Shimon Peres och hans politiska gärning

Israels förre president Shimon Peres avled natten till igår, 93 år gammal. Genom sin långa politiska gärning förkroppsligade Shimon Peres staten Israel och dess utveckling - från tillblivelsen 1948, över junikriget och ockupationen 1967 med den efterföljande bosättningspolitiken, Oslo-avtalen i början av 1990-talet fram till det dödläge som i dag kännetecknar fredsprocessen i den israelisk-palestinska konflikten.

Shimon Peres var vänsterpolitiker och ledamot av det israeliska parlamentet Knesset i nästan ett halvt sekel (1959-2007). Han var minister i tolv regeringar, premiärminister två gånger (1984-1986, 1995-1996) samt Israels president 2007-2014. Under många år uppfattades Shimon Peres internationellt som en fredsduva, särskilt i samband med utarbetandet av de Oslo-avtal som avsåg att lägga grunden till fred och en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Oslo-avtalen innebar att Shimon Peres tillsammans med Yitzhak Rabin och Yassir Arafat 1994 tilldelades Nobels fredspris. Men avtalen har ännu ej förverkligats. Shimon Peres har genom sin långa politiska gärning ett ansvar för  tillkomsten av de Oslo-avtal som avsåg att skapa fred och lägga grunden till en palestinsk stat, men också för Israels folkrättsbrott och olagliga bosättningspolitik som ju utgör ett allvarligt hinder för freden och för tvåstatslösningen.

 I dag styrs Israel av en regering med högerextrema inslag och landet fortsätter sin olagliga bosättningspolitik. Det palestinska ledarskapet är splittrat mellan Fatah och Hamas och försoningsprocessen har gått i stå. De lokalval som skulle ha genomförts i höst har skjutits på en obestämd framtid.

Några nya fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier är inte i sikte. Sannolikt behövs det ett ledarskifte på båda sidor i konflikten för att förhandlingar skulle ha en möjlighet att bli framgångsrika. En del hoppas på att USA:s president Barack Obama ska utnyttja sina sista månader vid makten till att lansera en ny resolution i FN:s säkerhetsråd som kan lägga grunden till en nystart på fredsprocessen. Jag tvivlar - men låt oss hoppas!

Jag kommenterade Shimon Peres och hans politiska gärning i P1 Morgon tidigare i dag.

Kommer Margot Wallström att åka till Israel?

Utrikesminister Margot Wallström planerar för att besöka Israel i höst. Det är bra. Sverige har goda, upparbetade relationer i Palestina och varje försök att utveckla relationerna med Israel bör uppmuntras. Sveriges möjligheter att sätta avtryck i den politiska utvecklingen i den israelisk-palestinska konflikten underlättas om vi har fungerande relationer med båda parter.

Nu är det långt ifrån säkert att Margot Wallström välkomnas i Israel. Sveriges erkännande av Palestina väckte stor ilska i Israel och mycket talar för att tiden ännu inte är mogen för ett svenskt besök. Det är Israels sak. Men isolationismen skadar Israels egna intressen och förstärker bilden av att Israel egentligen inte önskar en tvåstatslösning.

Israel behöver sina vänner. Men den högerledda regeringen, som inrymmer flera extrempartier, bedriver en politik som får varje Israelvän att gnissla tänder av förtvivlan. Bosättningspolitiken fortsätter. Behandling av det palestinska folket, som lever under israelisk ockupation, innebär grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Israel försvårar också upprättandet av en tvåstatslösning genom att i indirekta förhandlingar med Hamas sondera förutsättningar för att byta ett stopp för raketattacker mot lättnader av blockaden av Gaza och i praktiken garantera Hamas makten över Gaza under överskådlig tid.

På den palestinska sidan är bilden också mörk. Försoningsprocessen mellan Fatah och Hamas har - igen - gått i baklås. President Abbas ställning i opinionen är mycket svag. Abbas har i sitt tal i generalförsamlingen igår klargjort att han inte längre känner sig bunden av Oslo-avtalet, eftersom Israels politik i praktiken satt avtalet ur spel.

Såväl Israel som Palestina behöver idag alla kontakter de kan få. En gång i tiden blomstrade de svensk-israeliska relationerna. Det var innan Israel blev ockupationsmakt och den destruktiva och olagliga bosättningspolitiken tog sin början. Sverige väcker fortfarande starka känslor i Israel, och jag utesluter inte att Sverige på nytt kan bli en viktig samtalspartner för Israel.

Noterar för övrigt att det stora internationella intresset för Margot Wallström fortsätter, nu senast med en stor, uppskattande artikel i Financial Times. Jag har tidigare berättat att jag aldrig blivit uppringd av så många internationella journalister som vill prata svensk om utrikespolitik och om Sveriges utrikesminister som under det gångna året. Hittills tyder inget på att intresset håller på att mattas av. Då gäller det bara att svensk utrikespolitik förmår leverera också. Antar att frågan om ett svenskt erkännande av Västsahara ligger långt fram i pipelinen.