Omvärldens intresse för det svenska valet är större än vad jag någonsin kan minnas. Mejlboxen och telefonen fylls av förfrågningar om intervjuer och kommentarer - allt från drakar som New York Times, Financial Times och El Pais till mindre tidningar och radiostationer från alla världens hörn. De flesta förfrågningarna har en sak gemensam - de önskar kommentarer kring Socialdemokraternas nedgång och Sverigedemokraternas framgång. Övriga svenska partier är i princip osynliga i den internationella medierapporteringen.
Överlag uppfattas det svenska valet och den föregående händelseutvecklingen av de utländska journalister jag hinner prata med som ett slags dystopiskt ödesdrama. Om inte ens Sverige - öppenhetens, jämlikhetens och toleransens högborg på jorden - förmår hålla stången mot den repressiva extremhögern - ja, vad återstår då? Sverige och det svenska valet blir ett lackmustext på huruvida utvecklingen är deterministisk eller ej. Förmår Sverige stå emot - ja, då finns det hopp. Viker Sverige ner sig - ja, då lägger sig mörkret över ytterligare en bit av Europa. Vilket land ska då kunna stå emot?
Javisst - Sverigedemokraterna har redan genom sin vågmästarställning ett politiskt inflytande i riksdagen. Partiet har också skickligt förmått flera av de övriga partierna att förändra sin politik och sin retorik i till exempel migrationsfrågorna i restriktiv eller till och med repressiv riktning. Men partiet är isolerat och behandlas fortfarande som ett pariaparti av övriga partier.
Kommer de demokratiska politiska partierna även efter valet att förmå hålla emot, eller kommer de att öppna dörren för en normalisering av Sverigedemokraterna? Det vet vi inte ännu. Svaret på frågan ger sig inte av sig själv, utan kommer att vara resultatet av politisk kamp.
Sverigedemokraterna är ju inget vanligt parti. Eller som Anders Ygeman uttryckte det för ett par dagar sedan, när han av en dansk journalist från tidningen Politiken fick frågan varför de svenska Socialdemokraterna inte samarbetade med Sverigedemokraterna: För att Sverigedemokraterna bildades av personer som firade den tyska ockupationen av Danmark och inte den danska befrielsen.
Tre dagar kvar till valet. Det gäller att hålla i nu.
Visar inlägg med etikett Financial Times. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Financial Times. Visa alla inlägg
2018-09-06
2015-10-01
Kommer Margot Wallström att åka till Israel?
Utrikesminister Margot Wallström planerar för att besöka Israel i höst. Det är bra. Sverige har goda, upparbetade relationer i Palestina och varje försök att utveckla relationerna med Israel bör uppmuntras. Sveriges möjligheter att sätta avtryck i den politiska utvecklingen i den israelisk-palestinska konflikten underlättas om vi har fungerande relationer med båda parter.
Nu är det långt ifrån säkert att Margot Wallström välkomnas i Israel. Sveriges erkännande av Palestina väckte stor ilska i Israel och mycket talar för att tiden ännu inte är mogen för ett svenskt besök. Det är Israels sak. Men isolationismen skadar Israels egna intressen och förstärker bilden av att Israel egentligen inte önskar en tvåstatslösning.
Israel behöver sina vänner. Men den högerledda regeringen, som inrymmer flera extrempartier, bedriver en politik som får varje Israelvän att gnissla tänder av förtvivlan. Bosättningspolitiken fortsätter. Behandling av det palestinska folket, som lever under israelisk ockupation, innebär grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Israel försvårar också upprättandet av en tvåstatslösning genom att i indirekta förhandlingar med Hamas sondera förutsättningar för att byta ett stopp för raketattacker mot lättnader av blockaden av Gaza och i praktiken garantera Hamas makten över Gaza under överskådlig tid.
På den palestinska sidan är bilden också mörk. Försoningsprocessen mellan Fatah och Hamas har - igen - gått i baklås. President Abbas ställning i opinionen är mycket svag. Abbas har i sitt tal i generalförsamlingen igår klargjort att han inte längre känner sig bunden av Oslo-avtalet, eftersom Israels politik i praktiken satt avtalet ur spel.
Såväl Israel som Palestina behöver idag alla kontakter de kan få. En gång i tiden blomstrade de svensk-israeliska relationerna. Det var innan Israel blev ockupationsmakt och den destruktiva och olagliga bosättningspolitiken tog sin början. Sverige väcker fortfarande starka känslor i Israel, och jag utesluter inte att Sverige på nytt kan bli en viktig samtalspartner för Israel.
Noterar för övrigt att det stora internationella intresset för Margot Wallström fortsätter, nu senast med en stor, uppskattande artikel i Financial Times. Jag har tidigare berättat att jag aldrig blivit uppringd av så många internationella journalister som vill prata svensk om utrikespolitik och om Sveriges utrikesminister som under det gångna året. Hittills tyder inget på att intresset håller på att mattas av. Då gäller det bara att svensk utrikespolitik förmår leverera också. Antar att frågan om ett svenskt erkännande av Västsahara ligger långt fram i pipelinen.
Nu är det långt ifrån säkert att Margot Wallström välkomnas i Israel. Sveriges erkännande av Palestina väckte stor ilska i Israel och mycket talar för att tiden ännu inte är mogen för ett svenskt besök. Det är Israels sak. Men isolationismen skadar Israels egna intressen och förstärker bilden av att Israel egentligen inte önskar en tvåstatslösning.
Israel behöver sina vänner. Men den högerledda regeringen, som inrymmer flera extrempartier, bedriver en politik som får varje Israelvän att gnissla tänder av förtvivlan. Bosättningspolitiken fortsätter. Behandling av det palestinska folket, som lever under israelisk ockupation, innebär grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Israel försvårar också upprättandet av en tvåstatslösning genom att i indirekta förhandlingar med Hamas sondera förutsättningar för att byta ett stopp för raketattacker mot lättnader av blockaden av Gaza och i praktiken garantera Hamas makten över Gaza under överskådlig tid.
På den palestinska sidan är bilden också mörk. Försoningsprocessen mellan Fatah och Hamas har - igen - gått i baklås. President Abbas ställning i opinionen är mycket svag. Abbas har i sitt tal i generalförsamlingen igår klargjort att han inte längre känner sig bunden av Oslo-avtalet, eftersom Israels politik i praktiken satt avtalet ur spel.
Såväl Israel som Palestina behöver idag alla kontakter de kan få. En gång i tiden blomstrade de svensk-israeliska relationerna. Det var innan Israel blev ockupationsmakt och den destruktiva och olagliga bosättningspolitiken tog sin början. Sverige väcker fortfarande starka känslor i Israel, och jag utesluter inte att Sverige på nytt kan bli en viktig samtalspartner för Israel.
Noterar för övrigt att det stora internationella intresset för Margot Wallström fortsätter, nu senast med en stor, uppskattande artikel i Financial Times. Jag har tidigare berättat att jag aldrig blivit uppringd av så många internationella journalister som vill prata svensk om utrikespolitik och om Sveriges utrikesminister som under det gångna året. Hittills tyder inget på att intresset håller på att mattas av. Då gäller det bara att svensk utrikespolitik förmår leverera också. Antar att frågan om ett svenskt erkännande av Västsahara ligger långt fram i pipelinen.
Etiketter:
Bosättningspolitik,
Financial Times,
Hamas,
Israel,
Margot Wallström,
Oslo-avtalet,
Palestina
2015-01-08
Attentatet mot Charlie Hebdo - yttrandefriheten får inte förminskas till en dogm
I skrivande stund finns det inga misstänkta gripna för det vidriga terrordådet mot tidskriften Charlie Hebdo i Paris igår. Det är av största vikt att förövarna kan gripas levande och ställas inför rätta. En rättegång ger möjlighet att skapa klarhet kring vad som skedde och därigenom ge bättre förutsättningar att motverka framtida terrordåd.
Charlie Hebdo var sannerligen ingen okontroversiell tidskrift. Dess vänsterrabulistiska hållning och stundtals groteska karikatyrer av politiska och religiösa ledare väckte starka känslor. Financial Times Europaredaktör Tony Barber påstod efter attentatet att Charlie Hebdo bedrivit "hets mot muslimer" ("muslim baiting") och menade att dess journalistik varit "stupid" och präglats av "editorial foolishness". Men det spelade ingen roll, menade Tony Barber. Yttrandefriheten var självklart lika ovillkorlig för Charlie Hebdo som för vilken annan tidskrift som helst.
Däri ligger yttrandefrihetens sprängkraft. Yttrandefriheten inbegriper alla ståndpunkter, även ståndpunkter vi kanske inte bara ogillar utan i grunden djupt avskyr. Även om en person eller en tidning agerar på ett sätt som man kan tycka är idiotiskt eller vedervärdigt, så inbegrips den av en ovillkorlig yttrandefrihet (såvida inte lagen säger annorlunda - t ex i form av hets mot folkgrupp, förtal eller olaga hot).
Älska era fiender, säger Jesus (Matt 5:44). Det är inte så lätt alla gånger. Att älska våra vänner är mycket lättare. På samma sätt är det med yttrandefriheten. Det är inte så lätt att alla gånger stå upp för en yttrandefrihet som kanske används för att kränka människor eller håna utsatta grupper. Men vi har inget val. Yttrandefrihet måste vara på riktigt, annars är den ingenting värd.
Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks konst och hans hånande av profeten - men hans rätt att håna kan inte kompromissas bort. Därför måste vi försvara idioterna på Jyllands-Posten, skrev Henrik Berggren på oberoende liberala Dagens Nyheters ledarsida, efter att Jyllands-Posten publicerat provokativa karikatyrer på profeten Muhammed. Henrik Berggren fortsatte: Problemet är inte att teckningarna är provocerande för muslimer utan att den enda publiceringsanledningen är att de är förolämpande mot muslimer. Det här är inte Rushdies "Satansverserna", snarare Kjærsgaardskt skitsnack. (...) Personer som måste gömma sig bakom sin "rätt att provocera" är oftast intellektuellt desperata individer som inte har något av vikt att säga.
Oavsett om man delar Henrik Berggrens värdering av Jyllands-Postens publiceringar eller ej är är slutsatsen att det måste vara möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att kritisera en tidning för dess publiceringar och samtidigt vara beredd att med alla till buds stående medel värna tidningens yttrandefrihet. Den som kräver att tidningens kritiker av omsorg om yttrandefriheten skall hålla inne med sin kritik förminskar yttrandefriheten till en dogm. Det är först i en levande debatt som yttrandefrihetens värde blomstrar.
Charlie Hebdo var sannerligen ingen okontroversiell tidskrift. Dess vänsterrabulistiska hållning och stundtals groteska karikatyrer av politiska och religiösa ledare väckte starka känslor. Financial Times Europaredaktör Tony Barber påstod efter attentatet att Charlie Hebdo bedrivit "hets mot muslimer" ("muslim baiting") och menade att dess journalistik varit "stupid" och präglats av "editorial foolishness". Men det spelade ingen roll, menade Tony Barber. Yttrandefriheten var självklart lika ovillkorlig för Charlie Hebdo som för vilken annan tidskrift som helst.
Däri ligger yttrandefrihetens sprängkraft. Yttrandefriheten inbegriper alla ståndpunkter, även ståndpunkter vi kanske inte bara ogillar utan i grunden djupt avskyr. Även om en person eller en tidning agerar på ett sätt som man kan tycka är idiotiskt eller vedervärdigt, så inbegrips den av en ovillkorlig yttrandefrihet (såvida inte lagen säger annorlunda - t ex i form av hets mot folkgrupp, förtal eller olaga hot).
Älska era fiender, säger Jesus (Matt 5:44). Det är inte så lätt alla gånger. Att älska våra vänner är mycket lättare. På samma sätt är det med yttrandefriheten. Det är inte så lätt att alla gånger stå upp för en yttrandefrihet som kanske används för att kränka människor eller håna utsatta grupper. Men vi har inget val. Yttrandefrihet måste vara på riktigt, annars är den ingenting värd.
Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks konst och hans hånande av profeten - men hans rätt att håna kan inte kompromissas bort. Därför måste vi försvara idioterna på Jyllands-Posten, skrev Henrik Berggren på oberoende liberala Dagens Nyheters ledarsida, efter att Jyllands-Posten publicerat provokativa karikatyrer på profeten Muhammed. Henrik Berggren fortsatte: Problemet är inte att teckningarna är provocerande för muslimer utan att den enda publiceringsanledningen är att de är förolämpande mot muslimer. Det här är inte Rushdies "Satansverserna", snarare Kjærsgaardskt skitsnack. (...) Personer som måste gömma sig bakom sin "rätt att provocera" är oftast intellektuellt desperata individer som inte har något av vikt att säga.
Oavsett om man delar Henrik Berggrens värdering av Jyllands-Postens publiceringar eller ej är är slutsatsen att det måste vara möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att kritisera en tidning för dess publiceringar och samtidigt vara beredd att med alla till buds stående medel värna tidningens yttrandefrihet. Den som kräver att tidningens kritiker av omsorg om yttrandefriheten skall hålla inne med sin kritik förminskar yttrandefriheten till en dogm. Det är först i en levande debatt som yttrandefrihetens värde blomstrar.
Etiketter:
Charlie Hebdo,
Financial Times,
Henrik Berggren,
Jesus,
Jyllands-Posten,
Lars Vilks,
Tony Barber,
Yttrandefrihet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
