Vänsterpartiet höjer rösten

Mycket vill ha mer. Jonas Sjöstedts hot om misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark i frågan om Arbetsförmedlingens framtid stärkte livsandarna i Vänsterpartiet. Kanske stärkte det också Vänsterpartiets ställning något i opinionen. Nu tar Jonas Sjöstedt nya tag och säger sig vara villig att i samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna driva igenom en ändringsbudget i riksdagen och på så sätt med stöd av Sverigedemokraterna skjuta till ytterligare miljarder till välfärden.

Formellt är det möjligt att gå till väga på det sätt som Sjöstedt antyder. Men det är inte så budgetsystemet är tänkt att fungera. Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet föregriper regeringens vårändringsbudget som presenteras i april, och som förväntas tillskjuta nya miljarder till just välfärden. Besked om mer pengar kan inte vänta, säger Sjöstedt.

Det är inte oväntat att Vänsterpartiet försöker använda sig av misstroendeförklaring och kreativa ageranden i budgetprocessen för att få politiskt inflytande. Man tager vad man haver (nej, Cajsa Warg sa aldrig så). Under förra mandatperioden kunde Vänsterpartiet i årliga budgetförhandlingar med regeringen sätta sin prägel på politiken. Under denna mandatperiod har partiets politiska inflytande minskats genom Januariavtalet.

Ur ett partitaktiskt perspektiv gör nog Vänsterpartiet rätt. Och kanske kan Vänsterpartiets agerande pressa den rödgröna regeringen att tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna skjuta till än fler miljarder till välfärden än vad som annars skulle ha skett. Men ur ett långsiktigt perspektiv är det inte bra för det politiska systemet att konstitutionella verktyg används på sätt som riskerar att leda till oreda och instabilitet. Misstroendeförklaringar ska användas för att utkräva ansvar av enskilda ministrar som misskött sitt uppdrag - inte för att påverka politikens innehåll.

Nu får vi se vad som händer. Det är långt ifrån säkert att Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna förmår enas om hur ytterligare miljarder till välfärden ska finansieras och hur medlen ska riktas. Moderaterna och Ulf Kristersson måste också fundera över hur en ny praxis kan riskera att försvåra för honom själv om han nu skulle råka bli statsminister i framtiden.

I morgon förmiddag är det partiledardebatt i riksdagen. Det blir spännande, och kanske att konfliktlinjerna klarnar ytterligare då.

Bryter regeringen sina vallöften?

De senaste dygnen har vi i riksdagen och i sociala medier kunna följa en målmedveten kampanj från alliansföreträdare kring temat att Stefan Löfven bryter sina vallöften. Statsministern leder en regering som bryter vallöften på löpande band, påstod till exempel Erik Ullenhag i en frågestund i riksdagen och angav minskat ROT-avdrag, höjd bensinskatt och en eventuell nedläggning av Bromma flygplats som exempel. I debatten kontrade Stefan Löfven med att alliansregeringen hade gått till val 2006 på att inte höja bensinskatten, men ändå höjde densamma redan 2008.

Kampanjen är väl tajmad inför presentationen av regeringens vårbudget i nästa vecka. Men hur är det då - bryter Stefan Löfven sina vallöften? Tenderar politiker överhuvudtaget att bryta sina vallöften?

Svaren på dessa frågor beror förstår på vad man menar både med ett "vallöfte" och att "bryta" ett vallöfte. Om ett parti i valrörelsen säger sig förespråka en viss åtgärd, men sedan bildar regering i koalition med andra partier och som ett led i regeringsförhandlingarna kompromissar och inte genomför den åtgärd man tidigare förespråkade - är det då ett löftesbrott? Är det bara utfästelser i formella valmanifest som bör räknas som ett vallöfte? Vad är egentligen skillnaden mellan ett löfte och en målsättning?

Statsvetaren Elin Naurin är en internationellt framstående forskare om just vallöften. Hennes forskning visar på en paradox: Svenska väljare tycker att partier oftast bryter sina vallöften, samtidigt som forskning visar att partier faktiskt tar sina vallöften på allvar.

Varför är det så? Elin Naurin ger följande förklaring: Vi talar om olika saker. Forskarnas strikta fokusering på vad som faktiskt sägs (...) är en snäv definition av vallöfte i väljarnas ögon. Väljare lägger även vikt vid vad enskilda politiker säger och de lyssnar på löften som ges mellan valen. De lyssnar också på andras uppfattningar om vallöften och, ännu viktigare, de skapar sig en uppfattning om av vad som lovas utifrån vad de tycker borde ha lovats. Resonemangen kan gå ungefär så här: ”Det borde inte finnas hemlösa. Därför borde partierna ha lovat att arbeta mot hemlöshet. Men varje dag ser jag hemlösa, alltså måste löften ha brutits.” Begreppet ”vallöfte” används i sådana resonemang inte främst som konkreta utfästelser nedskrivna i valmanifest, utan som allmänna förväntningar på vad det politiska systemet borde kunna ordna.

När det gäller det konkreta fallet ROT-avdraget menar Elin Naurin att det snarare är Miljöpartiet än Socialdemokraterna som brutit sitt vallöfte. Miljöpartiet säger i sitt valmanifest att man vill ”utvidga och miljöanpassa ROT-avdraget”, medan Socialdemokraterna i sitt valmanifest inte ger några löften alls om ROT-avdraget. Här ser vi ett typiskt exempel på hur frågan om det är ett vallöftesbrott eller ej betingas av om man utgår från ett konkret valmanifest eller från vad som sägs i ett vidare sammanhang.

Jag har tidigare betonat att allianspartierna genom Decemberöverenskommelsen avsagt sig sin budgetmakt. Så här i budgettider driver allianspartierna därför i stället oppositionspolitik genom att betona möjligheten av misstroendevotum och anklaga regeringen för löftesbrott. Inget märkvärdigt i det. Man tager vad man haver, som Cajsa Warg (inte) uttryckte det.