kort formulerat". Det är bra att Svenska Dagbladet har ändrat i texten. Men det hade varit bättre om man kompletterat ändringen med en ursäkt till sina läsare. Det säger dessvärre en del om vår tid att en sådan formulering kan slinka igenom på en borgerlig ledarsida utan att någon på redaktionen reagerar.