Välkommen enighet i KU:s kritik av regeringen!

I dag erhöll regeringen kritik av Konstitutionsutskottet (KU) i hela tio ärenden. Kritiken avser bl a regeringens beslut att utse en samordnare för att undersöka möjligheterna att flytta flyget från Bromma flygplats, kommunikationen i samband med erkännandet av Palestina, pausandet av motorvägsbygget Förbifart Stockholm samt att lagrådet inte fick granska förslaget om vårdvalssystem i primärvården.

Det uppseendeväckande är inte att regeringen kritiseras i tio ärenden. Den rödgröna regeringen har en svag parlamentarisk ställning. Som jag tidigare anfört är KU en av de arenor där oppositionen, trots Decemberöverenskommelsen, har möjlighet att komma åt regeringen.

Nej, det uppseendeväckande är i stället att kritiken är enhällig. Socialdemokraternas och Miljöpartiets ledamöter i KU ställer sig bakom kritiken mot den rödgröna regeringen. Jag tror inte det hänt i Sveriges moderna politiska historia att en sittande regeringen får kritik av ett enhälligt KU på så många punkter.

Varför väljer de socialdemokratiska och miljöpartistiska ledamöterna att göra gemensam sak med oppositionspartierna i KU? Traditionellt är ju KU politiserat på så sätt att oppositionspartierna försöker få gehör för en kritik av regeringen samtidigt som regeringspartierna försöker avfärda kritiken. Genom att enas med oppositionspartierna i kritiken riskerar väl de rödgröna ledamöterna att bidra till en bild av en sviktande regeringsduglighet?

Genom partipolitiseringen har KU under lång tid marginaliserats och endast undantagsvis kunna fylla sin funktion som sakligt granskningsorgan av regeringen. Eftersom KU inte fullgjort sin uppgift har ropen på en författningsdomstol vunnit ökad legitimitet. Genom att stärka Lagrådets (en av kritikpunkterna gick ju bl a ut på att regeringen nonchalerat Lagrådet) och Konstitutionsutskottets ställning minskar behovet av en författningsdomstol. Det är bra tycker jag, som vill att makten skall ligga hos de folkvalda och inte hos juristerna. Genom att komma överens över partigränserna minskar också förutsättningarna för okynnesanmälningar eller att oppositionen (oavsett politisk färg) använder KU som ett politiskt medel för att komma åt regeringen.

Så dagens besked från KU var glädjande. Låt oss hoppas att det inte var en tillfällighet, utan något som fortsätter prägla KU:s arbete oavsett vem som sitter i regeringsställning.

Bryter regeringen sina vallöften?

De senaste dygnen har vi i riksdagen och i sociala medier kunna följa en målmedveten kampanj från alliansföreträdare kring temat att Stefan Löfven bryter sina vallöften. Statsministern leder en regering som bryter vallöften på löpande band, påstod till exempel Erik Ullenhag i en frågestund i riksdagen och angav minskat ROT-avdrag, höjd bensinskatt och en eventuell nedläggning av Bromma flygplats som exempel. I debatten kontrade Stefan Löfven med att alliansregeringen hade gått till val 2006 på att inte höja bensinskatten, men ändå höjde densamma redan 2008.

Kampanjen är väl tajmad inför presentationen av regeringens vårbudget i nästa vecka. Men hur är det då - bryter Stefan Löfven sina vallöften? Tenderar politiker överhuvudtaget att bryta sina vallöften?

Svaren på dessa frågor beror förstår på vad man menar både med ett "vallöfte" och att "bryta" ett vallöfte. Om ett parti i valrörelsen säger sig förespråka en viss åtgärd, men sedan bildar regering i koalition med andra partier och som ett led i regeringsförhandlingarna kompromissar och inte genomför den åtgärd man tidigare förespråkade - är det då ett löftesbrott? Är det bara utfästelser i formella valmanifest som bör räknas som ett vallöfte? Vad är egentligen skillnaden mellan ett löfte och en målsättning?

Statsvetaren Elin Naurin är en internationellt framstående forskare om just vallöften. Hennes forskning visar på en paradox: Svenska väljare tycker att partier oftast bryter sina vallöften, samtidigt som forskning visar att partier faktiskt tar sina vallöften på allvar.

Varför är det så? Elin Naurin ger följande förklaring: Vi talar om olika saker. Forskarnas strikta fokusering på vad som faktiskt sägs (...) är en snäv definition av vallöfte i väljarnas ögon. Väljare lägger även vikt vid vad enskilda politiker säger och de lyssnar på löften som ges mellan valen. De lyssnar också på andras uppfattningar om vallöften och, ännu viktigare, de skapar sig en uppfattning om av vad som lovas utifrån vad de tycker borde ha lovats. Resonemangen kan gå ungefär så här: ”Det borde inte finnas hemlösa. Därför borde partierna ha lovat att arbeta mot hemlöshet. Men varje dag ser jag hemlösa, alltså måste löften ha brutits.” Begreppet ”vallöfte” används i sådana resonemang inte främst som konkreta utfästelser nedskrivna i valmanifest, utan som allmänna förväntningar på vad det politiska systemet borde kunna ordna.

När det gäller det konkreta fallet ROT-avdraget menar Elin Naurin att det snarare är Miljöpartiet än Socialdemokraterna som brutit sitt vallöfte. Miljöpartiet säger i sitt valmanifest att man vill ”utvidga och miljöanpassa ROT-avdraget”, medan Socialdemokraterna i sitt valmanifest inte ger några löften alls om ROT-avdraget. Här ser vi ett typiskt exempel på hur frågan om det är ett vallöftesbrott eller ej betingas av om man utgår från ett konkret valmanifest eller från vad som sägs i ett vidare sammanhang.

Jag har tidigare betonat att allianspartierna genom Decemberöverenskommelsen avsagt sig sin budgetmakt. Så här i budgettider driver allianspartierna därför i stället oppositionspolitik genom att betona möjligheten av misstroendevotum och anklaga regeringen för löftesbrott. Inget märkvärdigt i det. Man tager vad man haver, som Cajsa Warg (inte) uttryckte det.