Everything comes with a price. Om Vänsterpartiets samarbete med två av tre partier i "det brunblåa blocket"

Det är inte så svårt att förstå att Vänsterpartiet väljer att göra upp med Moderaterna och Kristdemokraterna för att med Sverigedemokraternas aktiva stöd påverka politiken. Vänsterpartiet riskerade efter valet 2018 att marginaliseras i svensk politik. Under mandatperioden 2014-2018 budgetförhandlade Vänsterpartiet varje år med den rödgröna regeringen. På så sätt kunde Vänsterpartiet påverka regeringspolitikens innehåll, samtidigt som Vänsterpartiet slapp som oppositionsparti slapp ta ansvar för den förda politiken.

I dag är det annorlunda. Den rödgröna regeringen samarbetar i stället med Centerpartiet och Liberalerna, och Vänsterpartiet stigmatiserades genom att Januariavtalet explicit stadgade att partiet skulle utestängas från politiskt inflytande. Vänsterpartiet har - icke utan framgång - sprattlat emot. Dels genom att hota med misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark i syfte att påverka Arbetsförmedlingens framtid. Dels genom att hitta samarbetspunkter med Moderaterna och Kristdemokraterna. I båda fallen har Vänsterpartiets agerande lett till att de politiska besluten blivit mer vänster- och jämlikhetsinriktade än vad de annars hade blivit.

Men - everything comes with a price. Då tänker jag inte i första hand på att Vänsterpartiets samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna bidrar till att urholka stabiliteten i budgetprocessen och i förlängningen försvårar för minoritetsregeringar att styra landet. (På ungefär samma sätt som de rödgröna partierna 2013 stoppade regeringens beslutade sänkning av den statliga skatten för högavlönade, även om det beslutet inte innebar att en extrabudget skulle läggas fram.) Vänsterpartiet har i dagsläget inga anspråk på att vara ett statsbärande parti och kan ta lite mer lätt på frågor kring budgetdisciplin, statsfinanser och olika minoritetsregeringars väl och ve.

Men priset Vänsterpartiet tvingas betala är att det blir svårare för Jonas Sjöstedt (och förvisso hans efterträdare) att framöver kritisera Moderaterna och Kristdemokraterna för att de är villiga att göra sig beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. När de rödgröna partierna 2013 med Sverigedemokraternas stöd röstade igenom beslutet att stoppa alliansregeringens skattesänkning samarbetade varken Moderaterna eller Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna - det partiet behandlades i stället som luft, som ett pariaparti. I dag samtalar både Moderaterna och Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna.

Jonas Sjöstedt kallar gärna Moderaterna-Kristdemokraterna-Sverigedemokraterna för "det brunblåa blocket". Men samtidigt samarbetar han gärna med två att dessa tre partier, trots insikten om att samarbetet bara bär frukt om det tredje partiet - Sverigedemokraterna - ger sin nådiga nick. Jonas Sjöstedt har en pedagogisk utmaning i att förklara varför Vänsterpartiets samarbete med två av det tre partierna i det brunblåa blocket är helt OK, samtidigt som han rasar mot att Moderaterna och Kristdemokraterna vill släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen.

Vem styr Moderaterna?

- Men vem kör? - Ja, vem kör egentligen?

I flera kommuner i södra Sverige - Hörby, Trelleborg och Sölvesborg - bryter lokala moderater mot partiets riktlinjer och samarbetar öppet med Sverigedemokraterna. Ulf Kristersson duckar, partisekreterare Gunnar Strömmer förklarar att partiledningen inte har några som helst möjligheter att ingripa. Brottet mot riktlinjerna och det öppna samarbetet med Sverigedemokraterna tillåts fortsätta.

"Din dumma apa". "Pucko". Dessa tillmälen kastade den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali på Twitter för ett par dagar sedan mot socialdemokratiske debattören Torbjörn Jerlerup. Hanif Bali tillade att Jerlerup använde sig av "korkade svammelargument." Det är alltså en representant för Moderaterna som formulerar sig så här mot en meningsmotståndare i debatten. Ulf Kristersson har förespråkat en "vuxen samtalston" i politiken. Men Kristerssons ledarskap i förhållande till Hanif Bali är långt ifrån vuxet. Tidigare har Ulf Kristersson sagt att han "inte kan recensera Hani Bali" eftersom Bali är riksdagsledamot. Denna gång är Kristersson, vad jag har kunnat se, helt tyst.

Jag tänker också på den pågående kampanjen för att Moderaterna ska lämna in en egen budget, för att sedan tillsammans med Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna rösta igenom den i riksdagen - trots att regeringsfrågan inte är löst och att övergångsregeringens budget inte tillåts innehålla några politiskt kontroversiella förslag. En moderat budget kommer också att än mer splittra Alliansen. Jag vägrar tro att Ulf Kristersson själv tycker att det är en särskilt statsmannaaktig och vuxen idé - men han förefaller inte ha kraften att stå emot det inre trycket.

Så vem är det som styr Moderaterna egentligen. Tanken var att det skulle vara Ulf Kristersson, men han tycks inte befinna sig bakom ratten.

Tuff tid för Alliansen

Det är en tuff tid för Alliansen. Moderaterna rasar i opinionen och går igenom sin värsta kris på många år. Kristdemokraterna har till och med mer än vanligt parkerat sig under nedflyttningsstrecket (för att prata idrottsspråk). Liberalerna står och stampar. Ljuspunkten är Centerpartiet som ökar kraftigt i opinionsmätningarna. Samtidigt har Socialdemokraterna stabiliserat sig på en nivå över 25 procent och kan koncentrera sig på att regera vidare i lugn och ro. Ekonomin går jättebra och arbetslösheten är låg. Kongressen i april kommer mycket väl i tiden för partiet och Stefan Löfven.

I stället för att fokusera på gemensam politikutveckling tvingas allianspartierna lägga kraft på att hantera inbördes oenighet i regeringsfrågan och om budgeten. De fyra allianspartierna representerar här fyra helt olika linjer.

Moderaterna vill att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget och öppnar dessutom dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Kristdemokraterna vill också att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, men vill inte öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Centerpartiet vill inte att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, utan i stället bryter ut och försöker stoppa enskilda delar av regeringsbudgeten. Centerpartiet vill inte öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Liberalerna vill inte att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, men inte heller att allianspartierna bryter ut och försöker stoppa enskilda delar av regeringsbudgeten. Liberalerna vill inte heller öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Hänger ni med? Det är inte helt enkelt. Det är inte heller helt enkelt att förstå hur dessa fyra partier under överskådlig tid på ett trovärdigt sätt ska kunna uppvisa enighet i dessa för regeringsdugligheten viktiga frågor.

 På tisdag möts alliansledarna för att stämma av läget. Kommer de att kunna enas om en gemensam linje? Kanske. Men en hel del talar emot. Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson kallade nyligen Centerpartiets förslag att ”göra plockepinn av en budget”. Centerpartiet och Liberalerna kommer å sin sida inte att gå med på att lägga en gemensam alliansbudget till hösten. Moderaterna och Anna Kinberg Batra har också av strategiska skäl svårt ett säga ja till Centerpartiets förslag, det vore att bekräfta bilden av Annie Lööf som den egentliga alliansledaren. Och hur skulle Moderaterna kunna gå med på någonting som partiets ekonomisk-politiske talesperson betecknat som "plockepinn"?

Å andra sidan har Alliansen inte råd med fortsatt oenighet i dessa viktiga frågor. För varje dag som går urholkas bilden av Alliansens regeringsduglighet och svårigheterna att utveckla en gemensam slagkraftig politik inför valet 2018 växer.

Nöden sägs vara uppfinningarnas moder. I så fall lär vi få se något remarkabelt komma ut ur alliansledarnas möte på tisdag. I annat fall ser det fortsatt dystert ut för Alliansen.

Och det hände sig i Decemberöverenskommelsens tid

Den rödgröna regeringens budgetproposition är nu överlämnad till riksdagen. Trots att allianspartierna i hårda ordalag kritiserat budgetförslaget kommer de inte att försöka fälla det i omröstningen. Så lyder Decemberöverenskommelsen.

Fortfarande finns inom allianspartierna ett motstånd mot Decemberöverenskommelsen. Men överenskommelsens kritiker har i dag en brantare uppförsbacke än tidigare. Den politiska verkligheten har i åtminstone två avseenden utvecklats på ett sätt som gör det ytterst osannolikt att Decemberöverenskommelsen inte skulle överleva åtminstone fram till och med valet 2018.

För det första är allianspartiernas intresse av ett extra val om möjligt än mindre än tidigare. Sverigedemokraterna har ökat i opinionen. De rödgröna partierna har i de flesta opinionsmätningar ett litet övertag över allianspartierna. Kristdemokraterna skulle återigen riskera att hamna under fyraprocentsspärren. Anna Kinberg Batra har fått en tuff start som partiledare och det är en bra bit kvar innan hon framstår som den självklara alliansledaren. Framför allt talar inget för att ett extra val skulle förändra det parlamentariska läget på ett sätt som gör det lättare för en minoritetsregering att få igenom sin budget.

För det andra är allianspartiernas intresse av att, i ett läge där de rödgröna partierna är större än Alliansen, regera med stöd av Sverigedemokraterna också mindre än tidigare. Givet flyktingsituationen i världen är det svårt att se hur allianspartierna och Sverigedemokraterna skulle kunna samverka om regeringspolitiken. När Sverigedemokraterna bröt praxis och i december 2014 utlöste en regeringskris genom att inte lägga ned sina röster i den avgörande budgetomröstningen avbröts också den "normaliseringsprocess" som partiet hade möjlighet att gå vidare i. Det är möjligt att Sverigedemokraterna åtminstone kortsiktigt kunde inkassera opinionsvinster genom sitt agerande. Men partiet gjorde sig samtidigt omöjligt som tänkbar samarbetspartner i riksdagen och avsade sig därför också möjligheterna till politiskt inflytande. I dag är det politiskt omöjligt för allianspartierna att utnyttja den parlamentariska situationen till att avsätta den rödgröna regeringen och själva bilda regering. Det vet förstås allianspartierna om, och de försöker därför heller inte.

Så Decemberöverenskommelsen lever. Det mesta i dag tyder på att den kommer att leva ett bra tag till.

*

Tillsammans med Karin Eriksson och Jonas Hinnfors arbetar jag med en bok om Decemberöverenskommelsen. Boken kommer ut våren 2016. Syftet är att beskriva, förklara och se konsekvenserna av Decemberöverenskommelsen utifrån demokratiska, maktpolitiska och konstitutionella perspektiv. Ligger det något i kritiken att Decemberöverenskommelsen skulle vara odemokratisk, och i så fall vad? Vilka blev de sakpolitiska och strategiska vinsterna och förlusterna för respektive parti? Hur förhåller sig Decemberöverenskommelsen till grundtankarna bakom Sveriges författning? Sammantaget vill vi bidra till en diskussion om svensk demokrati givet nya politiska förutsättningar.

Har ni några ord på vägen kring bokprojektet är ni välkomna att höra av er.

Hur kommer Sverigedemokraterna att agera i budgetomröstningen?

Uppdaterat 2 december kl 18.15. I dag meddelade Sverigedemokraterna, något överraskande, att partiet tänker stödja allianspartiernas budgetförslag och därigenom förhindra att den rödgröna regeringens budgetförslag går igenom. Beslutet är offensivt genom att Sverigedemokraterna, trots sin partiledares frånvaro, sätter sig själva och sin vågmästarställning på spel. Tidigare har Sverigedemokraternas agerande präglats av långsiktighet och målmedvetenhet. Nu förmådde man inte avstå från frestelsen att utnyttja tillfället till en maktdemonstration, trots att konsekvenserna är oerhört svårförutsedda. Sverigedemokraterna känner otvivelaktigt stark frustration på grund av att partiet inte lyckats utnyttja sin vågmästarställning till att få inflytande i invandrarfrågan, i kombination med segeryra efter två framgångsrika val.

För Stefan Löfven och den rödgröna regeringen är naturligtvis Sverigedemokraternas beslut ett bakslag. Regeringen styr landet, och en förutsättning för att kunna styra landet är att regeringen får gehör för sin budget i riksdagen.

Vad händer nu? Stefan Löfven har bjudit in partiledarna för alliansen till samtal redan i kväll. En möjlighet är att budgetförslaget återremitteras till finansutskottet och där prövas förutsättningarna för samverkan över blockgränserna kring ett budgetförslag som Allianspartierna kan acceptera men som ändå innebär att de rödgröna partierna är nöjda. Den rödgröna regeringens styrka är att allianspartierna inte vill ha extraval och i alla fall tidigare sagt sig inte vilja regera beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Men om kvällens samtal inte gör det sannolikt att Allianspartierna vill bidra till en sådan samverkan lutar avgång och/eller extraval runt hörnet.

Jag kommenterar dagens händelser, bland annat för Dagens Arena.

*

 I morgon tisdag ger Sverigedemokraterna besked om hur partiet kommer att agera vid onsdagens budgetomröstning i riksdagen. Om Sverigedemokraterna följer praxis och lägger ned sina röster i den avgörande omröstningen kommer Stefan Löfven att regera vidare. Om Sverigedemokraterna däremot stödjer allianspartiernas budgetförslag följer en regeringskris. En sådan kris kan Stefan Löfven hantera genom att utlysa extra val, avgå eller be riksdagen återremittera budgetförslaget till finansutskottet. I skrivande stund talar det mesta för att han i så fall skulle välja det senare alternativet, det vill säga återremittering.

Vad talar då för och emot att Sverigedemokraterna kommer att välja att stödja allianspartiernas budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris? Det som talar för är att partiet med ett sådant agerande skulle visa sina egna sympatisörer och de övriga partierna att man är beredd att lägga kraft bakom orden och verkligen utnyttja den makt som vågmästarrollen innebär. Partiets egna medlemmar och sympatisörer skulle sannolikt också hälsa ett sådant beslut med tillfredsställelse.

Det som talar emot är att Sverigedemokraterna genom att utlösa en kris riskerar att skada bilden av sig själv som ett ansvarstagande parti, ett parti som sätter landets bästa främst. Inget kan heller med säkerhet säga vad som följer av en eventuell regeringskris. Blir det nyval riskerar Sverigedemokraterna att förlora sin så eftersträvade och viktiga vågmästarposition. Stefan Löfvens eventuella avgång eller en återremittering av budgetförslaget till finansutskottet kan komma att följas av ökat blocköverskridande samarbete, vilket även det innebär att Sverigedemokraternas vågmästarposition urholkas. Partiledaren Jimmie Åkesson är långtidssjukskriven och det är osäkert hur partiet skulle klara ett extra val utan honom. Dessutom måste det fresta på ideologiskt för Sverigedemokraterna att ge sitt aktiva stöd till en budget och en politik som inrymmer Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik.

Jag har konsekvent sagt att jag tror att Sverigedemokraterna kommer att lägga ned sina röster. Hittills har partiet utnyttjat den uppkomna situationen mycket skickligt. Sverigedemokraterna har hamnat i fokus för debatten och för mediernas uppmärksamhet, och spänningen trissas nu upp timma för timma i väntan på morgondagens besked. Ett snyggt avslut ur partiets horisont vore att utnyttja situationen fullt ut fram till i morgon eftermiddag för att då, i sista stund, betona sitt ansvar för landets väl och ve och förklara att man tänker lägga ned sina röster.

Situationen har förändrats något genom att det tycks som att den rödgröna regeringen avser att välja återremittering framför avgång eller extra val om man förlorar omröstningen. På så sätt blir krisen inte lika akut om Sverigedemokraterna väljer att stödja allianspartiernas budgetförslag och därigenom får ett sådant beslut mindre konsekvenser. Priset för att fälla regeringen blir inte lika högt.

Sammantaget står jag kvar vid min bedömning att Sverigedemokraterna till sist lägger ned sina röster. Min bedömning befästs ytterligare i ett uttalande av Björn Söder till Aftonbladet i dag: Det är klart att vi lyssnar på våra väljare. Samtidigt måste vi beakta olika aspekter i det hela och inte bara göra det som känns rätt för tillfället. Vi har under en längre tid analyserat de olika budgetförslagen men också vad som är bäst för landet och det förtroendet vi fått från våra väljare. I Aftonbladet kommenterar jag uttalandet i termer av att Björn Söder vill markera för Sverigedemokraternas sympatisörer att han och partiledningen hör var de säger och vet vad de vill - men att de ändå bör förbereda sig på att partiet till syvende og sist sätter statsansvaret framför yviga maktdemonstrationer.

Politikens paradoxer: Seger i budgetomröstningen innebär att Alliansen sitter med Svarte Petter

Dramatiken inför budgetomröstningen i riksdagen den 3 december växer. Kommer Sverigedemokraterna att fälla det rödgröna budgetförslaget och vad händer i så fall då? I helgen markerade statsminister Stefan Löfven tydligt att det inte alls är självklart att han avgår även om budgeten faller. Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara sådär. Jag kommer inte att administrera någon annans budget, men det finns andra sätt att hantera situationen på, sa Stefan Löfven till TT.

Budgetomröstningen den 3 december börjar så smått växa fram som en winwin-möjlighet för Stefan Löfven. Antingen väljer Sverigedemokraterna att lägga ned sina röster, och då kan Stefan Löfven regera vidare enligt plan. Eller så väljer Sverigedemokraterna att rösta på Alliansens budgetförslag, och då är det plötsligt allianspartierna som sitter med Svarte Petter.

Allianspartierna vill inte ha nyval (eller extra val, som det formellt heter). Alliansen saknar en självklar statsministerkandidat. Moderaterna saknar en partiledare. Kristdemokraterna ligger i dagens Sifo-undersökning återigen under fyraprocentsspärren. 

Allianspartierna vill inte heller regera i det parlamentariska läge som nu råder. En alliansregering skulle givet valresultatet sakna politisk legitimitet. Den skulle vara beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna i varje enskild omröstning och sannolikt inte bli särskilt långlivad.

Därför skulle allianspartierna vid ett nederlag för regeringens budgetförslag i stället tvingas in i olika former av blocköverskridande uppgörelser med den rödgröna regeringen. En sådan blocköverskridande samverkan kommer säkert ändå att uppstå under mandatperioden i enskilda sakfrågor - men allianspartierna vill ingå sådana uppgörelser på frivillig grund, inte mer eller mindre tvingade dithän genom en parlamentarisk kris. Jag anar att allianspartierna ångrar att de lade ett gemensamt budgetförslag - förslaget försenar och stökar den övergång till den lösare form av samverkan som allianspartierna själva förespråkat. Eftersom allianspartierna förlorade valet behöver de utnyttja tiden i opposition till att var för sig utveckla sin politik på ett sätt så att de tillsammans står bättre rustade att vinna tillbaka regeringsmakten hösten 2018.

Dagens Sifo bekräftar att den rödgröna regeringen fått en hyfsad start i opinionen. Visserligen har försprånget till allianspartierna minskat något, och uppgår nu till 1.6 procentenheter. Men givet den rödgröna regeringens svaga parlamentariska stöd skall Stefan Löfven vara nöjd med att det inte gått sämre. När Alliansen tog över regeringsmakten hösten 2006 hade de rödgröna partierna i Sifo:s novembermätning redan rusat förbi och hunnit skaffat sig ett övertag på mer än sju procentenheter. Därefter fortsatte allianspartierna att falla fritt i opinionen. Först när de rödgröna partiernas försprång i en del mätningar uppgick till hela 20 procentenheter började allianspartierna knappa in. Inför valet 2010 var man i kapp och förbi.

Mitt grundtips är fortfarande att Sverigedemokraterna väljer att lägga ned sina röster i omröstningen om budgeten den 3 december.

Jag kommenterar läget i budgetfrågan för Svenska Dagbladet.

Vad händer om regeringen förlorar budgetomröstningen?

Det ljusnar för regeringen. Efter allianspartiernas besked att man inte tänker lägga några egna förslag i syfte att bryta ut delar av regeringens budget vinner Stefan Löfven arbetsro. Det vore klokt om allianspartiernas vapenvila i budgetfrågan används till att skapa enighet över blockgränserna om vilka regler som skall råda i budgethanteringen framöver.

Visserligen kvarstår frågan om huruvida Sverigedemokraterna kommer att stödja alliansens budgetförslag vid omröstningen i riksdagen den 3 december och därigenom utlösa en regeringskris. Men även om så skulle bli fallet har den rödgröna regeringen flera olika möjligheter att hantera ett nederlag utan att behöva avgå eller utlysa extra val. En möjlighet är att återkomma till riksdagen med ett nytt förslag till budget, ett förslag som då är förankrat över blockgränsen. Allianspartierna vill i rådande läge undvika extraval, vilket underlättar en blocköverskridande uppgörelse om budgeten.

I och för sig kan en sådan förankring över blockgränsen leda till att Miljöpartiet väljer att lämna regeringssamarbetet och att Socialdemokraterna regerar vidare ensamma. Jag tror att Miljöpartiet skulle välja att sitta kvar. Det vore förödande för bilden av Miljöpartiets regeringsduglighet om partiet hoppade av efter bara några månader i regeringen.

I vilket fall tror jag tror inte att Sverigedemokraterna kommer att fälla den rödgröna budgeten. Partiet har bedyrat att man vill värna stabiliteten och utgå från vad som är bäst för landet. Sverigedemokraterna skulle få svårt att förklara för väljarna varför man bäst värnar stabilitet och landets bästa genom att bryta etablerad praxis och utlösa en regeringskris. Sverigedemokraterna skulle i det politiska efterspelet också riskera att förlora sin så hett eftertraktade vågmästarställning. Ett sådant vågspel, i Jimmie Åkessons frånvaro, måste bedömas som ytterst osannlikt. Som någon, lätt elakt, skrev på Facebook: Sverigedemokraterna är inte dumma på det sättet.

Jag kommenterar läget i budgetfrågan för TT.

Budgetblunder när regeringen utan motivering säger ajöss till de svenska medelhavsinstituten

Uppdaterat fredag oktober kl 15.10. I dag meddelar ansvarig ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson att hon tar omtag på frågan om nedläggning av de svenska Medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul. Det här är inte ett skarpt förslag för nästa år och det är mycket möjligt att i den här processen så har inte alla fakta eller konsekvenser blivit fullt belysta. Nu kan vi ta till oss av den här kritiken och träffa dem som är berörda och lyssna in deras argument, säger ministern. Det är utmärkt att ministern lyssnat på kritiken och jag tolkar hennes uttalande ovan som att ärendet inte beretts på utbildningsdepartementet utan att finansdepartementet varit drivande i frågan.

Förslaget i budgetpropositionen väckte stor harm i breda kretsar. Det senaste dygnet har en kraftfull  opinionsbildning utvecklats i frågan. Det är viktigt att förslagets kritiker nu inte blåser faran över utan förmår hålla kvar engagemanget. Ministern kan behöva allt stöd i frågan för att nu kunna driva processen i rätt riktning. Men so far, so good.

*

 I två undanskymda meningar i budgeten meddelar regeringen sin avsikt att dra in det ekonomiska stödet till de svenska så kallade medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul. Pengarna -  12 miljoner för 2016 och ytterligare 10 miljoner för 2017 - skall i stället gå till  finansiering av kapitaltillskott för konstruktion och drift av den gigantiska forskningsanläggningen European Spallation Source (ESS) i Lund. För medelhavsinstituten innebär indragningen ett akut nedläggningshot. För ESS med sina planerade konstruktionskostnader på nära 20 miljarder blir tillskottet bara en droppe i oceanen.

Beslutet kommer helt överraskande. Enligt uppgift på den nybildade Facebook-gruppen Rädda Medelhavsinstituten informerades institutens styrelser på telefon så sent som igår. Någon offentlig debatt i frågan har mig veterligt inte ägt rum, och i valrörelsen lyste förslaget definitivt med sin frånvaro. Många med mig har mycket svårt att förstå prioriteringen.

Jag är ingen specialist på medelhavsinstitutens verksamhet och kan inte säga om det möjligen finns goda skäl för att avsluta det finansiella stödet till dem. Men regeringen anför inga skäl alls, utan meddelar bara att stödet skall bort. Häpp, häpp. Ajöss med dem.

Substantiellt har instituten utgjort relevanta mötesplatser för bland annat samhällsvetare, språkforskare och arekologer som bedrivit forskning om medelhavsområdet, den islamska världen och särskilt Turkiet. Instituten har långsiktiga åtaganden och ansvarar för stora arkeologiska samlingar. Nedläggningen hotar möjligheten för svenska forskare att i framtiden genomföra arkeologiska utgrävningar i till exempel Grekland och Italien.

Politiskt sänder nedläggningen en trist signal om en nedprioritering av humaniora och samhällsvetenskap till förmån för teknik och naturvetenskap. Den obefintliga debatten och avsaknaden av motivering till budgetförslaget sänder en signal om bristande professionalitet och bristande politiskt ledarskap.

Det kan vara så att det illa beredda och illa förankrade förslaget är ett resultat av hast vid beredningen av ärendet i samband med regeringsskiftet. Jag hoppas och tror att nya ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson tar intryck av de protester och den debatt som nu följer och hittar en väg att ta omtag på frågan.

Läs gärna vad Martin Aagård och Sanna Rayman skriver i frågan.